Hej Fader Daniel!
Jag har tre frågor angående kristendom och jag skulle bli väldigt glad om du har tid att besvara dem.
1. Vad innebär den kristna treenighetsläran?
2. Vilket/vilka budskap kom Jesus med i Nya Testamentet och hur kan man se det/de från flera olika perspektiv?
3. Vad innebär teodicéproblemet?
Lisa
Hej
Här kommer mina svar.
1
. Treenigheten är ett centralt begrepp i den kristna tron. Man upptas i Kyrkan genom att döpas i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Vi vänder oss till Gud i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I trosbekännelsen bekänner vi vår tro på Gud, som är Fadern, Sonen och den helige Ande. De tre personerna i gudomen står i relation till varandra. De visar sin kärlek mot varandra.
I Katolska Kyrkans Katekes (KKK) kan man läsa om den heliga Treenigheten. Gud är en enda, ett väsen, en substans eller en natur. Det finns inte tre gudar. Däremot är Gud tre personer. Treenigheten är en enda. Vi tror inte på tre gudar, utan på en enda Gud i tre personer eller hypostaser. De tre personerna står i relation till varandra.
"Treenigheten är en enda. Vi tror inte på tre gudar, utan på en enda Gud i tre personer: 'Treenigheten av ett och samma väsen'.
De gudomliga personerna delar inte upp den gudomliga enheten mellan sig, utan var och en av dem är Gud helt och hållet:
'Fadern är detsamma som Sonen, Sonen är detsamma som Fadern, Fadern och Sonen är detsamma som den helige Ande" (KKK 253).
"De gudomliga personerna är verkligen skilda från varandra. 'Gud är en enda, men inte ensam på ett isolerat sätt'. 'Fader', 'Son' och 'helig Ande' är inte helt enkelt namn på olika sätt för Gud att existera, ty de är verkligen skilda från varandra. 'Den som är Son är inte Fader och den som är Fader är inte Son, och inte heller den helige Ande är Fader eller Son.' De är skilda åt genom de relationer de har med varandra i enlighet med sitt ursprung: 'det är Fadern som föder, Sonen som är född och den helige Ande som utgår. Den gudomlige enheten är trefaldig." (KKK 254).
"De gudomliga personerna står i relation till varandra. 'I de olika namnen uttrycks en relation.; Fadern relateras till Sonen, Sonen till Fadern och den helige Ande till både Fadern och Sonen'. (KKK 255).
2 Vilket/vilka budskap kom Jesus med i Nya Testamentet och hur kan man se det/dem från olika perspektiv?
Jesus gjorde anspråk på att själv vara Gud. Han använde om sig själv Gudsnamnet "Jag är", det namn Gud uppenbarade sig som inför Mose i den brinnande busken. Jesus sade om sig själv: Jag är den gode herden, jag är Livets bröd, jag är vinstocken, jag är världens ljus, jag är vägen sanningen och livet. Att Jesus gjorde anspråk på att vara Gud var något fariséerna och de skriftlärda inte kunde acceptera. De menade, att han ljög och att han uttalade en hädelse. Straffet för detta var döden.
Jesus förkunnade, att han var den utlovade Messias (av det hebreiska ordet, som betyder den smorde, alltså kungen; på grekiska användes beteckningen Kristus för samma sak). Jesu lärjungar bekände honom som Messias. Petrus bekände: "Du är Messias, den levande Gudens son". Vid intåget i Jerusalem lät Jesus sig offentligt hyllas som Messias. Folket hyllade Jesus som kung genom att breda ut sina mantlar, lägga kvistar på marken och genom att ropa Hosianna. Många människor missförstod hans uppgift som Messias och trodde, att han skulle upprätta ett jordiskt lyckorike. Den officiella judendomen på Jesu tid hade en politisk-nationell Messiasförväntan, som Jesus inte erkände. Till Pilatus sade Jesus, att hans rike inte var av denna världen. Han var kung i Guds rike. I Jesu syn på sig själv som Messias ingick att han måste lida och dö. Han är Herrens lidande tjänare, om vilken vi kan läsa hos profeten Jesaja.
Till och med Jesu egna lärjungar hade svårt att förstå att Jesus måste lida, och de försökte hindra honom från detta. Men det ingick i Guds plan att han måste lida och dö i vårt ställe. Att söka förhindra detta var Satans tankar. Efter sin uppståndelse förklarade Jesus för Emmauslärjungarna, att det var nödvändigt att han måste lida. Han genomgick det som var skrivet om honom i Gamla testamentet. Det som står i Gamla testamentet får sin uppfyllelse i Jesus Kristus.
