(2002-10-12)
Vad är det för skillnad mellan katolicism och protestantism? mvh Linn
Hej Linn!
Skillnaden mellan protestantism och katolicism har sin grund i
reformationen och har utvecklats under 400-års historia. Man kan lista
upp ett antal punkter där vi skiljer oss, men man förstår bättre, om man
studerar reformationens uppkomst, dess syfte och utveckling.
Luther var knappast den som gjorde reformationen, han utlöste den. Kyrkan på hans tid var i ett bedrövligt tillstånd. Folket var utan klar ledning; präster, biskopar och påvar skötte inte sina uppdrag; ordensfolket levde ett liv som snarare var till skandal än till uppbyggelse. Helt så svart var emellertid inte bilden överallt. åtskilliga reformivrare hade försökt att ställa till rätta. Men de fann inte den genomgripande responsen. Att Luther fann den berodde dels på hans personliga utstrålning, dels på den bibelöversättning till folkets språk (tyska) han åstadkom och som genast fann stor spridning. I sin iver att reformera slängde han inte endast ut en massa bråte, utan också några bärande grundpelare, menar vi katoliker. En av dem var biskopen av Roms auktoritet som Kristi efterföljare. Där övergavs kyrkans universalitet av Luther och protestanterna som följde honom. Luther själv vände sig först till folket, men fick snart söka stöd hos furstarna. Så blev de protestantiska kyrkorna bundna till de olika härskarna. Kyrkosplittringen var ett faktum.
I Schweiz och Frankrike uppstod andra reformatorer: Zwingli, Calvin, som
i sin tur protesterade mot kyrkans välde, även läran - t.e.x nattvarden.
I England var de Henrik VIII:s personliga äktenskapsangelägenheter som
utlöste splittringen.
Reformationens intåg i Sverige gick långsamt och i vågor. Kyrkan i
Sverige befann sig inte alls i ett tillstånd av förfall som i Tyskland,
snarare i en blomstringstid. Landet hade ju varit kristet i bara 500 år.
För Gustav Vasa bjöd reformationen på ett gyllene tillfälle i sin
strävan att få landet under sig. Luther ville bl.a. avskaffa klostren.
Det gav kungen möjlighet att konfiskera klostrens ofta stora egendomar
och därmed köpa adeln till sin sida. På Västerås riksdag 1527 beslöts
att Sverige skulle bli lutherskt.
De högre prästerna hade ofta fått sin utbildning i Tyskland och där
blivit anhängare av Luthers idéer. Folket motsatte sig införandet av en
ny lära och gjorde delvis våldsamt uppror (Dackefejderna). Gustav Vasas
andre son Johan III försökte balansera mellan den gamla och den nya
läran. Han gifte sig med Katharina Jagellonica, katolsk prinsessa från
Polen som därmed blev svensk drottning. Deras son Sigismund blev således
tronarvinge i både Sverige och Polen. Han avsattes som svensk kung efter
stridigheter med hertig Karl. Därmed förlorade katolska kyrkan sitt stöd
i Sverige. På riksdagen i Söderköping 1595 förvisades alla katoliker ur
landet och i örebrostadgan av 1617 förbjöds vid dödsstraff att vara
katolik inom rikets gränser.
Först 1771 tillät Gustav III i sitt "Toleransedikt" att utländska
medborgare fritt fick utöva sin religion på svensk mark. Hundra år
senare (1860) fick också svenska medborgare lämna statskyrkan, men
endast för att inträda i något frikyrkosamfund (Dissenterlagen). Full
religionsfrihet fick Sverige 1952, men fortfarande har Svenska kyrkan en
särställning.
Denna knappa framställning gör naturligtvis inte rättvisa åt historiens gång. Du kan läsa mer i artikeln "reformation" i någon uppslagsbok och speciellt "reformation i Sverige". Som en intressant framställning av "Förlorarnas historia" (= katolikernas) kan du läsa Magnus Nymans bok med denna titel.
Idag kommer skillnaden tydligast fram i faktum att Svenska kyrkan finns
i Sverige, Finska kyrkan i Finland, men katolska kyrkan i hela välrlden.
Den är "katolsk" som just betyder allomfattande.
Denna skillnad är dock inte den viktigaste. Av större vikt är synen på
kyrkans väsen och uppgift. För oss katoliker är kyrkan Jesu Kristi, Guds
sons, instiftelse till hela världens räddning. Han själv är grunden till
kyrkan. Hon är alltså både gudomlig och mänsklig, eftersom hon finns här
på jorden och består av människor. Kristus har också givit henne en
ordning, där biskopar skall leda sina stift som apostlarnas
efterträdare, och påven skall hålla samman hela världskyrkan som
överhuvud och Petrus' efterträdare. I denna syn skiljer sig katoliker
och protestanter.
Bredvid det som skiljer, skall man dock inte glömma, det som förenar. Vi
katoliker har samma dop som grund för ett kristet liv. Alla döpta "i
Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" (t.ex. Svenska kyrkan) är
verkligen kristna, menar vi. Sedan ärkebiskop Söberblom (Svenska kyrkan)
bemödar sig de flesta kristna kyrkorna att återvinna den enhet de en
gång hade. Man studerar varandras uppfattningar, man ber tillsammans,
men än så länge har man inte nått den fullständiga enheten. Olika
trosuppfattningar kan man inte jämka ihop, de måste respekteras.