2002-03-08
Hejsan.
Jag har läst igenom tidigare frågor och svar (
Kyrkoschism
); (
De Ortodoxa & protestantiska kyrkornas uppkomst
) och fastnade för två saker:
Du säger att till skillnad från protestanter så lägger ortodoxa och katolska kyrkorna fram ett offer för att symbolisera Jesus offer när han dog på korset
, skulle du kunna utveckla det lite?
I en ett annat svar skrev du att kristendomen splittrades på grund av kulturella,nationella och politiska skäl. Vilka är dessa skäl?
Malin
Hej
Du skrev:
Här på vår andra webbplats hittar du en hel del om detta:
Mässoffret
Här hittar du offerbegreppet på flera olika ställen i texten.:
Eukaristin enligt Katolska Kyrkans Katekes
Till den speciella frågan om katolska och ortodoxa men inte de protestantiska prästers frambärande av ett offer kan jag bara kort hänvisa till att hela mässan är enligt katolsk och ortodox syn ett offer. Strikt taget är det inte prästen som frambär det utan Jesus Kristus, Guds Son, själv. Prästen är enbart Jesu verktyg. Detta offer instiftade Kristus vid nattvardsmåltiden, kvällen före sitt lidande och fullbordade det på korset med sin död. Denna offermåltid blir närvarande, inte mångfaldigad, varenda gång man firar mässan.
Din fråga kräver egentligen en omfattande behandling för att klarläggas något så när. Men jag vill ändå försöka att ge ett kortfattat perspektiv.
Schismen,
d.ä. spaltningen, mellan den västerländska och den österländska kyrkan växte fram ur komplicerade politiska och inomkyrkliga förhållanden under en lång tid. Därför är det svårt att nämna ett exakt årtal. Bakgrunden utgör dels diverse lärouppfattningar - ett naturligt fenomen i en framväxande världsreligion - dels och framförallt de politiska förhållanden i det delade romerska riket. "östrom", dvs Konstantinopel, fick allt större betydelse. På olika sätt och i olika grad lade sig de östromerska kejsare i kyrkans inre angelägenheter. Mot det måste påven som hela kyrkans av Kristus insatta överhuvud göra front. Att sådana kompetensstridigheter leder till missförstånd, misstänksamhet partibildningar och maktpolitik upplever vi tyvärr alltför ofta i alla möjliga sammahang.
Söker du ett mer omfattande och faktagrundade svar, tycks mig det bästa vara att bläddra i någon bra uppslagsbok. Bonniers lexikon och Nationalencyklopedin har båda något under "ortodoxa kyrkor", kanske även "orientaliska kyrkor". Där anges också någon litteratur.
I den bästa av världar bejakas mångfalden - i språk, kulturella uttryck (färger, former, musik, litteratur) och i teologiska betoningar (inom den ena och odelade trons ramar) mellan de olika lokalkyrkorna. Detta är ju inget konstigt. Vi ser det idag inom den katolska kyrkan - där samma tro uttrycks med rätt olika medel i en afrikansk liturgi och i en europeisk, i en orientalisk rit och i en karismatisk gudstjänst. Trummor som kallar samman till mässa är naturligt i vissa länder, en gong-gong i andra, kyrkklockor likaså. Musikinstrument skiftar, melodier varierar etc. Naturligtvis kan också sådana olika yttringar leda till splittring - särskilt om också politiska överväganden kommer in i bilden. Det byzantinska kejsardömet strävade efter oberoende, likaså den unga svenska nationalstaten vid medeltidens slut (sådana politiska faktorer som önskade begränsa påvens inflytande får inte glömmas bort). Vi ser idag i Kina hur de styrande av politiska skäl försöker försvaga den katolska kyrkan och reducera hennes kontakter med Rom till ett minimum.
Av geografiska, nationella och historiska skäl utgestaltades inom kyrkan utgestaltades inom kyrkan tidigt delkyrkor, som från 300-taöet vanligen styrdes av patriarker. De äldsta östliga patriarkerna var Antiokia och Alexandria, något yngre Jerusalem och Konstantinopel. Det sistnämndas innehavare kallade sig ”ekumenisk patriark” och gjorde efter Konstantinopels fall anspråk på att betraktas som de andras överherde. Mycket gamla är även ärkebiskopsdömet Cypern och Georgiens katolikat. Av kulturella, nationella och politiska skäl kom kristendomen med tiden att sönderfalla i västerns och österns kyrkor. Till utvecklingen bidrog maktkampen mellan Rom och Konstantinopel. Dessutom framhävdes kultiska och dogmatiska olikheter. Schismen framträdde tydligt på 800-talet (Nikolaus I, Fotios) och ledde 1054 till en slutlig skilsmässa (Leo IX, Mikael Kerularios). Senare försök till en återförening misslyckades (koncilierna i Lyon och Ferrara-Florens, Vaticanum). Parallellt med schismen framträdde rivaliteten i missionen bland slaverna (Konstantios och Methodios).
Trots att bildstriden slutat hade det bysantinska rikets kyrka ingen ro under de närmast påföljande årtiondena. Om de som var fientliga till bilderna fortfarande var så starka, att de skulle kunna verka som orosmoment kan man lämna därhän. Motsättning fanns mellan ”zeloterna” bland munkarna och en mäktig kyrkopolitisk riktning som huvudsakligen företräddes av det kejserliga hovet och sekularprästerna. Det var en strid som förkroppsligades av Theodorus ”Studites” och patriarken Nikephoros. Den nye patriarken Methodios (d. 847) såg sig redan 845/846 föranledd att lägga sista tidens ”Studiten” under kyrkligt bann. Dessa munkar hade under de senaste åren sin egen uppfattning om klostrens roll. De betraktade dem som kontrollinstans gentemot patriarkerna och som kanoniska lagens väktare. De var motståndare till varje slags utjämningspolitik, varje ”Oikonomia”. Methodios befann sig i en svår situation. Han kunde från början inte vara någon patriark för ”Studiten”. Han ville rena episkopatet från ikonoklastiska element och kompromissande präster. Denna linje fördes hårdare än under Tarasios. Methodios kunde inte ha något intresse att besätta alla biskopsstolarna med ”Studiten”. å andra sidan fattades det kandidater som uppfyllde alla de kanoniska kraven. En schism kom att uppstå mellan Methodios och ”Studiten”, men Methodios dog inom kort. För munkarna blev det viktigt att tillsätta en patriark från sitt parti och att styra honom enligt sin uppfattning. Kejsarinnan Theodora ville ha Ignatios, munk och son till dåvarande kejsaren Mikael I. Anhängare till den avlidne Methodios, framför allt Gregorios Asbetas, ärkebiskopen i Syrakusa, motsatte sig detta val, men kejsarinnans kandidat segrade. Ignatios bannlyste senare ärkebiskopen. Ignatios kom i strid med Rom, då Asbetas vände sig till den heliga stolen. Ignatios gjorde sig till fiende även med hovet. Kejsarinnan Theodora var inte i stånd att regera på egen hand utan hon sökte hjälp av Theoktistos. Rivaler fanns, framför allt Bardas, kejsarinnans bror. 856 blev det statskupp och Theoktistos blev mördad, och Mikael III utropades som envåldshärskare . Bardas övertog ledningen över affärerna. Bardas kom att ingå förhållande med sin svärdotter och blev därför vägrad kommunionen av patriarken. Bardas tvingade nu Theodora att träda in i ett kloster, och Ignatios själv skulle ge henne slöjan. Ignatios vägrade. Bardas anklagade senare Ignatios för högförräderi och förde 858 patriarken till ön Terebinthos. Ignatius var nu beredd att träda tillbaka och var inställd på ett nyval. Han var beredd att erkänna en efterträdare som mer eller mindre tydligt tillhörde munkarnas parti. Det var inte lätt att finna någon kandidat. Slutligen blev det en kompromiss och valet föll på Photios. Dennes föräldrar hade fått bekännar- ära genom att förfölja bildkulten. Patriarken Tarasios var hans farbror (el morbror), en dotter till kejsarinnan var hans svägerska. Han hade förtroende hos ministern Theotikos, var