Jesus måste lida och dö för att ta på sig all människors synder och bringa försoning för dem. Men efter lidande och död kom den glädjerika uppståndelsen. Jesus har segrat över synden, döden och djävulen. "Jag är uppståndelsen och livet" sade han till den sörjande Marta efter Lasarus' död- Jesus uppväckte inte endast sig själv. Han skall uppväcka alla döda.
Tron på Jesu uppståndelse är mycket central i Nya testamentet. Paulus säger:
Jesus förkunnade, att det var viktigt att stå i levande gemenskap med honom. Han förkunnade inte bara en lära utan liv. Det kristna etiken är visserligen viktig, och Jesus upphäver inte något av det som gäller i Gamla testamentet. Han säger att han fullbordar lagen. Det innebär att lagen genom honom skall gälla både yttre handlingar och människans intentioner, hennes hjärta.. Det räcker inte med ett utvärtes uppfyllande av lagen.
Bergspredikan har ofta kallts kristendomens Magna Charta alltså dess grunddokument. Den är en sorts sammanfattning av Jesus förkunnelse. Jesus kommer med ett nytt bud i förhållande till Gamla Testamentet: Ni skall älska varandra såsom jag har älskat er (jmf. Joh:13:34; 15:11-17). Detta är centralt i hans budskap. Det handlar inte längre bara om en kärlek som är att "älska sin nästa som sig själv" (3 Mos 19:18), utan att älska som Gud själv älskar med hans egen kärlek i oss. Detta blir möjligt genom att Jesus som är Gud ger oss sin Ande som är Guds egen kärlek. Anden fyller oss sedan och ger oss kraft att älska som Jesus. Eller kan man säga att det blir han som älskar i och genom oss. De kristna blir lemmar i hans kropp alltså del av honom. Liksom blodet cirkulerar i kroppen så cirkulerar Anden i Kristi kropp (1 Kor 12:12-31; Ef 1:22-23; 4:15-16; Kol 2:6-9).
Livsgemenskapen med Jesus är viktig. Hans liv skall bli vårt liv. Det skall inte längre vara vi själva som lever, utan han skall leva i oss. Vi skall bli lemmar i hans kropp, grenar i vinstocken Kristus. För att kunna leva i denna gemenskap med Kristus har vi fått sakramenten. I mässan får vi del av hans kött och hans blod. I dopet inlemmas vi i Kristus. I biktens sakrament ger han oss sin förlåtelse. Jesus har inte lämnat oss vid sin himmelsfärd. I Kyrkan träder vi i levande gemenskap med Kristus. Jesus har lovat:
3 . Vad innebär teodicéproblemet?
Ordet teodicé kommer av de grekiska orden theós (=Gud) och dikaiôn (=förklara rättfärdig). Alltsedan Leibniz avser man med teodicéproblemet försöket att förena tanken på att Gud är allsmäktig och helt god med tanken på lidandet och det ondas problem.
Ett första försök att lösa teodicéproblemet finner vi i Gamla testamentet. I Psalm 37 visar den fromma människan förtröstan på att Gud skall ta bort det onda, medan den fromma människan i Psalm 73 låter sig nöjas med att vara i Guds närhet, även om det i yttre hänseende går dåligt. Jobs bok (kap 38ff) framför att människan inte känner Guds planer och därför inte kan kritisera hans verk, inte ens då de förefaller orättfärdiga. Predikaren ger helt upp inför problemet. Han ser att det är något uselt verk Gud ger människan att plågas med under solen. Det är nämligen de rättfärdiga som får de ogudaktigas lott, och de ogudaktiga får de rättfärdigas lycka. Gemensamt för dessa betraktelsesätt är, att man bryter mot den gamla uppfattningen, som betraktade synd som straff och lycka som lön. I senjudendomen (Dan 12, Jes 26) kommer så tanken på uppståndelsen, först för de rättfärdiga, jfr Luk 14:14, och sedan för alla till respektive lön eller straff.
