1999-12-15
Hej, jag har en undran angående frälsningen utanför Katolska Kyrkan.
Många tidigare teologer har ju hävdat att det inte finns någon frälsning utanför den och det har väl också varit Kyrkans officiella lära. Nu har tydligen II Vaticankonsiliet upphävt den dogmen. Innebär det att kyrkan hade fel tidigare? Eller är det så att de hedningar och kättare som enligt den gamla ordningen dömdes till eviga straff nu har blivit förflyttade till himlen?
Citat från er hemsida: "Men hur blir det med alla icke- katoliker och andra gudfruktiga och gudssökande människor? Enligt II Vatikankonciliet nekar inte Gud dem frälsningen. Han ger dem nåden att komma till honom på andra vägar.".
Som icke-katolik har jag svårt att förstå hur dylika saker kan avgöras på ett koncilium. Det spelar väl ingen roll vad II Vatikankonciliet anser om Gud har stadgat annorlunda?
Hälsning, Jörgen
Hej
Andra Vatikankonciliet har inte upphävt dogmen "Extra Ecclesiam nulla salus = Utanför Kyrkan ingen frälsning".
Vad man har gjort är att reflektera över vad man menar med Kyrkan. Med Kyrkan förstås Kristi Kyrka, den enda Kyrkan. Det kan bara finnas en Kyrka eftersom Kyrkan är Kristi kropp. Eftersom det bara finns en Kristus och en Kristi kropp, kan det bara finnas en Kristi Kyrka.
Att frälsningen bara finns i Kristus är otvetydigt från Nya Testamentet. Konsekvensen av att Kristus identifierar sig med sin kropp- Kyrkan blir då att frälsningen bara kan komma genom Kyrkan.
Detta har jag tagit upp i sidan du citerar;
Svar från en katolsk präst om frälsning
("http://fragaprasten.katoliknu.se/"html/priest_salvation.htm).
Sedan blir frågan vad vi menar med den Katolska Kyrkan. Den grekiska roten av termen "katolsk" betyder i enlighet med (kata) med helheten (holos) eller vardagligare "universell". Vid början av andra århundradet finner vi i Ignatius brev ordet för första gången. Sedan har termen fortsatt att användas under kyrkans historia.
Man menade då den stora Kyrkan som fanns i hela världen till skillnad från sekterna som inte tillhörde kyrkan, t.ex. gnostikerna. Kyrkan som fanns i hela världen betydde då de olika lokala kyrkor som var grundade av de olika apostlarna på olika platser, t.ex. kyrkan i Tunisien, i Egypten, i Etiopien, i Syrien, i Palestina, i Italien, i Mindre Asien, eller i Gallien. Alla dessa lokalkyrkor kunde härleda början av sin existens till en apostels förkunnelse och kyrkogrundande verksamhet t.ex. genom att tillsätta presbyterer-äldste (vigda efterträdare). En lokalkyrka var då ett stift eller en grupp stift som var samordnade. Under det första årtusendet var det därför otänkbart att det kunde finnas flera kyrkor. Kyrkan var en därför att den var den Kyrka Kristus grundat genom sina tolv apostlar, men den var spridd på olika platser i lokalkyrkor som alla var delar av samma enda kyrka.
Biskopen i Rom hade uppgiften att verka för enheten genom att de övriga lokalkyrkorna underordnade sig hans beslut på samma sätt som apostlarna underordnade sig Petrus. Det var självklart att Kristus bara hade grundat en Kyrka, inte flera kyrkor.
Dessa lokalkyrkor var i enhet i fråga om tron. Det kan man konstatera om man studerar hur koncilierna fungerade. På koncilierna samlades nämligen biskoparna (kyrkoledarna) från hela världen och definierade vad man trodde gemensamt i de olika lokakyrkorna. Definitionerna gjordes alltid i enhet med bikopen av Rom. Dessa definitioner har vi i våra kristna trosbekännelser, de trosbekännelser som alla samfund idag erkänner. Definitionerna uppkom när något i den apostoliska tron ifrågasattes. Det kunde t.ex. vara att Kristus är både Gud och människa, inte bara människa, vilket vissa heretiker hävdade. Eller det kunde vara att Fadern, Sonen och Anden var lika mycket Gud, tre personer men en gud och inte tre gudar.
