2001-01-25
Hej
Jag undrar hur de ortodoxa och protestantiska kyrkorna uppstod.
Tacksam för svar
- Sara -
Hej
Här är mitt svar till dig.
Den ortodoxa kyrkans uppkomst
Under det första årtusendet var kyrkan odelad. Viktiga frågor gemensamma för hela kyrkan fastställdes på de sju ekumeniska kyrkomötena i Nicea 325, Konstantinopel 381, Efesos 431, Calcedon 451, Konstantinopel 553 och 680 samt Nicea 787.
Dock utvecklades kyrkan efter andra linjer i öst än i Väst. Av geografiska, nationella och historiska skäl uppstod inom kyrkan i öst tidigt delkyrkor, som från 300-talet vanligen styrdes av patriarker. De äldsta östliga patriarkaten var Antiochia och Alexandria. Något yngre var Jerusalem och Konstantinopel. Patriarken i Konstantinopel kallade sig "ekumenisk patriark" och gjorde efter Konstantinopels fall anspråk på att betraktas som de övrigas överherde.
Av kulturella, nationella och politiska skäl kom kristenheten att sönderfalla.
De ständigt växande spänningarna mellan öst och Väst ledde år 1054 till den stora schismen mellan Rom och Konstantinopel. Anklagelsepunkterna var många, stora och små, men gick ytterst tillbaka till att man i öst vägrade erkänna påvens primat och att man i Väst vägrade erkänna de lokala kyrkornas självbestämmanderätt, två ting som lät sig förenas under de första århundradena.
Maktkampen mellan Rom och Konstantinopel bidrog till utvecklingen. Dessutom framhävdes kultiska och dogmatiska olikheter. Liturgin fick delvis annan utformning än i den västerländska kyrkan. Uppståndelsetanken dominerar hela gudstjänstlivet och påskhögtiden är mycket starkt framträdande. Mässans liturgi tar som regel mycket lång tid, och gudstjänstspråket utgörs ofta av ålderdomligt språk.
Dogmatisk olikhet i förhållande till Väst fanns framför allt på tredje trosartikelns område. Enligt ortodox syn utgår den helige Ande av Fadern allena, medan Anden enligt Väst utgår från Fadern och Sonen (filioque).
Redan på 800-talet framträdde schismen tydligt. Försök till återförening vid koncilier efter schismen 1054 har misslyckats.
Meningen med schismen var inte att låta två skilda kyrkor framträda, och man ansåg lång tid inte heller att så hade skett. De nutida begreppen "ortodoxa kyrkan" och "katolska kyrkan" uppstod långt senare, egentligen först efter reformationen. Dessförinnan höll man fast vid övertygelsen att Kristi kyrka, all osämja till trots, förblev en.
Här är också olika avsnitt om de Ortodoxa kyrkorna från Joseph Lortz kyrkohistoria och från en kyrkohistoria av K. Bihlmeyer - H. Tuechle
Joseph Lortz
I början på 300-talet arbetade östkyrkan och västkyrkan på olika sätt med att formulera dogmerna. I öst arbetade man framförallt med formuleringar av filosofisk natur. I väst däremot intresserade man sig mindre för intellektuella spekulationer. Man arbetade mera med de praktiska, moraliska problemen. Medan grekerna intresserade sig mera för forksningen kring det gudomliga och det gudomliga-mänskliga intresserade sig teologerna i väst framförallt för problemen kring frälsningsprocessen: hur blir människan frälst? Hur samarbetar den gudomliga nåden och den mänskliga viljan?
Tvisten om treenigheten.