en av sin tids mest lärde, var en tid ledare för det kejserliga kansliet och hade uppenbarligen ännu fått kyrkopolitisk stämpel. Photios var beredd att gå in i det Ignatios krävde och vigdes före julen 858 som leekman. Det dröjde emellertid endast ett par månader innan kyrkostriden åter bröt ut. Photios lät sig vigas av ärkebiskop Gregorios Asbetas. Detta var oklokt, inte bara gentemot Ignatios utan även gentemot stolen i Rom. Huvudskälet till svårigheterna var dock medgivandet från den avgående patriarken. Photios såg väl däri ett respekterande av sin företrädares ära, ett skydd för Ignatios för ytterligare åtgärder mot honom. De som höll på Ignatios förefaller i Photios knappast ha sett mer än den som verkställde deras politik. I februari 859 av satte Ignatius anhängare Photios och de förklarade Ignatios som den ende legitime patriarken. Photios förklarade öppet krig med en synod på minst 170 biskopar i apostlakyrkan i mars 859, varvid man avsatte Ignatios. Bardas regering understödde - gentemot Photios vilja – den synodala åtgärden gentemot Ignatios anhängare med våld. Schismen var uppenbar. Nu befann sig Photios beredd att skicka sin kollega i patriarkatet och i den romerska stolen sin ”Inthronistika”, vari det i allmänna ordalag var tal om Ignatios tillbakaträdande. Beskickningen som överbringade denna skrivelse till Rom presenterade för påven Nikolaus I även en skrivelse från kejsar Mikael III, vari denne bad om avsändandet av påvliga legater till ett planerat koncilium i Konstantinopel, där återstoden av ikonoklasmen skulle undanröjas. Påven erkände visserligen det ortodoxa i Photios synod, men fann dock Ignatios fall någorlunda oklart och sände sina legater – inte endast för att delta i konciliet utan även för att undersöka Ignatios fall. 861 samlades synoden i apostlakyrkan i Konstantinopel i närvaro av påvliga legater. Vad som där bestämdes om ikonoklasterna vet vi inte. Ignatios fall togs inte upp på nytt. Legaterna lät sig övertygas om att han blivit patriark mot den kanoniska rätten och uttalade sig till förmån för hans avgång. Därmed hade de utan tvekan överskridit sina befogenheter. I alla fall hade genom dem den påvliga stolen blivit en avgörande faktor i schismen i den bysantinska kyrkan. Visserligen kom legaterna även med påvlig uppmaning om Illyrikums återkomst till påven. Något beslut om detta gjordes inte, men man kan befara att denna motgång i förbindelse med problemen med Bulgarienmissionen onödigt komplicerade fallet. Photios gav inte upp sina bemödanden i Rom. Sommaren 861 skrev han till påven. Om påvens fordringar på Illyrikum inte blev uppfyllda, så berodde det inte på honom utan på kejsarens motstånd. Photios skulle utan vidare vara införstådd därmed. Slutligen bad han påven att i överensstämmelse med kanoniska lagarna inte ta emot någon så kallad ”pilgrim” från Konstantinopel utan rekommendationsbrev från biskoparna. Det påvliga svaret begärde nya bevis för Ignatios skuld och dessutom ett nytt förfarande. Bysans undandrog sig dessa fordringar genom att tiga. Efter ett tag var det inte längre tal om objektiv prövning av Ignatios fall. Troligen i augusti 863 höll påven en synod i Lateranen, där såväl Asbetas som Photios avsattes, men Ignatios avsättning hölls för intet och de påvliga legaterna bestraffades. Denna nya hållning hos påven ändrade på kejsar Mikael III: s plan, där han tidigare krävt påvliga legater till konciliet 861 och ny prövning vid detta koncilium i Ignatios fall. Befullmäktigade ombud från båda bysantinska partierna och från kejsaren skulle på nytt ta upp hela frågekomplexet i Rom. Frågan om Bulgarienmissionen togs upp. Denna fråga fick en slutgiltig brytning. Påven var inte intresserad av den bulgariska missionen eftersom han räknade det bulgariska riket till Illyrikum. Den grekiska missionen i Bulgarien kunde under åren 864-866 inte vara i hans medvetande. Då medförde kursändring hos fursten Boris, som tänkte på sin unga kyrkas självständighet men som inte var beredd (lika litet som påven) att ha kvar Photios, ett nytt hopp hos Nikolaus I. Här fanns utsikt att komma i besittning av Illykorium på omvägar. Men det var påven Nikolaus I som utan hänsyn till sitt ämbetes plikter angrep riterna i den grekiska kyrkan och prisgav löjligheten. I en nu skrivelse till Konstantinopel den 28 september 865 utsades att Photios på orätt sätt blivit patriark, och att Ignatios var den ende legitime patriarken. Men varken Photios eller hans kejsare Mikael III var beredda att förhandla vidare.
En motattack förekom genom försvarskriget av de grekiska riterna gentemot förhållandet hos de romerska missionärerna i Bulgarien. Photios gjorde en oberättigad defensiv. Av frågan beträffande riten gjorde han en fråga beträffande tron och ortodoxin. Nu dyker det upp en förebråelse om heresi i frågan om ”Filioque”. Photios fördömer tilläggets innehåll. Detta förs i festlig form i en encyklika sommaren 867 till kännedom av patriarkerna i öst. I augusti samma år sammankallade Photios en synod som avsatte påven Nikolaus. Innan dess sökte Photios försäkra sig om sin kejsares medgivande. Photios förfaringssätt visar att han inte var någon stor politiker. Han hade uppenbarligen ingen aning om primatsläran i Väst. Han överskattade också sin egen ställning i Konstantinopel och kunde inte tyda tidens tecken. Hans viktigaste beskyddare Cäsar Bardas hade mördats 865 och kejsar Mikael III störtades från tronen och ersattes av Basileios från Makedonien. Denna tronväxling innebar att Photios störtades och att Ignatios återinsattes den 23 november 867. äventyraren Basielios förändrades snabbt till en diplomatisk bysantinsk kejsare av den gamla skolan. Det var nödvändigt att en inre politisk vändning skedde från Photios till Ignatios. Att endast stödja sig på Ignatios och hans anhängare hade inneburit att man regerade utan ett flertal klerikala, ja endast med ett litet antal. Det gällde även att lugna dem som höll sig till Photios och det gällde att enas med påvedömet, utan dess medverkan kunde man inte tänka på någon äkta befrielse för den bysantinska kyrkan. Ett koncilium sammankallades för att lösa de komplicerade problemen. Kejsaren underrättade påven strax före händelsen. Påve var inte längre Nikolaus I utan Hadrianus II (867-872). Denne vände sig genast till kejsaren och den nye patriarken. Han tillkännagav sin vilja och anbefallde den ignatianske Theoktistos, som hittills uppehållit sig i Rom och förundrade sig över att Ignatios inte skickat honom någon Inthronistika. Då den påvliga legationens ankomst till Konstantinopel fördröjdes, skrev han och nu även patriarken för andra gången till Rom. Av den erhållna skriften var det inte svårt att fastslå kejsarens linje. Han grep tillbaka till påvens Nikolaus sista erbjudande- vilken naturligtvis inte fått veta något om att han blivit avsatt genom Photios – att båda kyrkliga partierna ännu en gång skulle lägga fram sin sak för påven, varvid det knappast var tal om att upphäva Photios avsättning. En förundersökning skulle göras genom påven. Slutligen skulle ärendet avgöras på konciliet i Konstantinopel. För att verkligen kunna bilda sig en riktig uppfattning reste på kejsarens uppdrag företrädare från såväl patriarken Ignatios som den störtade Photios – Petros från Sardeis – till Rom. På resan dit drunknade dock Petros. En munk vid namn Methodios av hans följe vägrade, då han kommit till Rom, att företräda Photios sak. Så sammanträdde 869 en synod som var mindre intresserad av den befrielse kejsaren önskade