2000-02-26
Jag undrar lite över katolska kyrkans syn på Satan. Förr var det val mkt så att man "använde" honom för att skrämma folket med, har han inte därför spelat ut sin roll idag? Eller är det Satan som lockar människorna till synd? Varifrån kommer Satan, är han skapad av Gud? är han en personifierad varelse med horn eller mer en kraft i naturen? är han viktig för en katolik? Och hur kommer egentligen Lucifer in i bilden?
MVH
Linda
Vi tror att Satan finns, att han är en skapad varelse; en ängel som Gud skapade god men som missbrukade sin frihet och gjorde uppror mot Gud. Han hette Lucifer (ljusbringaren,n ljusbäraren på grekiska) när han var god. Nu när han är emot Guds plan så blir han den som förvänder ljus i mörker och får mörkret att framstå som ljus genom lögn. Han frestar därmed människan för han har förmåga att påverka människornas tankar eftersom han är ett andligt väsen utan kropp (ängel).
I ikonografin, konsten och litteraturen har han ofta framställts med horn och klövar. Men detta är bara våra mänskliga försök att föreställa oss honom. Han är osynlig och därför blir alla våra bilder ganska inadekvata. De kan dock tjäna som symboliska framställningar av Satan.
Han är "viktig" för katolikerna i den meningen att om man ignorerar honom så får han större möjligheter att påverka en. Han måste ses som en andlig fiende som man måste försöka genomskåda. Om man inte känner till hans sätt att arbeta så kan man bli lurad av honom eftersom han tar sig in i våra tankar t.ex. Man kan luras att tro att förslag som kommer från honom är goda inspirationer som man skall följa. Han försöker nämligen alltid få det onda att framstå som gott. Eller så kan han ge förslag till goda delmål som har som slutgiltig konsekvens något dåligt.
Satan har genom Guds barmhärtighet blivit en del av Guds plan för frälsningen genom att vi genom att bli frestade blir starkare i tron och kan växa i kärleken. Det goda framstår som ännu godare i kontrast till det onda. Om vi med Guds hjälp övervinner frestelsen mognar vi som människor och kan hjälpa andra sedan som genomgår samma prövningar. Jesus själv prövades i öknen.
Jag skickar också med vad Katolska Kyrkans Katekes säger om änglarna här nedan.
Läs även:
Lucifer
Lucifer - morgonstjärnan
329 om detta säger Augustinus: " 'ängel ' betecknar funktionen , icke naturen. Du frågar vad denna natur kallas. Jag svarar: ande. Du frågar efter vad denna natur gör. Jag svarar: den gör en ängels verk. Om man menar vad den är, så är det en ande; om man menar vad den gör så är det en ' ängel' . " änglarna är till hela sin varelse Guds tjänare och budbärare. Därför att de " ständigt ser min himmelske Faders ansikte " (Matt 18:10) , är de sådana som "uträttar hans befallning , så snart de hör ljudet av hans befallning " (Ps 103:20 ).
331 Kristus är mitten i änglarnas värld. De är hans änglar : " När Människosonen kommer i sin härlighet med alla sina änglar…" (Matt 25:31). De är hans änglar eftersom dem är skapade genom honom och för honom: "Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden , synligt och osynligt , troner och herravälden , härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom " (Kol 1:16). De är hans änglar också därför att han har gjort dem till budbärare om sin frälsningsplan: "är inte änglarna andar i Guds tjänst , sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen?" (Heb 1:14). (291)
332 De finns till , ända sedan skapelsen och under hela frälsningshistorien , de förkunnar på avstånd från eller helt nära denna frälsning och tjänar den gudomliga plan som skall föra till dess förverkligande: de stänger till det jordiska paradiset , de beskyddar Lot , de räddar Hagar och hennes barn , hejdar Abrahams hand , lagen förmedlas genom deras tjänst , de leder Guds folk , de förkunnar vissa personers födelse och kallelse , de bistår profeterna - för att bara nämna några exempel. Slutligen är det ängeln Gabriel som förkunnar Förelöparens och Jesu egen födelse.