Arianernas doktrin var att Kristus Ordet, inte var född av Fadern utan var den första varelsen som Gud skapade ur intet. Ordet gjorde sig så till ett med Guds vilja att Gud upptog honom som Son. Denna tvistefråga och andra fick kejsar Konstantin att, tillsammans med påven, sammankalla Konciliet i Nicea i Mindra Asien. Där antogs trosbekännelsen: Sonen är "Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern". Trots detta var kontroverserna inte över utan hade bara börjat. Inte bara Konstantinopel hemföll åt arianismen utan hela Orienten. Väst däremot, under ledning av Påven, förblev trogen konciliet i Nicea: Rom och biskoparna i väst, som Ambrosius, räddade den sanna tron. En del som erkände Sonens gudomlighet (av samma väsen som Fadern), erkände dock inte den helige Ande som gudomlig. I nutidens trosbekännelse i mässan heter det att den Helige Ande utgår "av Fadern och Sonen". Det är inte den ursprungliga versionen, utan den skrevs till vid synoden i Toledo 589. Först sades det endast att den Helige Ande utgick ur Fadern, men den allmänna tron var att den Helige Ande har sitt ursprung ur den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen. Tillägget att den Helige Ande utgår av Fadern och Sonen uttrycker denna tro på ett klarare sätt.
K. Bihlmeyer - H. Tuechle
Frågan om relationen mellan den Helige Ande och Sonen löstes på olika sätt i öst och Väst, men olikheten ligger mer i formuleringen. ända sedan 300-talet undervisade den grekiska kyrkan att den Helige Ande utgick från Fadern genom Sonen, medan den latinska påstod att den Helige Ande utgick från Fadern och Sonen. I kyrkans historia om skiljaktigheterna mellan den grekiska och den latinska kyrkan spelar tvisten om den Helige Ande en avgörande roll. K. Bihlmeyer - H. Tuechle
Under senare delen av 800-talet skakades den grekiska kyrkan ånyo av stridigheter som förebådade dess definitiva separation från väst. år 858 utnämndes Fozio till patriark i Bysanz. 866 förenades bulgarerna med Rom och det föranledde Fozio att öppet kritisera Rom. I en encyklika 867 till de tre andra patriarkerna i öst framkastade han svåra anklagelser mot de romerska missionärerna i Bulgarien och mot de västliga lärorna: lördagsfastan, användandet av mjölkprodukter under fastetidens första vecka, celibatet för prästerna och mot att konfirmationen som meddelades av de grekiska prästerna ej godkändes. Fozio fördömde också som en avskyvärd heresi västs doktrin om att den Helige Ande utgått av Fadern och Sonen. Denna encyklika sammankallade också patriarkerna till en synod i Konstantinopel för att utfärda en dom över Påven.
Också efter det att de "fozianska" kontroverserna övervunnits kunde inte längre banden mellan den grekiska och den latinska kyrkan bli stabila. Skillnaderna var för gamla och djupa. Olikheterna i språk och egenheter, den kyrkliga konstitutionen, läran, liturgin och teologin gjorde det omöjligt att bygga upp en organisk enhet mellan kristenheten i öst och väst.
Patriarken Peter av Antiochia, som ville lösa dessa konflikter på ett fredligt sätt bönföll sin kollega i Konstantinopel att återställa föreningen. Men den beklagansvärda splittringen bestod och blev definitiv till följd av fientligheterna mellan grekerna och frankerna under korstågen. Också folken som omvänts av grekerna och som hade nära kyrkliga band med dem, som serberna, bulgarerna (som bildat en självständig kyrka), ryssarna och rumänerna involverades i schismen som varar än i dag.
Protestantismens historia börjar på 1500-talet.
Under hela det första årtusendet var Kyrkan i stort sett odelad. Alla kristna tillhörde den enda, heliga och allomfattande Katolska Kyrkan. Redan tidigt förekom dock kätterska tankar, som inte stämde överens med den sanna tron. Den sanna tron formulerades vid olika ekumeniska koncilier (kyrkomöten). Man tog där avstånd från villfarande läror.
Kyrkan i österlandet utvecklades efter andra linjer än den Västerländska, och de ständigt växande spänningarna mellan öst och Väst ledde år 1054 till den stora schismen mellan Rom och Konstantinopel. Anklagelserna var många, stora och små, men gick ytterst tillbaka på att man i öst vägrade erkänna påvens primat, och att man i Väst vägrade erkänna de lokala kyrkornas självbestämmanderätt. Ingenstans såg man på schismen som om det därigenom uppstått två skilda kyrkor. De nutida begreppen "Ortodoxa Kyrkan" och "Katolska Kyrkan" uppstod långt senare, egentligen först efter reformationen, då även den "protestantiska kyrkan" blev ett begrepp. Dessförinnan höll man fast vid övertygelsen, att Kristi Kyrka, all osämja till trots, förblev en.
