2000-02-27
Hej
Jag undrar om du skulle kunna svara på 4 frågor.
1. Hur kan man tänka sig att judar och kristna skiljer sig åt i tolkningen av Jesaja?
2. Hur kan det komma sig att en text som Höga visan tycks handla om världslig kärlek tagits med i Bibeln?
3. Varför har just Judendomen och kristendomen brottas med Teodicéproblemet?
4. Finns det möjliga förklaringar till problemet som kan accepteras av judar resp. kristna?
Tack på förhand/MVH Karin
Hej Jag är ingen expert på judendomen men vänder du dig till någon av experterna på detta område på Lunds Uuniversitet så kan du nog få svar på dina frågor, som jag inte svarat på:
Institutionen för Judaistik Lunds universitet http://lucat.lu.se/cgi-bin/lucat/orgbild.sh?015017032
Lunds universitet Person- och adresskatalog Följande personer tillhör en organisation vars namn innehåller judaistik : http://lucat.lu.se/cgi-bin/lucat/spresult.sh?enamn=&fnamn=&svnamn=judaistik
1. I Jesaja finns profetiorna om Guds lidande tjänare t.ex. kap. 53. I dessa ser judarna Israels folk , alltså en kollektiv person, medan vi kristna ser profetior om Jesus Kristus- Messias.
2. Det är med Höga Visan som med resten av Bibeln; det mänskliga tas in i den religiösa sfären för att där få en mening som visar på det osynliga. Detta är möjligt för att Gud blivit människa genom Jesus Kristus. Då förenade han den mänskliga naturen med den Gudomliga så det Gudomliga skymtar i allt det som är mänskligt, även den mänskliga kärleken och sexualiteten. även om Jesus inte fötts ännu i när Höga Visan skrevs så är denna bok ändå en del av denna gudomliga dynamik för Gamla Testamentet syftar fram mot Guds människoblivande i Emmanuel; Gud med oss som GT talar om i en profetia.
3. Som jag förstår det kan en orsak vara det Israeliska folkets utvaldhet och på samma gång sårbarhet. Israels folk var under gammaltestamentlig tid väl medvetet om sin utvaldhet; att Gud hade utvalt Israel bland alla folk att vara hans heliga egendomsfolk och det folk från vilket Messias Frälsaren skulle komma, samt att alla andra folk skulle bli välsignade genom det; "i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade" ( Jfr.1 Mos 12:2-3). Men under historiens gång, särskilt under kungatiden, visade det sig att Israel, trots dessa löften från Gud, inte var honom troget och inte heller undgick att bli utsatt för angrepp från sina fiender. Man såg alltså att ondska och helighet, synd och nåd levde en sorts samexistens. Förmodligen var det detta som var kontexten för de reflexioner som gjordes när man skrev om syndafallet och de anda berättelser som följer i kapitlen 2-11 i 1Mos. Dessa kapitel präglas nämligen av frågan om gott och ont. De teman som bearbetas är döden, synden, ondskan, lidandet, livets mening, frälsningen.
Dessa frågeställningar har sedan dess kommit att prägla och följa det Judiska folket också efter Kristus. I och med Jerusalems förstörelse och det judiska folkets förskingring samt förföljelserna mot dem under historiens lopp har förmodligen bidragit till att förstärka problematiken runt teodicéproblemet.
Den kristna Kyrkan fortsatte i den gammaltestamentliga tanketraditionen och förnyade den i ljuset av Jesus liv och undervisning. Jesus själv ger svar på dessa frågorna genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse. Hans död besegrar ju synden, döden och Satan. Och på det viset får lidandet och döden en mening, även för den kristne eftersom, som Paulus säger, våra lidanden är en del av Kristi lidanden (jfr. Rom 8:17; 2 Kor 1:5; Ef 3:13; Kol 1:24).