för den bysantinska kyrkan än av att ge vedergällning för synoden 867. Det var inte längre tal om att höra båda parterna. Photios döms visserligen och avsätts. De som skrivit under synodalakten 867 kunde endast lösas genom påven personligen. De som vigts av Photios skulle betraktas som avsatta. Biskopar som erhållit sin vigning genom Ignatios men som senare anslutit sig till Photios skulle nu återinsättas om de undertecknad en ”libellus satisfsactionis” som man utfärdade i Rom. Påven Hadrianus II delegerade biskoparna Donatus och Stephanus såväl som diakonen Marinus till Konstantinopel. Synoden blev inte vad Basileios inbillat sig. Hans avsikt var att en förundersökning skulle göras i Rom och ett preliminärt avgörande skulle ske men att den egentliga lösningen skulle äga rum på ett ekumeniskt koncilium. Man kan säkert anta att även Ignatios var föga benägen att låta Rom fälla definitivt beslut. När legaterna kom till Konstantinopel och synoden öppnades den 5 oktober 869 var atmosfären spänd. De påvliga legaterna fick inte ledningen utan en representant från kejsaren. Undertecknandet av libellus mötte stort motstånd. Dokumentet gick ut på att heretikerna skulle anta en ortodox trosbekännelse. Kejsaren förklarade att han inte skulle underteckna akten om man inte lyssnade på Photios. Dennes försök att avsätta påven fördömdes. Vid slutet av synoden hade en bulgarisk delegation deltagit. Denna ville att synoden skulle fastställa vilken patriark, den i Rom eller den i Konstantinopel den unga kyrkan i Belgien skulle tillhöra. De från Bysans såg till att frågan löstes utanför konciliet under ledning av kejsaren och genom rådgivning endast av den östlige patriarken. Förgäves protesterade legaterna. Det beslöts att Bulgarien skulle tillhöra patriarkatet i Konstantinopel. Nu först hämtade de påvliga legaterna ett brev från Hadrianus, som förbjöd Ignatios varje inblandning i Bulgarien. Då konciliet nu redan var slut vägrade Ignatiois att få kännedom om detta brev. För lång tid framåt hade Bulgarien gått förlorad för kyrkan i Rom. Photios var trots allt belåten. Naturligtvis protesterade påven Hadrianus hos kejsaren och hos Ignatios över det som skett i Bulgarien, där den romerska missionen nu måste upphöra. Ignatios kunde dock hänvisa till att Rom hade börjat med detta som hänt, och Hadrianus måste erkänna detta. Om han trots detta bröt med den kyrkliga gemenskapen med Ignatios är osäkert. Det är mer sannolikt att han aldrig offentligt bannlyste sin motspelare, på samma sätt som han hade bannlyst Photios. Men även i en ringa angelägenhet kunde Ignatios nu inte räkna med något tillmötesgående från Rom. De gamla biskoparna som vigts av Ignatios och som 858 lovat Photios trohet kunde det vara svårt att övertyga att tvingas underskriva libellus satisfactionis. En stor del de bysantinska prästerna såg ingen ekumenisk synod i konciliet 869/870 utan en akt av förödmjukelse hos bysantinska kyrkan och förräderi i dess frihet till Rom. Och Photios var åter i antåg. Basieleios måste nämligen som kejsare tänka på att inte göra oppositionen från Photios hårdare, helt oavsett det faktum att Photios var en alltför mycket rutinerad taktiker för att inte så småningom tränga undan Ignatios i kejsarens gunst. Ignatios förefaller ha känt till tidens tecken och ha försonat sig med Photios mot slutet av sitt liv. Den senare fördes från sin exil och blev uppfostrare till den kejserlige prinsen. När Ignatios dog den 23 november 877 kunde Photios utan svårighet åter inta patriarkstolen. Ignatios hade uppenbarligen inte tvivlat på det riktigheten av Photios biskopsvigning, och sedan hans förbindelser med Rom kallnat, hade han inte längre sett något skäl att vidare betrakta det faktum, att expatriarken genom Hadrianus II förklarades som lekman var relevant. Redan före Ignatios död hade kejsaren knutit nya förbindelser med Rom för att ordna upp skillnaderna mellan dem som höll på Ignatios och dem som höll på Photios. Påven Johannes III var inte ovillig. Bysantinsk hjälp mot saracenernas fara i Italien önskades, och ingenting hindrade påven att med övertygelse dela de oförbätterliga Ignatiusanhängarnas kurs. Påven lät biskoparna Paulus och Eugenius ta med brev till Konstantinopel till kejsaren och Ignatios med uppdrag att stifta fred. De som sändes iväg träffade dock inte längre Ignatios utan Photios. Sändebuden beslöt sig för att ånyo vända sig till påven. Denne inkallade nu en ny synod. En skrivelse från prästerna i Konstantinopel försäkrade påven det oinskränkta erkännandet av den nye patriarken i dennes biskopsstad. Påven rådgjorde med sina närmaste medarbetare och skrev sedan till kejsaren att han trots allt var villig att erkänna Photios, om denne bad om ursäkt för sin tidigare handlingar inför synoden. Påven gav absolution åt Photios och hans episkopat fick högsta apostoliska auktoritet. Han krävde dock att Photios avhöll sig från all pastoral verksamhet i Bulgarien. Om dessa betingelser uppfylldes exkommunicerade påven alla som inte erkände Photios som patriark. Påvens legater fick ett commonitorium från Rom, att de var förtrogna med den nya situationen. Den som räckte över detta commonitorium var kardinal Petrus, som ville förstärka den påvliga legationen. Under dessa omständigheter kunde äntligen den stora synoden öppnas i november 879 under ledning av patriarken Photios. Nästan 400 biskopar deltog, ett belägg för den stora skara som höll på Photios - jämför med de 103 biskopar som samlats till synoden 870, vilken stod i motsats till Photios. I grunden fanns inte mycket att förhandla. Avgörande för Photios var att kunna uppträda som återinsatt patriark. Och när påven begärde, att patriarken avsade sig anspråk på den bulgariska kyrkan, var det inte svårt för Photios att visa på sitt tillmötesgående gentemot Nikolaus I i denna fråga och att ge den kejserliga politiken skulden. Legaterna ville utan tvekan se ett fredligt sinnelag hos påven, och de förutsatte även medgivande åt bysantinernas mentalitet och att kejsarens hjälp mot saracenerna i Italien inte ifrågasattes. De var dock inte vuxna den utomordentligt skickliga regin hos Photios. Legaternas förfarande var dock inte värdelöst. Under alla omständigheter höll de fast vid läran om påvens primat och betonade trots alla bedyranden däremot från de photianska biskoparna, att det var Johannes VIII som i kraft av högsta auktoritet åter insatte Photios som patriark. De försummade inte att betona, att de genom Photios övertagande av patriarkatet före det påvliga avgörandet såg ett illegitimt föregripande. Vad den bulgariska frågan beträffar betonade också Photios på synoden sin goda vilja. Därmed var den påvliga absolutionen tillräckligt utförd. Legaterna annullerade synoden 869/870. Synoden förklarade konciliet 787 som ekumeniskt, något som undertecknades 26 januari 880. En trosbekännelse utfärdades med ett tillägg, som fördömde varje tillägg till den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen utan att diskutera den dogmatiska frågan om Filioque. Protokollet från detta sammanträde förkunnades i mitten av mars i Hagia Sophia, och därmed avslutades synoden. Bulgarienfråga blev olöst på synoden Utanför synoden tycks en kompromiss ha ägt rum, att Bulgarien visserligen stod under romersk jurisdiktion, men de grekiska missionerna skulle inte beredas några svårigheter där. Kompromissen fick visserligen ingen åtföljd, men skulden låg hos bulgarerna själva, vilka i sin strävan efter en självständig kyrka motsatte sig varje inblandning av Rom.
