(2002-04-07)
Jag skriver ett arbete om bikt och själavård i skolan och hade lite funderingar runt detta. Tänkte om du kunde skicka mig en kort presentation om bikt och själavård samt om olikheterna dem i mellan. Jag vore även tacksam om du kunde signera din text eller ange någon form av källa som jag kan visa upp i mitt arbete.
Vänliga hälsningar
Sara
Själva namnet "bikten" är en praktisk kortformel som också katoliker använder. Den fokuserar endast ett moment och inte ens det viktigaste i detta sakrament. Riktigt borde man säga: "försoningens sakrament", för dess frukt är en återförsoning av syndaren med Gud. Ibland kallas det också, men lika ensidigt, "botens sakrament".
Bikt eller psykoterapi? Ofta sätts det ena för det andra och viceversa. En klar gränsdragning är nödvändig för att undvika kvacksalveri och övertro. Båda har sitt område och sitt eget syfte. Bikten förutsätter psykiskt friska människor som söker Guds försoning. Psykoterapi tar emot psykiskt sjuka människor och söker återställa deras hälsa. Men det finns ändå ett visst samband eftersom människan är en enhet. Förstor hon relationen till tillvarons grund (Gud), skadar hon också sitt psykiska (och fysiska) liv i det långa perspektivet. Ett exempel kan förklarar detta: Sänker ett friskt träd sina rötter i förgiftad mark, så dör trädet. Tvärtom kan en psykiskt sjuk människa mycket väl söka harmoni med Gud.
Ytterligare en gränsdragning för klarhetens skull. även många katoliker ser i bikten snarare en själavårdande vägledning än en försoning. Av praktiska skäl har det - tyvärr man kanske måste säga - blivit så. Traditionen av regelbundna samtal till andlig vägledning har försvunnit i vår hetsiga tid. Så får några få ord i samband med bikten ersätta dem.
Allt som oftast hör man människor säga: "Jag känner mig skyldig". Skuldkänslor är inte skuld. De hänvisar normalt till skuld, men kan också visa fel. Det blir tydligt hos småbarn som har ett fint samvete, men ännu ingen, eller för begränsad, förankring i verkligheten. De kan känna sig väldigt skyldiga, där en vuxen inte ser någon anledning. En klok pedagog tar dessa känslor på allvar och söker föra barnet till växande insikt. Vuxna borde likadant under hela sitt liv fortsätta att fördjupa förankringen i verkligheten, så att skuldkänslor avslöjar verklig skuld och man inte belastas av felaktiga signaler. Trots - eller nästan genom - att vi människor är halvblinda och ofta inte riktigt vet vad vi gör eller borde göra, förlåter Gud i sin barmhärtighet verklig skuld som är omedveten. Så kan man säga: all skuld vi människor är ansvariga för inför Gud och medmänniskorna är medveten - fullt medveten, eller halvt, eller dimmigt. Graden av medvetenhet avgör också graden av vårt ansvar och vår skuld. Denna skillnad är av största praktiska betydelse för människornas liv, för att å ena sidan inte lamslås och förvirras av förment skuld och å andra sidan angripa sig med ens verkliga skuld.
Vi har hela tiden talat om skuld. Hur hänger den ihop med SYND? Dessa begrepp är synonyma för katolskt tänkande. För att komma bort från föreställningen att etiketten "synd" kan sättas på olika ting, handlingar, miljöer, började vi med syndens rot: skulden som grundas i människans ansvar, och därmed i hennes insikt och handling. Synd ligger aldrig i saken, alltid i människans engagemang eller underlåtenhet. Denna syn "avmaterialiserar" all moral och "personaliserar" den igen. Denna syn är grundläggande för all katolsk etik och moral, men har tyvärr inte vunnit insteg i de breda massornas tänkande, inte i alla katolikers heller.
