2001-09-21
Hej, Daniel!
Jag har läst igenom ditt svar som hastigast:
"Om man har en Gudstro så har man en grundtrygghet som kan hjälpa för komma ur denna typ av ätstörningar. Om man inte har en Gudstro saknas den grund i livet som ger den fundamentala fastheten för viljan och känslolivet."
Grundtrygghet anser jag som psykolog har att göra med de psykologiska följderna av känslomässigt trygga föräldrar. Du kan vara djupt troende och ändå inte ha en grundtrygghet. Tron påverkar helt enkelt inte nödvändigtvis känslolivet. Det finns helgon som led av svår ångest, dålig självkänsla och som inte hade den famösa grundtryggheten. Jag tror att du talar om en fast tro som ger struktur och mening i tillvaron - men den ger ingen känslomässig trygghet. Den KAN göra det, men gör det inte alltid.
2001-09-25
Hej Karin
Jag förstår vad du menar. Jag tänkte inte på att ordet grundtrygghet är ett etablerat begrepp inom psykologin. Jag använde det nämligen i ett försök att på svenska beskriva ett teologiskt begrepp som jag under mina studier i Milano ofta hade att göra med. Där använder man nämligen sig av den transcendentalistiska filosofin enligt Marechal, Lotz och Rahner. Resonemanget jag ville beskriva är idén om hur det finns ett ontologiskt fundament i människans botten. Där sker mötet med Gud. Där får viljan sin kraft till att vara fri genom att öppna sig mot det transcendenta alltså Gud. För Gud är frihet och bara genom att syfta mot något som är bortom allt kan viljan lösgöra sig från sitt fängelse av instängdhet i den egna personliga intressesfären.
Fundamentet är kanske inte grundtrygghet om man menar det i känslotermer, men uttrycker en bas för den själsliga existensen som ger visshet och frid (inte känslofrid utan snarare den frid som Jesus talar om och Paulus syftar på när han talar om hur ett rätt eller rent samvete ger frid. Ett rätt
(riktigt, rakt) samvete innebär då alltså en harmoni ,med fundamentet där möte med transcendensen sker; ,mötet med Gud.
Jag skall försöka formulera mig mera tydligt teologiskt i mitt svar som ligger ute på nätet. Kanske man kan tala om en andlig grund i djupet av människans själ som ger visshet - frid?
2001-09-26
Tack för ditt svar, som jag tyckte var mycket intressant. Du har rätt "grundtrygghet" är verkligen ett etablerat begrepp inom psykologin och har med jaget att göra. Det är alltså inte bara en känslosak, utan snarare en identitetsfråga. Man får den genom föräldrarnas kärlek och omsorg. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Motsatsen till grundtrygghet vore identitetslöshet, tomhet, inte tycka om sig själv. Detta är mycket hårdraget, förstås. Man kan vara trygg i sig själv och
ändå må pyton.
Den tryggheten du talar om, går ännu djupare och kan mycket väl förstärka den psykologiska grundtryggheten, men normalt sätt inte ersätta den, därför att det är mycket svårt för någon som inte haft kärleksfulla föräldrar att förstå vad en kärleksfull Gud är. Sambandet mellan båda vore nog ett viktigt och intressant forskningsprojekt.
2001-09-26
Hej Karin
En sak till om detta med "grunden" som inte är detsamma som grundtrygghet; Teresa av Lisieux talar om hur hon hade ett inre lugn mitt i alla prövningar. Hon jämförde det med havet som stormar på ytan men som i djupet är helt lugnt.
2001-09-26
Thérèses av Lisieux "lugn i stormen" är nog ett typexempel för att tro som verkligen levs och som man satsar allt på, kan räta upp krokiga psykologiska svagheter. Thérèse arbetade ju verkligen med sig och det lugnet hon upplevde i slutet av sitt liv - trots de svåra prövningar hon genomled - hade hon ju med Guds nåd kämpat sig fram till. Hon var ju brådmogen och visste vad hon ville. Dessutom hade hon ju varit två år som baby hos en tydligen mycket älskad amma. Den tryggheten och kärlek hon tycks ha fått genom denna kvinna som hette Rose, verkar ha slagit igenom i Thérèses sista tid, när hon lovade att komma tillbaka efter sin död med många rosor, ett "regn av rosor". Tala om kärlekssymbolik! Och hur den psykiska grundtryggheten (trots alla senare traumata) samverkar med kärleken till Gud och hans nåd.