I nyare tid väcktes teodicéproblemet på nytt till liv av Bayle (fransk filosof (1647-1706) i hans berömda lexikon, där han i en artikel om manikéerna förklarade det onda med hänvisning till en ond princip i tillvaron, vilken stod i motsats till det goda, alltså en total etisk- religiös- kosmisk dualism. Mot detta skrev Leibniz sin berömda "Théodicée" 1710, där han åter tog fram stoicismens och nyplatonismens tal om ljuset och skuggan som lika nödvändiga faktorer i det fullkomliga konstverket och påståenden om att det som skadade delen kunde gagna helheten. Leibniz följde härvid tanken på att Gud av alla möjliga världar hade skapat den bästa, och att vi kanske lever i den värsta delen av den bästa världen. Mot denna teodicélära protesterade Voltaire (1696-1778) klokt i romanen "Candide". Ludvig Holberg (dansk författare 1684.1754) arbetade också med teodicéproblemet. Medan Bayle ville acceptera två principer, det godas och det ondas, Gud eller djävul, vilka båda är aktiva, ville Holberg endast låta Gud vara den aktiva principen, medan materian är den passiva och ofullkomliga principen varav Gud har skapat världen, som inte kunde bli bättre, än vad materian tillät den.
Teismen förutsätter teismen (tro på en personlig Gud). För panteismen kan teodicéproblemet sammanfalla med en kosmodicé eller rättfärdiggörelse av tillvaron eller världen. En sådan kosmodicé har vi i den ursprungligen grekiska föreställningen om Nemesis, som endast uttrycker en harmonisk jämvikt i tillvaron. Lyckan må uppvägas av olyckan, har man nått toppen, kan man falla ner i dalen, det är tillvarons lag. Schopenhauers ( tysk filosof 1788-1860) kosmodicé uttrycks i hans lära om "den eviga rättfärdigheten", som visar sig i att summan av mottaget lidande
är lika med summan av tillfogat lidande, och då alla enskilda varelser i sista instans är identiska blir det balans. Man skadar endast sig själv.
Teodicéproblemet kan inte lösas, om Gud anses vara både allsmäktig och helt och hållet god. J.S.Mill (engelsk filosof 1806-1873) har därför gett upp tanken på Guds allmakt. Men i verkligheten kan problemet inte ställas, ty det skulle få som följd att värde och öde skulle kunna följas i livet, olycka skulle vara straff, och lycka skulle vara lön. Det är ofromt att vilja finna Guds skickelser i sin egen lycka och i nästans missöde. Mot detta protesteras det redan i Luk 13:1ff och Joh 9:1ff.
(Från Nordisk teologisk uppslagsbok)
Min egen kommentar till detta är att teodicépromet inte har en filosofik lösning, alltså en lösning som bygger uteslutande på förnuftet, utan att det bara kan lösa teologiskt, dvs utifrån en kunskap om Gud eget svar på detta, alltså genom hans Uppenbarelse genom Sonen Jesus Kristus. Svaret är då att Gud har gjort lidande och död till en väg till frälsning genom Kristi seger över det onda och över döden genom sin död på korset. Gud tillåter alltså det onda som vi människor gör genom vår fria vilja för att vi skall kunna se det goda och välja det i stället. Det onda är då valet mot Gud och det goda. Och ondskan finns inte som en sak i sig utan den finns i änglarnas och människornas handlingar eller i konsekvenserna av dem. Ondskan kan man också se i tendensen i människans hjärta att önska gå emot det sanna och kärleksfulla i livet.
Svaret här nedan gav jag till någon annan om detta.
Katolska Kyrkan syn på ondskan är att det inte kan vara Gud som är ondskans upphov eftersom Gud är helt God.
Det kan inte heller vara en annan ond gud som är upphovet för det finns bara en Gud. Annars skulle man ha två gudar, en god och en ond som kämpade med varandra och då vore inte den gode guden allsmäktig eftersom hans makt skulle begränsas av den onde gudens. Men vi tror alltså att Gud är allsmäktig. Enligt Bibeln skapade Gud allt och ondskan kommer inte från någon med honom jämnstark princip utan från de skapade varelserna.
Däremot skapade Gud dem inte onda, för det skulle betyda att Gud inte vore god. Han skapade dem med fri vilja för att de skulle vara honom lika. Deras likhet bestod dock inte i att de var allsmäktiga och allvetande som Gud. Det innebar att friheten var skör och utsatt för den brist som icke allvetande och allsmäktighet innebär. Därför blev friheten till en prövning genom att den kunde användas med risk för den typ av misstag som uppstår då man i en valsituation inte vet t.ex. alla konsekvenserna av sitt handlande och man inte har möjlighet att se alla faktorer som påverkar situationens utgångsläge. Därmed kunde misstag begås som hade negativa konsekvenser på andra.