I det följande först några indelningar kring begreppet SYND, för att sedan komma till samvetet som aktualiserar allt som sagts på nytt. Synd rör ingalunda enbart det sexuella. Allt handlande mot sitt samvete är synd. "handla" betyder att bli aktiv, men inte enbart yttre gärningar, också intentioner, viljan, drömmar är handlingar. Underlåtelser är "negativa handlingar". "mot" hänvisar till att vår vilja har en inriktning till det goda, att handla mot samvetet betyder att handla mot sitt väsen som människa. "sitt" relaterar samvetet till personen som dennes sista och bestämmande handlingsnorm.
Med "dödssynd" menas en synd som leder till den andliga döden. Den betyder människans andliga självmord, då hon fullt medvetet bryter relationen till Gud radikalt och definitivt. Det förblir ett mysterium varför människan ser avgrunden och ändå hoppar ner i den. Hon kan inte hämta sig upp av egen kraft. Endast Guds barmhärtighet kan rädda henne genom Jesu Kristi frälsning. Ordet "förlåtlig" synd är missvisande. Alla synder är förlåtliga. Man borde kalla dem "svaghetssynd" eftersom de resulterar av vår svaghet, halvblindhet, slarvighet. Ett exempel förtydligar: Att själa en krona eller en miljon är likaledes stöld. En krona tar vi utan att tänka oss för, knappast en miljon.
SAMVETE är människans samlade vetskap, erfarenhet, hennes horisont framför vilken hon skall bedöma sina handlingar, förflutna och kommande. Samvetet är medfödd som anlag men måste bildas, förfinas, justeras, såsom en kompass måste kalibreras. Omvänd kan samvetet avtrubbas, dövas men knappast helt tystas. Som goda vanor - dygder - bygger upp samvetet så förstör dåliga vanor. Här kommer alla psykologins regler in. Samvetet är som en finkänslig växt, den behöver ljus och värme för att må bra och slokar i mörker och kyla.
Skuld kan enbart upphävas genom förlåtelse. Den brutna relationen kan endast återknytas genom den som har drabbats av brottet. Förlåtelse förutsätter dock sann åNGER hos den som brutit. Känslor hos den avslöjade "hade jag dock inte gjort det", har ofta sin grund i de negativa följderna och vill utöver "syndens frukt" också ha ett gott samvete. Den räcker inte. Verklig ånger innebär "att tänka om" (på grekiska "metanoein") och låta nytänkandet övergå i lämplig handling. Karikaturen av "katoliken som ju kan bikta det", duger inte. Radikal ånger /omvändelse är möjlig också när erfarenheten lär att man kommer att falla på nytt.
FöRLåTELSE kan inte tvingas fram eller fordras. Man kan endast be om den och den bönfallde är då skyldig att ge den. Endast genom fria beslut kan den förstörda personrelationen återknytas. Därmed är dock inte alla följder undanröjda. Mer om det under "boten".
Till försoningens sakrament hör bekännelsen av synderna inför en präst. Varför detta? Räcker inte sann ånger och Guds förlåtelse? Det gör det och ändå måste alla dödsynder biktas, varför? Synd /skuld riktar sig inte endast mot Gud, utan alltid också mot hela skapelsen och framförallt mot medmänniskorna. Vid vissa synder är det alldeles uppenbart - mord, stöld, miljöbrott, orättvisor. Vid mer hemliga synder - lögner som inte skadar någon, att tänka illa om någon, m.fl. - blir det också klart vid närmare eftertanke. Lögner skapar en atmosfär av opålitlighet som förstör förtroendet människor emellan, etc. Därför måste också gemenskapen bes om förlåtelse och ge den genom kyrkan. Ytterligare ett skäl tillkommer. Varje kristen skall vara Jesu Kristi vittne i världen. Att vittna om Jesu Kristi förlåtelse till oss, är en central vittnesbörd.