333 Från människoblivandet till himmelsfärden är det människoblivna Ordets liv föremål för änglarnas hyllning och tjänst. När Gud "låter sin förstfödde Son träda in i världen , säger han: 'Alla Guds änglar skall hylla honom' "(Heb 1:6). Deras lovsång vid Kristi födelse har inte upphört att ljuda i kyrkans lovprisning: "ära vare Gud…
"(Luk 2:14). De beskyddar Jesus som barn , tjänar honom i öknen , stärker honom när han lider dödsångest , när han som en gång Israels folk hade kunnat bli räddad av dem undan fiendens hand. Det är också änglar som "förkunnar det glada budskapet" (Luk 2:10) när de kommer med den goda nyheten om Kristi människoblivandet och uppståndelse. De skall vara med då Kristus återkommer , en händelse som de förkunnar , för att tjäna honom vid domen. (559)
334 Hela kyrkans liv på jorden ledsagas av änglarnas hemlighetsfulla och mäktiga hjälp.
335 I sin liturgi förenar sig kyrkan med änglarna för att hylla Gud , den trefalt Helige; hon ber om deras bistånd , i den romerska kanonbönen , Supplices te rogamus…("Vi bönfaller dig ödmjukt") , eller i liturgin för de avlidna , In paradisum deducant te angeli… ("Må änglarna ledsaga dig till paradiset") och även i "Kerubim-hymnen" i den bysantinska liturgin , hon kommer på ett särskilt sätt i sin liturgi ihåg vissa änglar (Mikael , Gabriel , Rafael och skyddsänglarna). (1138)
336 Under hela sitt liv , från födelse till död , är människan omgiven av deras omsorg och förbön. "Varje troende människa har vid sin sida en ängel som beskyddare och herde för att leda honom till livet". Redan här på jorden deltar den kristna människan genom tron i den saliga gemenskap , som utmärker änglar och människor , förenade i Gud. (1020)
391 Bakom det val som fick våra stamföräldrar att inte lyda Gud finns det en förförisk röst som gör uppror mot Gud (jfr 1 Mos 3:1-5) och som av avund störtar ned dem i döden. (jfr Vish 2:24). Den heliga Skrift och kyrkans tradition ser i denna varelse en fallen ängel, som kallas för Satan eller djävulen. (jfr Joh 8:44; Upp 12:9). "Djävulen och de andra demonerna har förvisso skapats som naturligt goda varelser av Gud, men det är de som gjort sig själva onda" .( Fjärde Laterankonciliet: DS 800).
392 Skriften talar om en synd som änglarna begått. (jfr 2 Pet 2:4) Detta 'Tall" består i ett fritt val från dessa skapade andars sida, då de radikalt och oåterkalleligt har sagt nej till Gud och hans rike. Vi finner en återklang av detta uppror i frestarens ord till våra stamföräldrar: "Ni skall bli som Gud" (1 Mos 3:5). Djävulen "har syndat ända från början" (1 Joh 3:8), han är "lögnens fader" (Joh 8:44).
393 Det är det oåterkalleliga i änglarnas val och inte någon brist i Guds oändliga barmhärtighet som gör att deras synd inte kan förlåtas. "Det finns ingen ånger för dem efter fallet, liksom det inte finns någon ånger för människorna efter döden. (Johannes av Damaskus, De fide orthodoxa, 2, 4: PG 94, 877C).
394 Skriften vittnar om det fruktansvärda inflytandet från den som Jesus kallar "mördare från första början" (Joh 8:44). Han har rent av försökt att vända Jesus bort från den sändning han tagit emot från sin Fader.( Jfr Matt 4: 1 -11). "Guds
Son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk" (1 Joh 3:8). Av dessa djävulens verk var den lögnaktiga förförelsen mest ödesdiger som fick människorna att inte lyda Gud.
395 Men Satans makt är inte obegränsad. Han är bara en skapad varelse, visserligen mäktig därför att han är ren ande, men han är ändå en skapad varelse. Han kan inte hindra uppbyggandet av Guds rike. Vad än Satan gör av hat mot Gud och hans rike i Jesus Kristus, och vilka svåra skador hans agerande än förorsakar - av andlig art och även indirekt av fysisk art - för varje människa och för samhället, så är det ändå Guds försyn som låter detta ske och som med kraft och mildhet styr människans och världens historia. Att Gud låter djävulen verka är ett stort mysterium, men "vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda" (Rom 8:28).