Sedan blir frågan, som du ställer, "hur dylika saker kan avgöras på ett koncilium". Orsaken är just att Kyrkan är Kristi kropp. Då är det Kristus som genom sin Ande talar när apostlarna eller deras efterträdare biskoparna uttalar sig i trosfrågor: "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig" (Lk. 10:16). Jesus lovade Andens hjälp för detta: "26. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er" (.Joh 14:26). "Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske." (Joh.16:13).
Detta sätt att avgöra trosfrågor hade apostlarna redan på det första av Kyrkans koncilier; det i Jerusalem, som det står om i Apg. 15:28: "Den heliga anden och vi har beslutat att…". Samma formulering har sedan använts under de följande koncilierna i Kyrkan. Fram till slutet av 600-talet hölls sedan 6 koncilier där de trossanningar definierades som alla de stora klassiska kristna kyrkorna accepterar. Det är inte så att man i ett koncilium beslutar om hur tron skall vara. Det kan bara Gud göra. Det handlar snarare om att formulera sin förståelse av den tro man redan har fått av Gud genom hans Son Jesus Kristus. T.ex. så finns redan i Bibeln tron på att Gud är Fader, Son och Ande alla tre lika mycket Gud, men enda Gud. Det har dock inte uttrycks så koncist i en enda formulering, utan man hittar olika bibelställen som kompletterar varandra och som visar på denna tro. När arianerna under 300-talet började ifrågasätta att Sonen är Gud så behövde man samla alla Kyrkans ledare för att formulera Kyrkans tro på ett tydligt sätt just i denna fråga. Därför samlade man ett koncilium i Nicea 325.
Så skriver Deklarationen “Dominus Iesus” från Kongregationen för Trosläran:
16. Herren Jesus, den ende Frälsaren, bildade inte bara en enkel lärjungagemenskap, utan stiftade kyrkan som ett frälsande mysterium:han själv är i kyrkan och kyrkan är i honom(jfr Joh 15:1 ff; Gal 3:28; Ef 4:15-16; Apg 9:5). Därför hör också fullheten av Kristi frälsningsmysterium till kyrkan, som är oskiljaktigt förenad med sin Herre. Ja, Jesus Kristus fortsätter att vara närvarande och utföra sitt frälsningsverk i kyrkan och genom kyrkan (jfr Kol 1:24-27, som är hans kropp (jfr 1 Kor 12:12-13,27; Kol 1:18). Och liksom huvudet och lemmarna i en levande kropp visserligen inte är identiska med varandra men ändå oskiljaktiga, så kan Kristus och kyrkan inte blandas samman med varandra men heller inte skiljas åt och utgör tillsammans en enda “Kristus helt och hållet”. Samma oskiljaktighet uttrycks i Nya Testamentet med analogin som liknar kyrkan vid Kristi brud (jfr 2 Kor 11:2; Ef 5:25-29; Upp 21:2,9).
Därför måste man liksom man bekänner sin tro på att Jesus Kristus är en enda och universell Medlare och Frälsare också tro att det finns en enda Kyrka, grundad av honom. Detta tillhör den katolska tron. Liksom Kristus är en enda , så finns det en enda Kristi kropp, en enda Kristi brud: “en enda katolsk och apostolisk kyrka”. Dessutom innebär Herrens löfte om att hann inte skulle överge sin kyrka (jfr Matt 16:18; 28:20) och att han skulle leda den med sin Ande (jfr Joh 16:13) enligt den katolska tron att kyrkan aldrig skulle upphöra att vara en enda och att hennes enhet alltid skulle bestå. Dessa egenskaper tillhör kyrkans integritet.