Påven Johannes VIII hade godkänt besluten vid synoden i Konstantinopel, visserligen med det något tvetydiga tillägget, att han förkastade allt vad legaterna gjort i strid mot de apostoliska föreskrifterna. Han står vidare inte fast vid kravet att Photios hade måst göra avbön. Påven kan inte ha varit belåten med förhandlingarnas förlopp. Storheten hos påven förefaller utöver all politik ha bestått i, att han trots motstånd från de egna leden- framför allt Marinus, legaten från 869/870 åsidosatte allt rent prestigetänkande för att garantera kyrkan i Bysans fred. Han insåg, att man inte kunde kringgå Photios och sedan Photios visat sig vara villig att erkänna den heliga stolens auktoritet - detta gjorde han flera gånger under synoden – såg han inget tvingande skäl att avböja honom. Att Ignatios hade försonat sig med Photios talade i vilket fall som helst inte mot den senare. I grunden erkände Johannes VIII det Nikolaus I inte ville hålla för sant, att Rom inte längre hade att göra upp med en enskild konstantinopolitansk motståndare utan med andan hos en kyrka som ivrigt vaktade på sin gamla äkta och drömda rätt att göra gemensam sak mot Rom, och att summum bonum av den kyrkliga enheten endast kunde garanteras om problemen löstes i en anda av kristen kärlek och inte av auktoritativt tänkande. Hur litet denna hållning i Rom var värd hos påven, visar det förhållandet att man till hans efterträdare valde den tidigare motståndaren Marinus. Denne såg säkerligen ingen legitim patriark i Photios. Man kan knappast bevisa att han brutit gemenskapen med honom och det är inte särskilt troligt. Den andra photianska schismen visar sig dock inte ha ägt rum. även påven Stephanus V, som kanske var mindre öppen mot den ortodoxa världen, har säkerligen inte officiellt brutit sina förbindelser med Photios utan snarare låtit dem vila. Han skulle knappast ha haft mycket tid till en sådan åtgärd, ty Photios störtade snart en andra gång år 886. Det förefaller inte ha varit mycket kyrkopolitik bakom en sådan åtgärd. Så mycket mer kan man anta att helt personliga skäl har föranlett kejsar Leon VI att låta sin gamle lärare Photios, falla i glömska och ersätta honom med sin egen bror Stephanos (886-893). Dödsdatum för Photios, som väl drog sig tillbaka till ett kloster, är inte fastställt. Kanske var det år 891.
Högmedeltiden omkring 1000 - 1300
Kyrkopolitik och rättsutveckling
år 1024 dog Otto den stores sachsiska dynasti ut. Den ersattes av den saliska dynastin som hade sina rötter i stamhertigdömet Franken. Ungefär vid samma tid började de tyska furstendömena visa allt större självständighet gentemot kejsaren men tills vidare utan större framgång. Den mäktigaste av de saliska kejsarna var Henrik III (1039-56), som utövade nära nog fullständig kontroll över sina vasaller, biskopar och kloster liksom över kyrkan i stort. Påvarna tillsatte han efter sin egen önskan. Henrik var vid 1000-talets mitt Europas oomstridde härskare. Frankrike var splittrat i feodala småriken och England befann sig i den svaghetsperiod som föregick den normandiska invasionen 1066. Vid sin död efterträddes Henrik av sin minderårige son Henrik IV. Under hans tid utbröt investiturstriden, den första av de stora konflikterna mellan påve och kejsare som skulle följa hela högmedeltiden igenom.
Schismen mellan öst och väst
Som vi sett, fanns det sedan flera århundraden en ökande spänning mellan påven i Rom och den bysantinske kejsaren och hans patriark i Konstantinopel. Pippins förbund med påven och upprättandet av Kyrkostaten, kröningen av Karl den store och införandet av filioque i mässan var några av de viktigaste konfliktämnena. Enligt translationsteorin (s 96) hade makten över rikets västra delar överförts från öst till väst, så att Bysans härskare inte längre betraktades som deras kejsare. Detta blev först aktuellt på 870-talet, när den svage Ludvig II gjorde anspråk på att vara romersk kejsare i ordets fulla bemärkelse.
Vid denna tid låg Rom och Konstantinopel i en tillfällig schism. Påven hade blandat sig i ett patriarkval i Konstantinopel, och när valet gick emot honom och Fotios blev ny patriark, resulterade det i ömsesidiga bannlysningar. Denna fotianska schism upphävdes efter ett tiotal år vid ett kyrkomöte i Konstantinopel. Trots försoningen kunde man se att en spricka mellan öst- och västkyrkan blev alltmer fördjupad.
Som redan nämnts (s 99) innehöll Karl den stores mässordning den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen med ett tillägg att Anden utgår av Fadern "och Sonen" (lat filioque). I Rom hade man inte någon trosbekännelse i mässan, och där var frågan tills vidare inaktuell. När kejsar Henrik II lät sig krönas i Rom 1014, följde man emellertid det frankiska bruket av trosbekännelse med filioque som från och med nu fick sin plats i Roms gudstjänstordning. Från denna tid uppträder formeln i romerska dokument, och i väst trodde man allmänt att det var den ursprungliga formuleringen. I Bysans såg man däremot införandet av filioque som ett avfall, och i Konstantinopel strök man påvens namn ur förbönslistorna (diptykerna).
Den definitiva brytningen inträffade år 1054. Påven och kejsaren hade då fått en gemensam fiende i normanderna som brände och plundrade i Syditalien. Påven Leo IX försökte möta dem militärt men hamnade 1053 i normandisk fångenskap där han avled följande år. Under tiden sköttes hans ärenden av kardinalen Humbert. Normandernas härjningar aktualiserade en tvistefråga mellan påven och den bysantinske kejsaren. Sicilien och sydligaste Italien tillhörde fortfarande det bysantinska riket och hade tidigare stått under romersk jurisdiktion. När påven lierade sig med frankerna, hade kejsaren överfört jurisdiktionen till Konstantinopel. Genom kampen mot normanderna fick påven förnyat inflytande i området. För påven liksom för den bysantinske kejsaren var det fördelaktigt att gå i allians mot normanderna. Av annan mening var Michael Kerularios, patriark av Konstantinopel. För honom var påvens fångenskap en anledning att rycka loss Syditalien från dennes inflytande. Med en bulgarisk biskop som språkrör framförde patriarken en våldsam kritik av den latinska kyrkan. Förutom de traditionella anklagelserna om filioque och lördagsfasta angrep han (det relativt nya) bruket att använda osyrat bröd (oblater) i mässan.
Kardinal Humbert som var påvens ställföreträdare gick till en hård motattack. Tillsammans med två franska biskopar begav han sig till Konstantinopel med brev från Leo (skrivna i fångenskapen) och adresserade till kejsaren och patriarken. Syftet var helt klart. Genom att visa vänskap mot kejsaren och fördöma patriarken skulle man kunna förena Rom och Bysans i allians mot normanderna. Detta slog dock fullständigt slint. Humbert och hans medlegater tågade en dag in i Hagia Sofia och lade ned en bannbulla mot patriarken på altaret. Påven hade då redan avlidit i fångenskap, och bullans legitimitet var därför i hög grad diskutabel.