Men den yttersta orsaken till de första onda handlingarna var den första prövningen som mer låg i frihetens natur än i en begränsat vetande och kunnande. Friheten är, som jag förstår det, bara sann frihet om den har möjlighet att välja det onda eller att välja bort det. Det första onda valet blev då att vilja ha denna frihet oberoende av Guds principer om rätt och fel (Guds lag). Det betydde att de första människorna valde att vara sin egen lag, att själva bestämma vad som var rätt och fel utifrån sin begränsade förmåga att förstå. Det blev ett ont val för bara en allvetande varelse kan ge principerna om rätt och fel. Dessa principer hade Gud givit människan genom att ge henne ett samvete när han skapade henne. Samvetet kommer alltså från Gud. Men människan valde att inte följa sitt samvete.
Att Gud gjorde det möjligt för människan att välja det onda kan förklaras med att de goda valen inför honom väger tyngre än de onda. En gärning gjord i kärlek väger upp tusen onda gärningar skulle man kunna säga.
Det är just genom kärleken som människan är mest lik Gud och kärleken förutsätter friheten att välja bort det onda och välja det goda. För bara då det kostar att välja bort något är kärleken sann. Kärleken är nämligen att ge liv och för att göra det måste man offra något. Offrar man att inte välja en fördel för sig själv som är en nackdel för andra visar man kärlek. Men offrar man inget av egna fördelar så är det inte sann kärlek.
Före människans val fanns dock änglarnas val. De är också skapade av Gud. De är andar utan kropp vilket betyder att deras val blir definitiva när de väl en gång valt. De blev också prövade i sin frihet och vissa valde att gå emot Guds plan och hans bud och ordning. Detta val blev då definitivt och för alltid. Eftersom änglarna inte har kropp är de också odödliga vilket betyder att de för all evighet förblir antingen mot Gud eller för Gud, alltså onda eller goda.
De har genom sin andliga natur också förmåga att påverka människans tankar. Detta skedde med de första människorna. De fick förslaget av den främste av de änglar som hade valt det onda; Lucifer eller Satan.
Det är sedan dess han eller hans medhjälpare, demonerna som fortsätter att komma med onda förslag till människorna. Allt detta har Gud tillåtit i sin stora vishet för att hans kärlek skall bli än mer tydlig och människans också följaktligen i den mån hon lever i denna kärlek. På så sätt visar Gud nämligen att han älskar oss även om vi gör det onda eftersom det inte är vi som är onda utan bara våra handlingar. Vi alltid ju har möjlighet att ångra oss och ändra oss genom denna kärlek som Gud har till oss.
Varför vi har krig på jorden om det finns en allsmäktig och god Gud och om man kan bli av med ondskan Här kommer kompletterande svar på sista frågan om "Varför vi har krig på jorden om det finns en allsmäktig och god Gud " och "om man kan bli av med ondskan".
Efter de första människornas första dåliga val, alltså då de använde sin fria vilja fel och valde mot Guds vilja blev människans natur skadad så att viljan blev försvagad och benägen att dras till det onda trots att människan förstår det rätta. Det kan du läsa mera om i texten från Katolska kyrkans Katekes:
396 Gud skapade människan till sin avbild och gav henne sin vänskap. Människan är en andlig varelse och kan bara leva i denna vänskap genom att i frihet underordna sig Gud. Det är detta som förbudet att äta av kunskapens träd på gott och ont uttrycker, "ty när du äter av det skall du döden dö" (1 Mos 2:17).
"Kunskapens träd på* gott och ont" (1 Mos 2:17) antyder symboliskt den okränkbara gräns som människan som skapad varelse i frihet skall erkänna och förtroendefullt respektera. Människan är beroende av Skaparen; hon står under skapelsens lagar och de moraliska normer som styr bruket av friheten.
397 Människan frestades av djävulen och lät förtroendet för sin Skapare dö i sitt hjärta. (jfr I Mos 3: 1-11) Hon missbrukade sin frihet och vägrade att lyda Guds bud. I denna olydnad består människans första synd. (jfr Rom 5:19) 1 det följande blir varje synd olydnad mot Gud och brist på förtroende för hans godhet.