396 Gud skapade människan till sin avbild och gav henne sin vänskap. Människan är en andlig varelse och kan bara leva i denna vänskap genom att i frihet underordna sig Gud. Det är detta som förbudet att äta av kunskapens träd på gott och ont uttrycker, "ty när du äter av det skall du döden dö" (1 Mos 2:17). "Kunskapens träd p å* gott och ont" (1 Mos 2:17) antyder symboliskt den okränkbara gräns som människan som skapad varelse i frihet skall erkänna och förtroendefullt respektera. Människan är beroende av Skaparen; hon står under skapelsens lagar och de moraliska normer som styr bruket av friheten.
Människans första synd
397 Människan frestades av djävulen och lät förtroendet för sin Skapare dö i sitt hjärta. (jfr I Mos 3: 1-11) Hon missbrukade sin frihet och vägrade att lyda Guds bud. I denna olydnad består människans första synd. (jfr Rom 5:19) 1 det följande blir varje synd olydnad mot Gud och brist på förtroende för hans godhet.
398 1 och med denna syndföredrog människan sig själv framför Gud och uttryckte sitt förakt för Gud: hon valde sig själv emot Gud, i motsättning till de krav som hennes ställning som skapad varelse ställer på henne och sedan dess också emot hennes eget bästa. Människan var skapad i ett tillstånd av helighet och avsedd att bli helt och hållet "gudomliggjord" av Gud i härligheten. Genom djävulens frestelse ville hon "vara som Gud", (jfr I Mos 3:5) men "utan Gud och före Gud och inte som Gud vill". (Maximus Bekännaren, Ambiguorum liber: PG 91, 1156C)
399 Skriften visar på de dramatiska följderna av denna olydnad. Adam och Eva förlorar genast den nåd som består av den ursprungliga rättfärdigheten. (jfr Rom 3:23) De blir rädda för denne Gud, (jfr I Mos 3:9-10) av vilken de gjorde sig en felaktig bild - en Gud, som skulle vara svartsjukt mån om sina privilegier. (jfr I Mos 3:5)
400 Det harmoniska tillstånd, som upprättats genom den ursprungliga rättfärdigheten och som de befann sig i, förstördes; det herradöme över kroppen som utövades av själens andliga krafter krossades; (jfr I Mos 3:7) föreningen mellan man och kvinna utsattes för spänningar; (jfr I Mos 3:11-13) förbindelserna mellan dem präglas hädanefter av lystnad och makthunger . (jfr I Mos 3:16) Harmonin med skapelsen bröts: den synliga skapelsen blev främmande och fientlig för människan ( jfr I Mos 3:17, 19). För människans skull lades allt skapat "under tomhetens välde" (Rom 8:20). Slutligen blir den följd av människans eventuella vägran att lyda Gud (jfr I Mos 2:17) som uttryckligen förkunnats i förväg verklighet: människan skall vända åter till jorden, ty av den är hon tagen" (1 Mos 3:19). (jfr Rom 5:12.) gör sitt intåg i människans historia.
401 Från och med denna första synd översvämmas världen av en riktig "syndaflod": Kain mördar sin bror Abel ; (jfr. 1Mos 4:3-15) till följd av synden fördärvas världen ända till märgen. (I Mos 6:5, 12; Rom 1:18-32) på samma sätt visar sig synden i Israels historia framför allt som otrohet mot förbundets Gud och överträdelse av Mose lag.
även efter Kristi frälsningsgärning visar sig synden bland de kristna på många sätt. (jfr I Kor I -6;Upp2-3). Skriften och kyrkans tradition påminner ständigt om syndens närvaro och allomfattande utbredning i människans historia:
Vad Guds uppenbarelse sålunda får oss att se, bekräftas av vår erfarenhet. Ty om människan ser in i sitt hjärta upptäcker hon att hon även har en böjelse för det onda i många former som inte kan härröra från hennes Skapare som är god. Människan vägrar ofta att erkänna Gud som sitt upphov. Just därigenom har hon brutit sönder den ordning som orienterade henne mot hennes yttersta mål och samtidigt även all jämvikt såväl i förhållande till sig själv som till de övriga människorna och hela skapelsen. (Vat. 11, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 13.)