Reaktionen blev den rakt motsatta mot vad man hade väntat. Bysantinarna tog genast patriarkens parti mot de påvliga legaterna och en hastigt sammankallad synod fördömde påven med hänvisning till patriarkens tidigare anklagelser mot den latinska kyrkan. Legaterna hade då redan avseglat. Rom och Konstantinopel befann sig alltså i schism, en schism som skulle bestå under århundraden. Den upphävdes först 1965, då påven Paulus VI och patriarken Athenagoras omfamnade varandra och förklarade att den gamla ovänskapen skulle vara slut. Då hade emellertid öst och väst sedan många århundraden gått skilda vägar.
Till en början visste man inte att schismen skulle få så djupgående och långvariga effekter – schismer hade inträffat förr och blivit bilagda. Inte heller uppfattade man på någondera sidan att kyrkan skulle ha spruckit i en romerskkatolsk och en grekisk-ortodox del. Det gällde enbart en schism mellan Rom och Konstantinopel. Snart slöt dock de övriga bysantinsk-ortodoxa patriarkaten upp på Konstantinopels sida. Genom hela medeltiden fanns ändå förhoppningar om att man genom förhandlingar skulle kunna återställa den brutna kyrkliga enheten, och vid flera tillfällen sammankallades unionskoncilier (Lyon 1274 och Ferrara-Florens 1438-45, s 190).
Den gregorianska reformrörelsen
Påven Leo IX var tysk och hade utnämnts 1049 av den tyskromerske kejsaren Henrik III. Under sitt korta pontifikat visade han en betydligt större självständighet än kejsaren hade förutsett. Tillsammans med sina kardinaler Humbert och Hildebrand (den senare Gregorius VII) byggde han vidare på ett från klosterrörelsen hämtat reformprogram som skulle få betydelse under lång tid framåt.
Inom det tyskromerska riket hade kyrkans organisation i stor utsträckning formats efter det germanska samhällets och den tidiga feodalismens förutsättningar. Kyrka och stat utgjorde en sammanhängande enhet, där fursten - kungen eller kejsaren - innehade den högsta makten. Man gjorde ingen åtskillnad mellan andligt och världsligt utan betraktade dem som en enhet. Hela samhället, dess lagstiftning och sedvänjor skulle omgestaltas efter kristna principer. När feodalsystemet utvecklades, blev den kyrkliga hierarkin alltmer en återspegling av den feodala. De kyrkliga ämbetena gav goda karriärmöjligheter, särskilt för adelns övertaliga söner, och det blev vanligt att man kunde köpa sig ett sådant ämbete med tillhörande inkomster. Detta missbruk gick under beteckningen simoni (efter trollkarlen Simon i Apostlagärningarna, kap 8, som försökte köpa helig ande av apostlarna).
Den reformrörelse som nu började vände sig mot sådana missbruk och ville råda bot på dem genom att ge kyrkan självständighet i förhållande till den världsliga makten. Kyrkan skulle alltså själv tillsätta sina ämbetsinnehavare. Prästerna skulle hålla sig så fjärran från världsligt liv som möjligt och leva i celibat. Medan biskoparna var ogifta, levde församlingsprästerna vanligtvis i äktenskap. Reformivrarna fordrade nu att gifta präster skulle skilja sig och leva som celibatärer. Det är förklarligt att sådana förslag väckte starkt motstånd bland prästerskapet, och att denna ordning bara kunde genomföras delvis under medeltiden. Det tycktes som om man ville förvandla kyrkans organisation till ett enda kloster med påven som "hela kyrkans abbot".
Kravet på frihet från världsliga myndigheter innefattade också principen att präster som begått brott enbart skulle kunna dömas av en kyrklig domstol (privilegium fori). Likaså krävde man att fysiskt våld mot en präst skulle automatiskt medföra exkommunikation (privilegium canonis). Båda dessa privilegier hindrade den världsliga makten från att gripa eller döma tredskande präster i en kyrklig konflikt. Genom sådana reformer kom kyrkan att förvandlas till en stat i staten, vars lojalitet mot påven var större än mot fursten.
I sin egenskap av Kristi ställföreträdare började påven uppfattas som hela världens härskare, vilkens fötter de jordiska furstarna skulle kyssa. När detta kombinerades med feodal-rättsliga synsätt, uppkom tanken att påven å Kristi vägnar var högste länsherre och gav de världsliga furstarna deras riken som förläning, en tankegång som redan inletts genom 800-talets translationsteori. Om furstarna sedan inte förvaltade sina län till kyrkans och människornas bästa, kunde påven återta makten från dem.
Detta synsätt innebar att kejsare och kungar förlorade det mesta av den sakrala karaktär som de sedan gammalt haft och i stället betraktades som vanliga lekmän, även om de fortfarande intog en särställning genom att vara smorda och krönta vid en kyrklig vigningshandling. Om alla kyrkliga funktionärer och beslutsfattare var klerker, munkar eller nunnor, innebar detta att lekmännen ställdes utanför alla beslutsprocesser. Tendensen framträdde nu alltmera klart att likställa "kyrkan" med prästerskapet eller hierarkin, något som har efterverkningar ännu idag, inte enbart inom katolska kyrkan.
Reformrörelsens höga kyrkliga anspråk väckte givetvis motstånd från kejsare, kungar och furstar. De betraktade sig inte bara som suveräna, de gjorde också anspråk på att inneha ett av Gud givet uppdrag och därför rätt att själva styra kyrkan och dess biskopar som en länsherre härskade över sina vasaller. Så olika synsätt måste med nödvändighet resultera i konflikt. Påven saknade i stort sett militära resurser, men han kunde i stället härska genom att exkommunicera eller bannlysa dem som kränkte kyrkans rättigheter. I extrema fall kunde han påbjuda interdikt, det vill säga alla kyrkliga funktioner inställdes inom det tredskande området. Den följande striden kom dock enbart att beröra den västliga kyrkan. Kort efter Leo IX:s död inträffade den dramatiska brytningen mellan Rom och Konstantinopel år 1054, och Bysans stod helt utanför de följande händelserna.
Konfrontationen med kejsarmakten blev allvar, när kardinalen Hildebrand 1073 blev påve och antog namnet Gregorius VII. Främst gällde nu striden om biskoparna primärt var underställda påven eller furstarna. Strävandena för kyrkans frihet och för påvens världsliga maktställning kallas efter Gregorius för "den gregorianska reformrörelsen" eller kortare ”gregorianismen".
Kampen mellan furste och påve kom ofta att från kyrkans sida tolkas i kategorier hämtade från Augustinus' berömda bok De civitate Dei (se s 55). Augustinus hade talat om en pågående kamp mellan de båda rikena, gudsriket och det jordiska riket. Detta tolkades nu – på ett sätt som Augustinus aldrig avsett som syftande på kyrkan och de världsliga rikena. Rättfärdiga furstar var de som stod på kyrkans sida, det vill säga påvens och hierarkins. Orättfärdiga var de som stod emot kyrkan och måste bekämpas. En motståndare till påven var också motståndare till Gud.
Kampen fördes emellertid inte i första hand på det ideologiska planet utan handlade om mycket påtagliga realiteter i den världsliga och kyrkliga förvaltningen. Feodalsamhället innehöll ett komplicerat nätverk av lojaliteter, vilket förvirrade situationen. Både inom kejsardömet och inom de framväxande nationalstaterna fanns rivaliserande fraktioner och tronpretendenter, och frontlinjerna skar varandra oupphörligt. Av realpolitiska skäl kunde furstar ibland stödja det kyrkliga reformpartiet för att bekämpa kejsaren men utan att dela reformpartiets ideologi. å andra sidan kunde biskopar och abbotar stödja kejsare och kungar i deras konflikter med påven. Inte alla påvar tillhörde reformrörelsen. Eftersom de höga kyrkoledarna gärna togs från kunga- och stormannaätter, kunde de ta parti för sin egen ätts intressen, även om dessa stred mot påvens eller kyrkans i stort. På så sätt uppstod ständigt nya konstellationer av intressen som gav upphov till nya konflikter.