398 I och med denna synd föredrog människan sig själv framför Gud och uttryckte sitt förakt för Gud: hon valde sig själv emot Gud, i motsättning till de krav som hennes ställning som skapad varelse ställer på henne och sedan dess också emot hennes eget bästa. Människan var skapad i ett tillstånd av helighet och avsedd att bli helt och hållet "gudomliggjord" av Gud i härligheten. Genom djävulens frestelse ville hon "vara som Gud", (jfr I Mos 3:5) men "utan Gud och före Gud och inte som Gud vill". (Maximus Bekännaren, Ambiguorum liber: PG 91, 1156C)
399 Skriften visar på de dramatiska följderna av denna olydnad.
Adam och Eva förlorar genast den nåd som består av den ursprungliga rättfärdigheten. (jfr Rom 3:23) De blir rädda för denne Gud, (jfr I Mos 3:9-10) av vilken de gjorde sig en felaktig bild - en Gud, som skulle vara svartsjukt mån om sina privilegier. (jfr I Mos 3:5)
400 Det harmoniska tillstånd, som upprättats genom den ursprungliga rättfärdigheten och som de befann sig i, förstördes; det herradöme över kroppen som utövades av själens andliga krafter krossades; (jfr I Mos 3:7) föreningen mellan man och kvinna utsattes för spänningar; (jfr I Mos 3:11-13) förbindelserna mellan dem präglas hädanefter av lystnad och makthunger . (jfr I Mos 3:16) Harmonin med skapelsen bröts: den synliga skapelsen blev främmande och fientlig för människan ( jfr I Mos 3:17, 19). För människans skull lades allt skapat "under tomhetens välde" (Rom 8:20). Slutligen blir den följd av människans eventuella vägran att lyda Gud (jfr I Mos 2:17) som uttryckligen förkunnats i förväg verklighet: människan skall vända åter till jorden, ty av den är hon tagen" (1 Mos 3:19). (jfr Rom 5:12.) gör sitt intåg i människans historia.
401 Från och med denna första synd översvämmas världen av en riktig "syndaflod": Kain mördar sin bror Abel ; (jfr. 1Mos 4:3- 15) till följd av synden fördärvas världen ända till märgen. (I Mos 6:5, 12; Rom 1:18-32) på samma sätt visar sig synden i Israels historia framför allt som otrohet mot förbundets Gud och överträdelse av Mose lag.
även efter Kristi frälsningsgärning visar sig synden bland de kristna på många sätt. (jfr I Kor I -6;Upp2-3). Skriften och kyrkans tradition påminner ständigt om syndens närvaro och allomfattande utbredning i människans historia:
Vad Guds uppenbarelse sålunda får oss att se, bekräftas av vår erfarenhet. Ty om människan ser in i sitt hjärta upptäcker hon att hon även har en böjelse för det onda i många former som inte kan härröra från hennes Skapare som är god. Människan vägrar ofta att erkänna Gud som sitt upphov. Just därigenom har hon brutit sönder den ordning som orienterade henne mot hennes yttersta mål och samtidigt även all jämvikt såväl i förhållande till sig själv som till de övriga människorna och hela skapelsen. (Vat. 11, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 13.)
402 Alla människor berörs av Adams synd. Paulus uttalar detta: "En enda människas olydnad gjorde alla till syndare" (Rom 5:19). "Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor, därför att alla syndade" (Rom 5:12). Mot syndens och dödens allomfattande utbredning ställer aposteln den allomfattande frälsningen i Kristus: "Liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom, så har också en endas (Kristi) rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor" (Rom 5:18).
403 1 Paulus efterföljd har kyrkan alltid lärt att man inte kan förstå det omfattande elände som drabbar människan, liksom hennes böjelse för det onda och hennes utsatthet för döden, utan att man tar hänsyn till Adams synd och det faktum att han har givit vidare åt oss en synd som vi alla berörs av genom vår födelse. Den innebär "själens död" (jfr Konciliet i Trient: DS 1512.) I kraft av sin trosövertygelse ger kyrkan dopet till syndernas förlåtelse även åt små barn som inte har begått någon personlig synd (jfr Konciliet i Trient: DS 1514)
404 Hur blev Adams synd till alla hans efterkommandes synd? Hela människosläktet är i Adam som "en enda kropp av en enda människa" (Thomas av Aquino, Quaestiones disputatae de malo, 4, 1). Genom denna "människosläktets enhet" är alla människor inneslutna i Adams synd liksom alla är inneslutna i Kristi rättfärdighet. Men överförandet av arvsynden är ett mysterium som vi inte helt och hållet kan förstå.