402 Alla människor berörs av Adams synd. Paulus uttalar detta: "En enda människas olydnad gjorde alla till syndare" (Rom 5:19). "Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor, därför att alla syndade" (Rom 5:12). Mot syndens och dödens allomfattande utbredning ställer aposteln den allomfattande frälsningen i Kristus: "Liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom, så har också en endas (Kristi) rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor" (Rom 5:18).
403 1 Paulus efterföljd har kyrkan alltid lärt att man inte kan förstå det omfattande elände som drabbar människan, liksom hennes böjelse för det onda och hennes utsatthet för döden, utan att man tar hänsyn till Adams synd och det faktum att han har givit vidare åt oss en synd som vi alla berörs av genom vår födelse. Den innebär "själens död" (jfr Konciliet i Trient: DS 1512.) I kraft av sin trosövertygelse ger kyrkan dopet till syndernas förlåtelse även åt små barn som inte har begått någon personlig synd (jfr Konciliet i Trient: DS 1514)
404 Hur blev Adams synd till alla hans efterkommandes synd? Hela människosläktet är i Adam som "en enda kropp av en enda människa" (Thomas av Aquino, Quaestiones disputatae de malo, 4, 1). Genom denna "människosläktets enhet" är alla människor inneslutna i Adams synd liksom alla är inneslutna i Kristi rättfärdighet. Men överförandet av arvsynden är ett mysterium som vi inte helt och hållet kan förstå. Vi vet emellertid av uppenbarelsen att Adam tagit emot den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten inte enbart för sig själv utan för hela den mänskliga naturen: då Adam och Eva ger vika för frestaren begår de en personlig synd, men denna synd berör den mänskliga naturen som de ger vidare i ett fallet tillstånd (jfr Konciliet i Trient: DS 1511-1512). Det är en synd som ges vidare åt den mänskliga naturen genom fortplantning till hela mänskligheten, dvs., genom överförandet av en mänsklig natur som är berövad den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten. Därför kallas arvsynden "synd" på ett analogt sätt: det är en synd som man "ådragit sig" men inte har "begått", den är ett tillstånd och inte en handling.
405 även om arvsynden hör till varje människas utrustning (ibid.: DS 1513) har den dock inte hos någon av Adams efterkommande karaktären av personlig synd. Arvsynden innebär att människan är berövad sin ursprungliga helighet och rättfärdighet, men den mänskliga naturen är ändå inte helt fördärvad: den är skadad när det gäller dess egna naturliga krafter, den är underkastad okunnighet, lidande och dödens herravälde, den är böjd för synd (denna böjelse för synden kallas "begär"). Dopet ger Kristi nådeliv, utplånar därmed arvsynden och låter människan vända sig till Gud, men följderna för naturen, som är försvagad och hyser en böjelse för det onda, finns kvar i människan och manar henne till andlig kamp.
406 Kyrkans lära om hur arvsynden förs vidare mejslades fram framför allt under 400-talet, speciellt under det inflytande som kom från Augustinus tänkande, mot pelagianismen, och under 1500-talet i motsättning till den protestantiska reformationen. Pelagius ansåg att människan i kraft av sin fria vilja, utan nödvändig hjälp av Guds nåd, kunde föra ett moraliskt och gott liv. På detta sätt inskränkte han Adams synd till ett dåligt exempel. De första protestantiska reformatorerna däremot ansåg att människan var radikalt fördärvad och hennes frihet förintad genom ursynden. De identifierade synden som ärvs av varje människa med böjelsen för det onda (concupiscentia), som enligt deras mening inte kan övervinnas. Kyrkan har särskilt uttalat sig om meningen i vad som sägs i uppenbarelsen om arvsynden på det andra konciliet i Orange år 529 (jfr Kyrkomötet i Orange II: DS 371-372.) och på konciliet i Trient år 1546 (jfr Konciliet i Trient: DS 1510-1516).