Den protestantiska reformationen på 1500-talet var en reaktion mot de missförhållanden som ägde rum i kyrkan vid medeltidens slut. Kyrkan var bristfällig och försvagad. Först vid det tridentinska konciliet (1545-1563) skedde en återgång till den sanna lära. Den sunda läran var inte helt försvunnen. Den fanns uttryckt i mässans texter. Men i övrigt härskade i praktiken en pelagianism, som innebar att människan av egen kraft kan göra det goda. Därtill hade hon fått den goda viljan. Guds helgande och hjälpande nåd var överflödiga begrepp. Vid det tridentinska konciliet kom pelagianismen att förkastas.
Av reformatorerna är Martin Luther den mest betydande, i synnerhet för Sveriges del. Luther vände sig mot gärningskristendomen, den rådande föreställningen att frälsningen inte i första hand var en Guds nådegåva utan något som man kunde vinna genom goda gärningar, böner, asketiska övningar, avlat och mässor. Avgörande betydelse för Luther var orden hos Paulus i Romarbrevet: "Rättfärdighet från Gud uppenbaras….däri, av tro till tro; så är ock skrivet: ’Den rättfärdige skall leva av tro’." "Tron allena" är en tes som förfäktas av protestantismen. Inga gärningar kan ligga till grund för frälsningen. Den är en ren gåva genom Guds nåd. Gärningarna är en följd av tron. Dock har ibland gärningarnas betydelse inom protestantismen undervärderats. Orden i Jakobs brev :Tron utan gärningar är död" är något som inte varit så centrala. Man talar inte så mycket om att människan blir helig.
För Luther spelade Skriften en mycket central roll. Luthers berömda tes om "Skriften allena" skulle dock av arvtagare till reformationen tolkas fristående från den kyrkliga traditionen, något som inte var avsikten hos Luther själv. En fara med protestantismens tes "Skriften allena" är att den enskilde bibelläsaren själv får avgöra vad som är sann lära. På så vis kan vilka heresier som helst försvaras, i det man lösgör sig från Kyrkans tradition.
För Luther var avsikten från börja inte att bryta sig ut ur kyrkan och bilda en egen kyrka. Han ville istället stanna kvar i den Katolska Kyrkan men reformera den från sådant som inte var bra. Så blev dock inte fallet, utan han bröt sig ut och bildade en egen kyrka. Den lutherska kyrkan har sedan splittrats i en mängd samfund. Två stora grenar är zwinglianismen och calvinismen. I Schweiz kom Ulrik Zwingli att spela en central roll och med utgångspunkt från Genève kom Johan Calvin att inta en central roll. Anhängare till Zwingli och Calvin kallas med ett gemensamt ord för reformerta. De står längre från den Katolska Kyrkan än vad lutheranerna gör. I nattvardsläran menar t ex de reformerta, att Kristus inte reellt är närvarande i brödet och vinet. Närvaron är endast symbolisk.
Protestantismen erkänner inte påvens överhöghet. Ofta har kyrkans och statens intressen gått hand i hand. I en del länder har landets furste bestämt vilken religion som skall gälla inom hans område. Inom protestantismen räknar man med två eller högst tre sakrament. Man har annan syn än den katolska på traditionen, påvens primat, koncilierna (enligt Luther kan de missta sig i trosfrågorna), klosterlivet och löftena samt mässan. Gemensamt med den Katolska och den Ortodoxa Kyrkan erkänner de dock de tre första ekumeniska koncilierna.
Under senare år har ett närmande skett mellan den Katolska Kyrkan och de protestantiska kyrkorna. Man fördömer inte längre varandra. Men någon enighet finns ännu inte. Så länge denna enhet inte finns kan man inte ta emot nattvarden i varandras kyrkor.
De högtider som firas i de protestantiska kyrkorna är samma högtider som firas i hela kristenheten, t ex Jul, Påsk och Pingst. Man firar inte så många helgondagar och Mariadagar som i den Katolska Kyrkan.
Se även:
Kyrkoschism
Kyrkoschism 2