Vi vet emellertid av uppenbarelsen att Adam tagit emot den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten inte enbart för sig själv utan för hela den mänskliga naturen: då Adam och Eva ger vika för frestaren begår de en personlig synd, men denna synd berör den mänskliga naturen som de ger vidare i ett fallet tillstånd (jfr Konciliet i Trient: DS 1511-1512).
Det är en synd som ges vidare åt den mänskliga naturen genom fortplantning till hela mänskligheten, dvs., genom överförandet av en mänsklig natur som är berövad den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten. Därför kallas arvsynden "synd" på ett analogt sätt: det är en synd som man "ådragit sig" men inte har "begått", den är ett tillstånd och inte en handling.
405 även om arvsynden hör till varje människas utrustning (ibid.: DS 1513) har den dock inte hos någon av Adams efterkommande karaktären av personlig synd.
Arvsynden innebär att människan är berövad sin ursprungliga helighet och rättfärdighet, men den mänskliga naturen är ändå inte helt fördärvad: den är skadad när det gäller dess egna naturliga krafter, den är underkastad okunnighet, lidande och dödens herravälde, den är böjd för synd (denna böjelse för synden kallas "begär"). Dopet ger Kristi nådeliv, utplånar därmed arvsynden och låter människan vända sig till Gud, men följderna för naturen, som är försvagad och hyser en böjelse för det onda, finns kvar i människan och manar henne till andlig kamp.
406 Kyrkans lära om hur arvsynden förs vidare mejslades fram framför allt under 400-talet, speciellt under det inflytande som kom från Augustinus tänkande, mot pelagianismen, och under 1500- talet i motsättning till den protestantiska reformationen.
Pelagius ansåg att människan i kraft av sin fria vilja, utan nödvändig hjälp av Guds nåd, kunde föra ett moraliskt och gott liv. På detta sätt inskränkte han Adams synd till ett dåligt exempel. De första protestantiska reformatorerna däremot ansåg att människan var radikalt fördärvad och hennes frihet förintad genom ursynden. De identifierade synden som ärvs av varje människa med böjelsen för det onda (concupiscentia), som enligt deras mening inte kan övervinnas. Kyrkan har särskilt uttalat sig om meningen i vad som sägs i uppenbarelsen om arvsynden på det andra konciliet i Orange år 529 (jfr Kyrkomötet i Orange II: DS 371-372.) och på konciliet i Trient år 1546 (jfr Konciliet i Trient: DS 1510-1516).
407 Läran om arvsynden - som är förbunden med läran om återlösningen genom Kristus - ger förmågan att med klar blick kunna se på människans situation och hennes handlande i världen.
Genom stamföräldrarnas synd har djävulen skaffat sig ett visst herravälde över människan, även om hon förblir fri. Arvsynden medför träldom under hans makt som var dödsrikets herre, nämligen djävulen" (jfr ibid.: DS 1511; jfr Heb 2:14). Att inte bry sig om att människan har en skadad natur, som är böjd att göra det onda, leder till allvarliga misstag när det gäller uppfostran, politiken, det sociala handlandet (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 25. och moralen.
408 Följderna av arvsynden och alla människornas personliga synder försätter världen i sin helhet i ett syndigt tillstånd som med Johannes uttryck kan betecknas som "värdens synd (Joh 1:29).
Med detta uttryck betecknar man också det negativa inflytande som gemensamma situationer och sociala strukturer, som är en följd av människornas synder, (jfr Johannes Paulus 11, Ap. förmaning Reconciliatio et paenitentia, n. 16) utövar på de mänskliga personerna.
409 Denna dramatiska situation för världen "som helt och hållet ligger i den Ondes våld" (1 Joh 5: 19; jfr I Pet 5:8) gör
människans liv till en kamp:
En hård kamp mot mörkrets makter går genom människans hela historia, och denna kamp pågår enligt vad Herren säger, från världens begynnelse allt intill den yttersta dagen. Människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestämma sig för det goda, och endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet. (Vat. 11, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 37)." "om man kan bli av med ondskan"
Kristi död och uppståndelse befriar oss från ondskan om vi vill det. Denna befrielse ges bara till den som själv väljer att ta emot hans frälsning. Gud befriar oss inte från ondskan mot vår vilja. Detta har med Guds respekt för vår frihet att göra. Det är genom att välja hans frälsning som vi blir Guds barn.
Men vid Kristi sista återkomst då skall han en gång för alla ta bort ondskan och djävulen skall berövas sin makt att påverka människorna.
Här är ett svar jag gav en annan person: "http://fragaprasten.katoliknu.se/"html/satan.htm