1. Att rannsaka sitt sanvete där man går igenom sitt förflutet - från den senaste bikten eller längre tillbaka. Därvid kan s.k. biktspeglar vara av god hjälp. De återfinns i bönböcker och består av frågor som skall leda till de personliga synderna. 2. Att ångra har man fröhoppningsvis gjort tidigare när man blev medveten om sin synd men borde upprepas i form av en bön om förlåtelse till Gud. 3. Att bekänna synderna. Bekännelsen skall inte vara en rapport om syndernas ursprung, förmildrande omständigheter m.m., utan domslutet man själv har fällt, kort och klart. 4. Att ta emot Guds förlåtelse genom prästens avlösning. Jesus Kristus har givit denna fullmakt att i Guds namn förlåta synder till sina apostlar och dessa har givit den vidare till dagens biskopar och präster. 5. Att göra bot. Det är en självklarhet att den skyldige måste återställa skadan han vållat. Så är oftast inte möjligt. Förtal når snabbt många som inte kan nås för en rättelse. Vem reparerar denna skada. Jesus Kristus har gjort det. Därför lämnas oftast någon bön till Herren för de drabbade som bot. En sådan bot fritar den skyldige inte från att göra det mesta möjliga också.
Måste det nämnas att allting som sägs i en bikt är sagt åt Gud och under inga omständigheter åt människor. Det är nästan att förvåna sig, att bikthemligheten bryts så sällan.
I Oremus (katolsk bönbok för Sveriges stift) finns en praktisk handledning till bikten på sid 461ff.
För att bedöma frågan i sitt sammanhang först en historisk tillbakablick.
Både i GT och NT talas om syndernas förlåtelse. I Johannesevangeliet, kapitel 20, verserna 19-23 berättas om instiftelsen av försoningens sakrament och fullmakten till apostlarna att "binda och lösa". På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."
I fornkyrkan tillät man dem som avfallit i de blodiga förföljelserna åter i kyrkans gemenskap först efter lång och svår botgöring. Hände det flera gånger, var man mycket tveksam. Den unga kyrkan var medveten om syndens sociala karaktär som förvanskade hennes vittnesbörd om Jesus Kristus. Syndaren uteslöts för en bottid ur eukaristigemenskapen. Han/hon blev excommunicerad tills den offentliga botgöringen avslutades med en likaledes offentlig försoning, oftast på Skärtorsdagen för att i Påsknatten åter inträda i eukaristins gemenskap. Senare mildrades denna praxis, speciellt då botgöringen drabbade tredje part eller orimligt hårt. Här har AVLATEN sin plats. Man avlät /efterskänkte en del av botgöringen. I den fortsatta reflexionen betonades mer syndens ursprung i tanke och vilja (forum internum) än den yttre handlingen (forum externum). Därmed blev också botgöringen hemlig och även bekännelsen /bikten. På nyare tiden kan utveckligen avläsas av "biktstolens" utformning: Först en enkel öppen stol någonstans bakom en pelare i de medeltida katedralerna, med eller utan ett galler mellan pönitenten och biktfadern, sedan någon sorts "biktskåp" med prästen i mellersta utrymmet och pönitenterna omväxlande i högra eller vänstra biutrymmet, ibland enbart skyddat genom ett draperi. Idag är "biktstolen" oftast ett välisolerat biktrum där präst och den biktande sitter mittemot varandra.
I vår tid biktar katoliker betydligt mer sällan än tidigare. Det har olika anledningar. Den djupaste tycks vara att förståelsen för verklig skuld har minskat /gått förlorat. En annan anledning är den - korrekta - uppfattningen att endast "dödssynder" måste biktas. Svaghetssynder /dåliga vanor kan gottgöras genom goda gärningar /vanor. Man glömmer att försoningens sakrament inte i första hand är Guds domstol, utan Guds nådestol. Det vore en välsignelse om människorna åter upptäcker bikten som en öppning för Guds nåd av egen fri vilja.