Om påven i kraft av sin ställning som högste länsherre kunde förklara kejsaren avsatt, hade kejsaren å sin sida möjlighet att utse en motpåve. Detta sammanhängde med en växande osäkerhet om hur påven skulle tillsättas. Traditionellt valdes påven av prästerskapet och folket i Rom. Olika makthavare hade med tiden skaffat sig inflytande över påvetillsättningarna, bland dem de bysantinska, karolingiska och ottonska kejsarna. år 1059 bestämde påven Nikolaus II att påven i framtiden skulle väljas av de sju kardinalbiskoparna i stiften runt omkring Rom. Kardinalprästerna (församlingsprästerna i Rom) och de sju kardinaldiakonerna hade till en början mindre inflytande men blev med tiden majoriteten i kollegiet. än i dag har (de numera biskopsvigda) kardinalprästerna var sin kyrka i Rom, där de är ett slags fiktiva kyrkoherdar.
Denna kyrkans totala självständighet att tillsätta påven accepterades ogärna av furstarna. Som Roms skyddsherre ansåg kejsaren att han hade ett avgörande ord vid påvetillsättningar.
Vid de kommande konflikterna inträffade det alltså att kejsaren inte godtog kardinalkonklavens kandidat utan utsåg sin egen påve. Detta ledde till svåra lojalitetskonflikter. I eftervärldens ljus framstår den ene som legitim påve och den andre som motpåve, men under pågående konflikt var det långt ifrån klart vilken påve som skulle anses för den rätte. Mot slutet av medeltiden skulle dessa schismer medverka till påvemaktens försvagande.
Den första stora konflikten utbröt när Gregorius VII år 1075 utfärdade en proklamation med vittgående tillämpning av Petrus binde- och lösenyckel (Matt 16:19) på påvens makt över världsliga furstar. Som Petrus efterträdare hade påven rätt att tillsätta och avsätta kungar och kejsare. Detta var ett direkt hot mot kejsarmakten och kejsar Henrik IV svarade med att ifrågasätta Gregorius' legitimitet som påve. Denna aktion utlöste hos Gregorius hans inneboende tendenser till rättshaveri, och med större skärpa än tidigare började han hävda kyrkofriheten och påvens politiska rättigheter. Hans kampanj kom att fokuseras på investituren, det vill säga kejsarens och kungarnas hävdvunna rätt att till en nyvigd biskop överlämna ring och stav som tecken på biskopens vasallställning gentemot fursten.
Investiturstriden, som nu bröt ut, gällde i grunden frågan om biskoparnas primära lojalitet gällde påven eller de världsliga feodalherrarna. Gregorius VII gick till angrepp genom att exkommunicera Henrik och förklarade hans undersåtar för lösta från sin trohetsed till honom. Inför detta på en gång politiska och religiösa hot måste Henrik böja sig. I botgörardräkt och barfota begav han sig 1077 till Canossa där påven residerade och bad ödmjukt om att få exkommunikationen hävd, vilket Gregorius också beviljade honom.
Men Henriks botfärdighet var mest ett politiskt schackdrag. år 1080 bröt konflikten ut på nytt, då Gregorius än en gång exkommunicerade Henrik och förklarade hans schwabiske rival Rudolf för rättmätig kejsare. Som motdrag utnämnde Henrik en motpåve, drog med en här till Rom och lät sig krönas till kejsare av denne. Gregorius flydde till Salerno i Syditalien, där han avled 1085. Hans berömda slutord: "Jag har älskat rättfärdigheten och hatat orättfärdigheten. Därför dör jag i landsflykt", sammanfattar hans syn på sig själv som den gudomliga rättens förespråkare. Efter Henrik IV:s död 1106 avmattades investiturstriden. 1122 lyckades hans son Henrik V få till stånd en kompromiss med påven genom konkordatet i Worms. Kejsaren avstod från rätten att ge investitur med ring och stav mot att påven erkände andra av hans rättigheter som landsherre.
En ny fas av kyrkokampen började sedan hohenstaufern Fredrik I Barbarossa krönts till kejsare 1155 av påven Hadrianus IV (det vill säga Nicolaus Breakspear, s 181). återigen bröt kejsarens feodala anspråk mot de gregorianska idealen. Spänningen mellan kejsaren och påven ökade alltmer, men striden bröt ut på allvar först efter Hadrianus' död 1159. Det kyrkliga reformpartiet valde då Alexander III till påve. Han hade tidigare varit professor i kanonisk rätt i Bologna, något som påminner om hur det kyrkorättsliga arbetet hade blivit en viktig angelägenhet för reformpartiet sedan Gratianus' Dekret utkommit på 1140-talet (s 133). En rad inflytelserika furstar med kejsaren i spetsen sökte med alla medel motverka hans pontifikat, och inte mindre än fyra motpåvar tillsattes under hans tid.
Vid flera tillfällen måste Alexander fly från Rom och tillbringade långa tider i landsflykt, framför allt i Frankrike. Till hans tillfälliga residens i Sens kom den likaså landsflyktige ärkebiskopen Eskil av Lund, och 1164 vigde de cisterciensmunken Stefan till den förste ärkebiskopen av Uppsala. I samarbete med Eskil skrev Alexander flera brev till de nordiska kyrkoprovinserna. I breven betonade han vikten av att de kyrkliga reformkraven uppfylldes, att kyrkans frihet respekterades och att världsliga myndigheter inte blandade sig i kyrkoförvaltningen. Han manade också till mission och korståg bland de hedniska folken kring östersjön (jfr s 139).
Vid ungefär samma tid kom en annan landsflyktig ärkebiskop till Alexander i Sens, nämligen Thomas Becket, ärkebiskop av Canterbury, som låg i konflikt med den engelske kungen Henrik II. Konflikten gällde också här det kyrkliga frihetsprogrammet. Thomas Becket kunde återvända till England 1170 men mördades samma år i sin domkyrka av fyra riddare som ansågs utsända av kungen. "Mordet i katedralen" väckte stor uppståndelse också utanför England. år 1173 förklarade påven Thomas för helgon, och kungen måste göra bot genom att offentligt slita spö på Thomas grav.
Innocentius III och Fjärde laterankonciliet
Med påven Innocentius III (1198-1216) nådde det högmedeltida påvedömet en tidigare oanad maktställning. På punkt efter punkt lyckades han genomdriva gregorianismens krav och framstod som Europas oomstridde härskare. Både gentemot kejsaren och de nya starka nationalstaterna England och Frankrike lyckades han hävda påvedömets auktoritet. I den militanta anda som präglade hans pontifikat proklamerade han nya korståg, dels mot katarerna i Frankrike, dels mot saracenerna i Det heliga landet. Fjärde Laterankonciliet 1215, som han sammankallade, blev ett av medeltidens viktigaste kyrkomöten och fattade en lång rad beslut i enlighet med reformpartiets program. Samtidigt som klosterrörelsens ideal nu på allvar slagit igenom inom kyrkan, kom nya impulser till uttryck under hans pontifikat genom framväxten av mendikantordnarna, det vill säga franciskaner och dominikaner.
När den engelske kungen Johan "utan land" (John Lackland) vägrade att acceptera Stephen Langton som ny ärkebiskop 1206, lystes han i bann av Innocentius III, och England belades med interdikt, det vill säga inga kyrkliga handlingar fick utföras där och alla gudstjänster inställdes. Den impopuläre Johan måste falla till föga och ta emot sitt kungarike som förläning av påven. Stephen Langton blev senare känd för en speciell insats: det var han som fann på kapitelindelningen i vår bibel.