407 Uran om arvsynden - som är förbunden med läran om återlösningen genom Kristus - ger förmågan att med klar blick kunna se på människans situation och hennes handlande i världen. Genom stamföräldrarnas synd har djävulen skaffat sig ett visst herravälde över människan, även om hon förblir fri. Arvsynden medför träldom under hans makt som var dödsrikets herre, nämligen djävulen" (jfr ibid.: DS 1511; jfr Heb 2:14). Att inte bry sig om att människan har en skadad natur, som är böjd att göra det onda, leder till allvarliga misstag när det gäller uppfostran, politiken, det sociala handlandet (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 25. och moralen.
408 Följderna av arvsynden och alla människornas personliga synder försätter världen i sin helhet i ett syndigt tillstånd som med Johannes uttryck kan betecknas som "värdens synd (Joh 1:29). Med detta uttryck betecknar man också det negativa inflytande som gemensamma situationer och sociala strukturer, som är en följd av människornas synder, (jfr Johannes Paulus 11, Ap. förmaning Reconciliatio et paenitentia, n. 16) utövar på de mänskliga personerna.
409 Denna dramatiska situation för världen "som helt och hållet ligger i den Ondes våld" (1 Joh 5: 19; jfr I Pet 5:8) gör människans liv till en kamp:
En hård kamp mot mörkrets makter går genom människans hela historia, och denna kamp pågår enligt vad Herren säger, från världens begynnelse allt intill den yttersta dagen. Människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestämma sig för det goda, och endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet. (Vat. 11, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 37).
410 Människan har efter sitt fall inte blivit övergiven av Gud. Tvärtom kallar Gud henne (jfr I Mos 3:9) och förkunnar på ett hemlighetsfullt sätt för henne att han skall segra över det onda och lyfta upp henne ur fallet. Detta avsnitt av Första Moseboken har kallats "proto-evangeliet" eftersom det är den första förkunnelsen av Messias - återlösaren, av en kamp mellan ormen och kvinnan och den slutliga segern för en avkomling till henne. [55; 705; 1609; 2568; 6751
411 Den kristna traditionen ser i detta avsnitt förkunnelsen om den "nye Adam'' (jfr I Kor 15:21-22, 45)som genom sin "lydnad ända till döden på korset" (Fil 2:8) i överflödande mått gottgör Adams olydnad (jfr Rom 5:19-20). För övrigt ser många kyrkofader och kyrkolärare i den kvinna som "proto - evangeliet" talar om Maria, Kristi moder, som den "nya Eva". Det är hon, vilken som den första på ett enastående sätt har dragit nytta av den seger över synden, som hemförts av Kristus: hon har bevarats från varje fläck från arvsynden (jfr Pius IX, Bullan Ineffabilis Deus: DS 2803) och under hela sitt jordiska liv har hon genom en särskild Guds nåd aldrig begått någon form för synd (jfr Konciliet i Trient: DS 1573).
412 Men varför har Gud inte hindrat den första människan från att synda?. Leo den Store svarar: "Kristi outsägliga nåd har givit oss något mycket bättre än det som den onde andens avund berövat oss. (Leo den Store, Sermones, 73, 4: PL 54, 396) Och Thomas av Aquino säger: "Det ligger ingen motsägelse i att hävda att den mänskliga naturen var avsedd att nå ett högre mål efter synden. Gud tillåter verkligen att det onda sker för att ur sådant göra n något som är bättre. Därför säger Paulus: 'Där synden blev större, där överflödade nåden än mer' (Rom 5:20). Och i Exsultet sjunger man: "O lyckliga skuld som har förtjänat en så stor Frälsare" (Thomas av Aquino, Summa theologiae, 111, 1, 3 ad 3).
(Katolska Kyrkans Katekes; Catholica, Vejbystrand 1996)
Lucifer (lat., 'ljusbringare'), benämning på djävulen i latinsk kristen tradition. Ordet kommer från Jesajas profetia om den babyloniske konungens fall. Han kallas här (14:12) för "morgonstjärna", vilket i grekisk översättning blev fosforos ('ljusbringare') och på latin återgavs med Lucifer. Då profetian tolkades som en utsaga om djävulens fall, kom också namnet L. att knytas till denne. I svensk folktradition förknippades L. under namnet Lussepär med Luciadagen, då han bl.a. sades leda "lussefärden".