De katolska troende skall bekänna attdet finns historisk kontinuitet - som har sin rot i den apostoliska successionen - mellan den kyrka som grundades av Kristus och den katolska kyrkan: “Hon är denna enda Kristi kyrka...att vara hennes herde har vår Frälsare efter sin uppståndelse givit i uppdrag åt Petrus (jfr Joh 21:17), åt honom och e övriga apostlarna har han anförtrott att utbreda och leda henne (jfr Matt 28:18 ff) och han har för alltid upprättat henne som ‘sanningens pelare och grundval’ (1 Tim 3:15). Denna kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i en katolska kyrkan (subsistit in Ecclesia catholica), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom. Med uttrycket “subsistit in” försökte Andra Vatikankonciliet harmonisera två läroutsagor, å ena sidan attKristi kyrka, trots splittringen bland de kristna,fortsätter att helt och fullt finnas till enbart i den katolska kyrkan, och å andra sidan att “det även utanför hennes synliga struktur finns flera element av helgelse och sanning, dvs. att sådana element finns i dessa kyrkor och kyrkliga samfund som ännu inte är i full gemenskap med den katolska kyrkan. Men när det gäller dessa kyrkor och kyrkliga samfund bör man konstatera att“deras kraft kommer från den nåd och sanning som i fullhet anförtrotts den katolska kyrkan.”
17. Därförfinns det enda kyrka. Denna har sin konkreta existens i den katolska kyrkan, som leds av Petri efterföljare och biskoparna i gemenskap med honom. De kyrkor som inte lever i fullständig gemenskap med den katolska kyrkan, förblir ändå, förenade med henne med intima band, dvs. av den apostoliska successionen och en giltig eukaristi, verkliga delkyrkor. Därför är Kristi kyrka närvarande och verksam också i dessa kyrkor, även om de saknar full gemenskap med den katolska kyrkan, eftersom de inte erkänner den katolska läran om primatet, vilket biskopen av Rom enligt Guds vilja objektivt är i besittning av och utövar över hela kyrkan.
å andra sidan är de kyrkliga samfund som inte har bevarat ett giltigt vigt episkopat och ett till sitt väsen genuint eukaristiskt mysterium inte kyrkor i egentlig mening, men de som har tagit emot dopet i dessa samfund är genom dopet införlivade i Kristi kropp och är i en viss, om än ofullkomlig, gemenskap med kyrkan. Dopet är ju i sig självt riktat mot den fulla utvecklingen av livet i Kristus, genom den fullständiga trosbekännelsen, eukaristin och den fulla gemenskapen i kyrkan.
“De kristtrogna får därför inte föreställa sig att Kristi kyrka inte är mer än en samling - delad, men på något sätt ändå en - av kyrkor och kyrkliga samfund; inte heller får de anse att Kristi kyrka inte finns någonstans i dagens verklighet och bara måste anses vara ett mål som alla kyrkor och kyrkliga samfund måste sträva efter att nå;” nej, “elementen i denna redan givna kyrka finns, förenade med varandra i den katolska kyrkan, och utan denna fullhet, i de andra samfunden.” “även om dessa från oss skilda kyrkor och samfund enligt vår uppfattning lider av brister, saknar de alltså ingalunda betydelse och vikt i frälsningsplanen. Kristi Ande vägrar ju inte att använda dem som medel till frälsning, och deras kraft kommer från den nåd och sanning som i fullhet anförtrotts den katolska kyrkan.”
Bristen på enhet bland de kristna är förvisso ett sår på kyrkans kropp, inte så att hon berövats sin enhet, utan så att “detta hindrar den fullständiga uppfyllelsen av hennes universalitet i historien”.
(Markeringarna med tjockt i texten typsnitt är våra)
Se även resten av Dominus Iesus särskilt numren 18-19:
“Dominus Iesus"