Efter det andra kyrkomötet i Nicæa år 787 hade inga gemensamma koncilier hållits för öst- och västkyrkan. I stället började den västliga kyrkan hålla egna koncilier under påvens ledning och betraktade dem som allmänkyrkliga (ekumeniska) med hänvisning till påvens ställning som hela kyrkans ledare. De hölls till en början i Lateranen (påvens palats i Rom) och kallas därför laterankoncilier. De tre första laterankoncilierna hade hållits 1123, 1139 och 1179.
Fjärde Laterankonciliet 1215 var tänkt som ett koncilium i gammalkyrklig mening. Också de österländska patriarkerna och biskoparna kallades men deltog inte. Trots detta blev Laterankonciliet det medeltida påvedömets mest lysande manifestation. De reformbeslut som fattades här infogades nästan alla i Gregorius IX:s dekretalier och blev normerande för medeltidskyrkan. Kristi närvaro i nattvarden, som tidigare hade varit mera oprecist formulerad, fick nu en aristoteliskt formulerad definition i transubstantiationsläran: vid förvandlingen övergår brödets och vinets substans till Kristi kropp och blod, medan accidenserna, de yttre egenskaperna, förblir. Denna lära fick senare sin auktoritativa utläggning genom Thomas av Aquino.
Bland de mer än sjuttio besluten kan några särskilt nämnas. Man uppmanade till att bekämpa heresier genom kyrklig inkvisition och världslig makt. Det dröjde dock till 1223 innan den påvliga inkvisitionen inrättades. Det föreskrevs att alla kristna skulle bikta sig årligen (jfr s 137). Inga nya ordensregler fick längre införas, varför Franciskanorden blev den sista av de medeltida ordnarna med självständig regel. Slutligen utropade man det femte korståget, som ägde rum 1217-21.
Under slutet av sitt pontifikat fick Innocentius en kraftfull och originell motspelare i kejsaren Fredrik II (1211-50), som länge skulle dominera den kyrkopolitiska scenen. Fredrik var också kung av Sicilien och vistades huvudsakligen där. Han var en utomordentlig begåvning på vetenskapens område och höll hov i orientalisk stil med eget harem och menageri. Samtidigt gynnade han cistercienserna. Konflikterna med påven gällde denna gång inte så mycket de gregorianska reformkraven som konkreta frågor angående kejsarens och påvens inflytande på den italienska politiken. Striden fick emellertid religiösa övertoner, och Fredrik utpekades ömsom som en ny Messias, ömsom som en farlig kättare. Kyrkomötet i Lyon 1245 förklarade Fredrik avsatt på initiativ av Innocentius IV – men detta blev dock utan praktiska följder.
Den kanoniska rätten
De alltmer komplicerade relationerna mellan kyrka och furstemakt aktualiserade intresset för den kanoniska rätten, det vill säga de lagar som reglerade kyrkans förhållanden. Sådana bestämmelser hade utformats redan under den gamla kyrkans tid, och under de kristna kejsarna tog de starka intryck av den romerska rätten, både i öst och väst. Vi kommer här att följa den västkyrkliga rättsutvecklingen. Den bysantinska kyrkan och de övriga kyrkorna i öster hade egna kyrkorättsliga traditioner som vi inte kan behandla här. I Bysans var kejsaren den självskrivne högste ledaren för kyrkan (caesareopapism), och därför kunde det inte uppstå några egentliga konflikter mellan kyrka och kejsarmakt.
Inom västkyrkan fanns en polarisering mellan kyrklig och världslig makt som kom att leda till många konflikter. I det karolingiska och det tysk-romerska riket hade kyrkorätten anpassats till germansk rättsuppfattning, och de allmänna lagarna innehöll även bestämmelser i kyrkliga frågor. 1000-talets reformrörelse önskade i stället en speciell kyrklig lagstiftning och rättstillämpning vid sidan av den världsliga. Man sammanställde därför de bestämmelser som fanns med andra bindande dokument - utsagor i bibeln och hos kyrkofäderna, kyrkomötesbeslut, påvliga skrivelser etc - och resultatet blev kanoniska samlingar med växlande innehåll.
Från mitten av 1000-talet fick kraven på kyrkans frihet en allt större plats i den kanoniska rätten. Påven skulle väljas av kardinalskonklaven och biskopen av domkapitlen. Biskopen och hans präster skulle ha ansvaret för den lokala kyrkoförvaltningen och inte världsliga kyrkoägare. Prästerna skulle leva i celibat och åtnjuta privilegium canonis och privilegium fori (s 129), och kyrklig egendom skulle inte kunna beskattas.
Trots likheterna med världslig lagstiftning hade den kanoniska rätten sin särart i de religiösa motiveringarna. Man skilde mellan sådant som hade sitt ursprung i Guds uppenbarelse och därför var gudomlig rätt (ius divinum) och okränkbart, och å andra sidan sådana bestämmelser som stiftats av människor (ius humanum), och därför kunde upphävas eller förändras av påven eller ett kyrkomöte. Var gränsen gick mellan dessa båda kategorier var en vanlig diskussionsfråga.
Munken Gratianus i Bologna sammanställde på 1140-talet Decretum Gratiani, en auktoritativ samling av kyrkorättsliga föreskrifter. Trots att Decretum hade en privat karaktär, lades samlingen som grund för det fortsatta arbetet med att utforma en kanonisk rätt. Centrum för detta arbete blev Bologna som var den mest betydande orten för juridiska studier i Europa. Gratianus' Decretum kommenterades och kompletterades under hand med nya kyrkorättsliga samlingar (dekretalier). Den första universellt giltiga rättssamlingen tillkom först under påven Gregorius IX år 1234. Dekretalierna studerades ivrigt och försågs med kommentarer som fick stor rättslig betydelse.
I Norden blev de kanoniska bestämmelserna allmänt giltiga först sedan de hade införlivats med samhällets gällande rätt genom tingsbeslut, senare också beslut av kungen eller av nya lagstiftande organ. Dit hörde kraven på tionde och på efterlevnad av den kyrkliga äktenskapsrätten. Vid sidan av denna allmänt accepterade kyrkorätt gällde den kanoniska rätten i sin helhet för kyrkoorganisationen och för prästerskapet. Denna rättstradition innehöll emellertid många oklarheter, eftersom de kanoniska bestämmelserna hade tillkommit vid vitt skilda tidpunkter och med varierande förutsättningar och bakgrund.
Den del av den kanoniska rätten som byggde på påveuttalanden, allmänna kyrkomötesbeslut och givetvis på bibeln och den fornkyrkliga traditionen var till sin karaktär universell. Vid sidan av denna fanns en kanonisk partikularrätt som bara gällde för den del av kyrkan, där den var utfärdad. Provinsialrätt gällde för den kyrkoprovins som hade antagit den, synodalrätten var giltig enbart i det stift, där prästmötet (synoden) under biskopens ledning hade fattat de aktuella besluten.
Påvedömets centralisering
I högmedeltidens feodalt splittrade Europa framstod påven som den enda enande makten. Den tysk-romerske kejsaren var endast en av flera betydande furstar genom nationalstaternas ökande betydelse (s 186). Men påven var inte endast den religiöse ledaren utan hade också stort politiskt inflytande, inte minst som högste ansvarige för flera av korstågen. Fastän ganska maktlös ur militär synpunkt betraktades påven som en högsta instans i många ärenden.
