(2002-12-11)
Hejsan!
Vi lär oss just nu om länder i Sydamerika, och skriver om dessa i berättande form ("reseskildringar").Under resan gång ska eleverna bl.a. "bevista" en religiös (katolsk)högtid och skriva om den. Klassens fråga är:
VILKA religiösa högtider firar katoliker och VARFöR firas de?
Mvh Yvonne
I Sydamerika som i alla andra världens länder firar man samma högtider som här i Sverige, dvs påsk, jul, pingst och en rad andra, framförallt kyrkans patrocinium, d.v.s. namnshelgon. Genom de mer folkloristiska traditionerna får de en alldeles särkilt kolorit. Eftersom jag själv råkar ha varit i Belén en by på Altiplano i Chiles norra bergsland, kan jag berättar hur jag upplevde Långfredagen 1967 med dessa människor som delvis hade kommit upp från kusten där de jobbade.
Min prästkollega besökte byarna däruppe på gränsen mellan Chile, Bolivia och Argentina då och då, ibland med häst, ibland med bil, beroende på vägförhållanden. Denna gång hade han tagit mig med som gäst. Dagen före Långfredag klättrade vår gamla Ford-pickup högre och högre upp i bergen på rätt fina vägar till en början. Till höger och vänster blev de kala berg så snart vi hade tagit oss igenom kustbergen. Då öpnade sig ett vidsträckt landskap med höga berg vid horisonten. Efter ett antal kilometer svängde min kollega av inåt landet och stannade vid en spökstad med åtskilliga trähus och ett antal järnkonstruktioner, men inte en enda människa. De var en av de övergivna salpeterfabrikerna från tidigt 1900-tal som då försörjde hela världen med naturgödsel, innan tyskarna lärt sig att framställa det på konstgjort sätt. Det var dödstyst. Endast vinden slog med en dörr någonstans.
På den fortsatta färden kom vi allt högre tills min kollega vände sig och sade: "Nu är vi drygt 4000 meter över havet." än märktes det ingenting. Efter en stund i den tunna luften började dock huvudet värka. Man måste vara van. Vägen blev smalare och hade inte längre en asfaltbeläggning. När en lastbil mötte oss var det inte längre högertrafik, utan den lättaste fick åka längst ut mot stupet, det var vi. De sista kilometrarna upphörde vägen helt. Endast något spår ledde ner till Belén på 3800 meter. Mitt i byn vid den öppna plazan med den enda elektriska glödlampan i byn låg kyrkan byggt som alla kyrkor i Anderna: en länga med vassklädd tak, några bågar vid fronten och flera knalligt färglagda statyer innanför. Några bänkar fanns inte, endast en stensockel runt väggarna. När Majordoma, den kvinna som skötte om kyrkan, hälsade oss välkomna, satt vi på marken med var sitt glas starkt i handen. Innan man drack skulle man hälla ut en skätt åt Pacha mama, den störa jordgudinnan, en relik från hedniska tider.
På Långfredagens kväll firade min kollega liturgin som i alla andra katolska kyrkor världen runt. Man märkte dock tydligt, att det inte togs så viktigt av byborna. Vid niotiden ställdes det fram en kandelaber med 15 ljus fästade i en stående triangel. Folket satt på stenbänken runtom eller på golvet. Nu började en gammal man sjunga Långfredagens offificium, d.v.s. psalter och böner som munkar gör i växelsång. Han sjöng på latin. Så hade han blivit lärd, och så hade han gjort år efter år. Ingen förstod någonting, men i de levande ljusens svaga sken följde alla stilla med i skeendet.
När klockan blivit halv elva, började de hända det viktigaste enligt folkets beteende. åtta kraftiga män hade en låda med baldakin och en fastbunden Kristusfigur i naturlig storlek på kuddar. Blomprydnaden bestod av papper. Naturliga blommor växte inte på dessa höjder. Den nedre delen bestod av bastanta plankor med två bärstänger. En procession formades med lådan i spetsen. Männen bar tungt och stapplade fram fotbredd efter fotbredd. Jag antar att kistan var fylld med sten som en botgörelse. Så släpade sig processionen genom hela byn under bön och sång. Vid fyra förberedda platser gjorde man halt. Lådan ställdes på bockar. Det hölls en liten andakt och därefter var det paus för en cigarettt och ett glas varmt vin. Det var kallt, fast sommaren var inte slut än i Chile. När processionen återvände till kyrkan, var klockan sju på morgonen. Skaran av deltagare hade krympt, men de flesta fanns kvar och mottogs med en bastant tallrik soppa som en gumma slevade ut åt alla.
Denna gudstjänst som ingalunda var officiell enligt katolsk ordning, gjorde ett djupt intryck på mig. Dessa människor visade sin naturliga religiösitet, en blandning av gammal hedendom, sydspanska former från erövringstiden och modern katolicism.
Dagen därpå besökte vi ännu kyrkogården som bestod av murade små cementhus, prydda med fladdrande pappersblommor.
Så firades Långfredag och påsken 1997 i Belén på 3800 meters höjd i gränslandet mellan Chile, Bolivia och Argentina.