2001-12-18
Varför skulle eran "gud" skapa jorden och dess lidande om han vet hur historien kommer sluta? Förstår du min logik? Det är ju ingen idé att skapa något som man vet kommer gå käpprätt åt det stället som ni "varnar" för om man inte tar jesus till sitt hjärta. Det verkar ju nästan vara ett litet sjukt spel av eran låtsasgud eller hur?
Tacksam för svar
Bror
Hej
Människan skapades god. Han skapade den inte med lidandet. Det är genom ursynden (arvsynden) som varje människa som föds till världen har en skada i själen som ger en benägenhet till att begå moraliska fel och så skada sig själv och andra.
Gud vet allt detta och visste det också när hans skapade världen. Men det var priset för att få en varelse som han kunde dela sina egna egenskaper med.
För arvsynden var konsekvensen av att människan skapades med frihet. Och hade hon inte skapats så hade hon inte varit annat än ett av djuren. Det är just denna frihet som gör att människan är Guds avbild. Men friheten måste erövras av viljan för att människan också skall kunna bli Guds avbild. Och det är en process som går genom "trial and error".
Gud skapade människan för kärleken och att kärleken för att vara sann kärlek måste vara fri. Man kan t.ex. inte få några sanna vänner om man tvingar sig på dem. Sanna vänner får man om man erbjuder sin vänskap utan tvång. Så gör Gud med oss; för att vi skall kunna välja honom (som är Kärleken) så måste vi vara helt fria att göra det. Det innebär att det måste finnas ett alternativ till Gud som är möjligt att välja. Det alternativet är kärlekens motsats. Därför finns ondskan, synden, lögnen, egoismen.
Trots att Gud visste att denna process skulle innebära lidande för alla människor valde han att låta det bli så. Jag skulle säga att orsaken är att han ansåg att det goda som ,människorna på det viset skulle kunna uppnå vägde mera än allt det onda de på samma gång orsakade. För bara det goda består för evigt, men det onda är ett intet som upphör och försvinner.
När människan väljer Gud väger detta tyngre än många onda gärningar. Det uppväger mer på vågskålen om en människa lever i kärlek och sanning än om ett stort antal människor lever i egoism och lögn för det Goda är Gud själv medan det onda bara är hans negation, en icke existens eftersom Gud är Varat, det som är. Världen blir därför så bra som vi människor gör den. Ju fler människor som vill leva i kärlek och sanning desto bättre blir den.
Alla de onda handlingar, allt lidande allt förtryck och alla övergrepp uppvägs då av det oändligt goda som effekten är då människan av fri vilja väljer Gud den oändligt gode. Om man jämför det goda med det onda är det som att jämföra ljus med skuggor. Ljuset är något aktivt, positivt medan skuggan i sig inte existerar; den är bara en avsaknad av ljus. Därför uppväger en enda god gärning miljarder onda.
Vad väger då tyngst i evighetsperspektivet: onda gärningar som vara en kort tid eller goda som vara för evigt? Det är värt det: ett kort lidande här på jorden för att sedan få en evig lycka. Ungefär så står det i Bibeln på olika ställen.
Gud visste alltså vad han gjorde när hans skapade människan och "placerade henne i Edens lustgård". Gud visste att människan skulle missbruka sin frihet, men han hade också redan tänkt på botemedlet mot detta missbruk: Kristi död och uppståndelse genom vilken människan av fri vilja kunde få tillbaka sin ursprungliga salighet och perfektion som hon förlorade genom sitt "misstag".
Man kan säga att Gud är ytterst ansvarig för det som hände, men det är inte samma sak som att säga att det är hans fel. Det är dens fel som av fri vilja valde att gå emot Guds ordning: att inte äta av kunskapens träd. Gud är ansvarig och tar sitt ansvar genom sin Sons död för människans synd och själv ta den på sig. Att Gud visste att det skulle gå så här betyder inte att det var hans allvetande som gjorde att det gick så. Han bara kunde förutse det. Det kunde nämligen också ha gått på motsatt sätt. Frågan är vilket som hade varit det bästa. Jag menar att det är det förra, nämligen syndafallet och människans upprättelse genom Kristi död och uppståndelse, för om inte människan hade syndat hade inte detta goda hänt att Kristus skulle dött och givit sitt liv för oss. Hans offerdöd tillför nämligen den första skapelsen något; nämligen den självutgivande kärlek som det innebär att Gud ger sitt liv för sina barn: människorna.