I en mängd kyrkliga administrativa ärenden - tillsättandet av biskopar, upprättandet av nya kyrkliga provinser, godkännandet av nya ordnar etc. – blev påven alltmer en avgörande instans. Helgonförklaringar (kanonisationer) uppfattar vi kanske som en rent inomkyrklig angelägenhet, men under medeltiden hade de politiska implikationer. Som vi har sett, helgonförklarade man tidigt de nordiska kungarna för att skapa samlande symboler när rikena kristnades. Vanligen hade dock helgonkulten ett folkligt ursprung: människor började spontant betrakta någon from avliden som helgon, besöka graven och be honom eller henne om förbön hos Gud. Ett sådant bruk kunde sedan få kyrklig sanktion genom biskopen. Men från 1000-talet blev det allt vanligare att kanonisationerna hänsköts till påven, så att han till slut ansågs vara den ende som kunde förklara någon för helgon. Under en övergångstid vacklade bruket. Den danske kungen Knut den helige kanoniserades av påven Paschalis II omkring 1100; den svenske kungen Erik den helige, död 1160, fick aldrig någon påvlig kanonisation men räknades ändå som helgon i hela kyrkan.
äktenskapsfrågorna är ett annat område, där påven ("Heliga stolen") fick alltmera av avgöranden i sin hand. Särskilt gällde detta de furstliga äktenskapen som samtidigt knöt politiska band mellan staterna. Skilsmässor och omgiften var vanliga i dessa sammanhang, till exempel då en furste måste försäkra sig om avkomma och därför ville upplösa ett barnlöst äktenskap. Enligt västerländsk kyrkorätt var enda möjligheten att ogiltigförklara det tidigare ingångna äktenskapet. Sådana ogiltigförklaringar hänsköts allt oftare till påven. Det vanligaste skälet att förklara ett äktenskap som ogiltigt var släktskap, vilket ofta lätt kunde ledas i bevis, eftersom furstehusen var så nära ingifta med varandra.
För att kunna behandla alla dessa och liknande ärenden fordrades en ämbetsmannakår och en kader av specialister. Den romerska kurian blev en svällande förvaltningsapparat som också var en inkomstkälla för påvestolen, eftersom utredningarna och domsluten ingalunda utfördes gratis. Mot slutet av 1200-talet var det nödvändigt för en påve att vara expert på kanonisk rätt, och de påvar som valdes var snarare skickliga politiker och jurister än religiösa ledare. Detta fick allvarliga konsekvenser under det följande århundradet.
Påven hade obetydliga militära resurser, och inte heller hade inkvisitionen någon makt oberoende av världsliga furstar. Det var inte kyrkans män som avrättade heretiker utan den världsliga makten, om också på kyrkans rekommendation. Att påven kunde upprätthålla en kyrklig enhet och disciplin utan yttre maktmedel berodde på att hela det medeltida samhället var så genomsyrat av kyrkans värderingar. De medel som stod till buds var straff och belöningar. Påven (eller biskopen etc.) kunde belägga någon med exkommunikation, det vill säga utesluta honom från nattvarden. I allvarligare fall fanns en större bannlysning som medförde total uteslutning ur den kyrkliga gemenskapen. Om en stad eller ett helt land tredskades, kunde påven lägga det under interdikt. Det innebar att alla kyrkliga handlingar inställdes utom de som ansågs nödvändiga för saligheten, det vill säga dop och sakramentet för döende. Sådana interdikt kunde vara i åratal.
å andra sidan kunde påven visa sin uppskattning genom att dela ut privilegier eller uppträda som skiljedomare i tvister. Det gällde kyrkoprovinser, stift och församlingar, kloster och enskilda. Till påvens residens i Rom flockades allt större skaror av besökare med önskemål om privilegier av skilda slag och klagomål i de mest skiftande ärenden. Påven hade en juridisk expertis till sitt förfogande som överträffade allt vad något rike kunde ställa upp med, och det blev allt vanligare att påven anlitades, när man skulle göra upp fredsfördrag efter något av de många krigen.
En särskild och allt vanligare form av privilegier var indulgenser (avlat), det vill säga efterskänkande av botgöring. Detta bruk hade bakom sig en lång utvecklingshistoria. Från den gamla kyrkans tid var det brukligt att den som begått synder inte bara hade att bekänna dem och ta emot absolution utan också skulle fullgöra en fastställd botgöring. Kravet på botgöring kvarstod, när den offentliga boten (med bekännelse inför hela församlingen) under iriskt inflytande övergick till enskild bikt. Medan botgöring tidigare hade förekommit enbart av dem som begått svåra synder, blev botgöringen ett allmänt bruk när det vid Fjärde Laterankonciliet föreskrevs att alla skulle bikta sig en gång om året. Botgöringen för allvarligare synder kunde fortfarande vara mycket omfattande, till exempel vallfärder som var långvariga, penningkrävande och riskabla företag.
Vid inledningen till första korståget 1095 utlovade påven Urban II att de som deltog i korståget därigenom fullgjorde all botgöring de kunde vara ålagda. Den korsfarare som föll i striden efter att ha biktat sina synder var säker om saligheten. Den första utdelningen av indulgenser i större skala kom emellertid, då Bonifatius VIII utropade år 1300 till ett jubelår och gav fullständig indulgens (plenaravlat) åt alla som i botfärdighet vallfärdade till Rom. Denna sista stora manifestation av det högmedeltida påvedömets ledarroll blev emellertid inledningen till dess långa nedgångsperiod under senmedeltiden.
De europeiska nationalstaterna
Efter det att det karolingiska kejsardömet delats 843 och västra delen tillfallit Karl den skallige, splittrades den politiska makten inom det franska västriket i en rad mindre statsbildningar och feodallän. Under 900- och 1000-talen utvecklades Frankrike till en utpräglad feodalstat, där den faktiska makten låg hos de lokala feodalfurstarna och förläningstagarna. Det av vikingaättlingar styrda Normandie var ett sådant franskt feodalvälde. Den karolingiska dynastin blev allt maktlösare, och år 987 övergick kronan till ätten Capet (uttalas kapé). Trots rikets nedgång uppfattade man sig alltjämt som en fortsättning på det gamla karolingerriket. Liksom i det tyska östriket – från 962 det tysk-romerska riket – blev den franska kyrkan en del av den feodala förvaltningen. Kungens rättigheter över kyrkan och det motsvarande oberoendet av Rom (gallikanismen) kom att prägla den franska kyrkohistorien ända till den stora revolutionen vid 1700-talets slut.
När de normandiska bärarna 1066 erövrade England, hade ätten Capet kontroll enbart över Î&le de France, det vill säga området kring Paris och Orléans. De mäktiga vasallfurstarna av Normandie, Aquitanien och Anjou kunde agera utan hänsyn till kungamakten. Under 1100- och 1200-talen lyckades de kapetingiska kungarna efter hand stärka sin maktställning och utvidga sitt faktiska område. Ett nytt Frankrike såg dagen, en stark och expansiv nationalstat, där den feodala strukturen efter hand försvagades. Fler och fler områden underställdes kungamakten direkt. Där feodallänen fortfarande bibehölls, blev kungens överhöghet över vasallerna alltmer markerad.
Under Filip II August (1180-1223) ökade det kungliga inflytandet över förläningstagare och lokala furstar väsentligt. Också utrikespolitiskt var han utomordentligt framgångsrik. Under 1100-talet hade större delen av Västfrankrike varit underställt den engelske kungen (det angevinska riket), men Filip August lyckades efter hand lägga allt fler av den engelske kungens län och områden under den franska kungakronan. Under ätten Capet började alltså Frankrike avlösa det vacklande tysk-romerska riket som den verkliga stormakten i Europa.
Det av normanderna behärskade England hade fortfarande län inom det gamla karolingiska västrikets gränser. Vid sidan av den franske kungen framstod den engelske som en av Västerlandets ledande furstar. Konflikterna mellan England och Frankrike om dessa områden ledde under 1300- och 1400-talen till hundraårskriget.
Se även:
Kyrkoschism
De ortodoxa & protestantiska kyrkornas uppkomst