Psalm 137:9

2001-05-07

Fråga

Hej
I psalmboken kapitel 137:9 står det: "Happy shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the stones". Förklara det för mig.
Mvh/ Victor

Svar

• Psaltaren 137
  1. Vid Babels floder, där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.
  2. I pilträden som där var hängde vi upp våra harpor.
  3. Ty de som höll oss fångna bad oss där att sjunga, och våra plågare bad oss vara glada: ”Sjung för oss en av Sions sånger.”
  4. Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång i främmande land?
  5. Nej, om jag glömmer dig, Jerusalem, så må min högra hand glömma sin tjänst.
  6. Min tunga må fastna vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag inte låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
  7. Tänk, Herre, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: ”Riv ned, riv ned det ända till grunden.”
  8. Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
  9. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Angående Psalmen du citerar med versen om att krossa fiendernas barn mot klippan så måste man komma ihåg att vår syn på vad Guds ord innebär är att det är både ett gudomligt ord och ett mänskligt på samma gång: Gud har verkat genom en mänsklig författare. Därför måste man söka förstå den mänskliga författarens intention med texten för att kunna förstå den gudomliga författarens intention. Och den mänskliga intentionen får man fram bl.a. genom vanlig textkritisk och litteraturkritisk analys. Då är ett kriterium att ta reda på vilken litterär genre texten har.
Man kan t.ex. inte tolka en poetisk text som om det vore ett domstolsprotokoll eller ett avtal mellan två stater eller som en historisk akt.
Psalmerna är poesi och måste därför förstås utifrån hur man tolkar poetiskt språk; t.ex. de metaforer Psalmisten använder i psalmversen du citerar handlar det om en metafor tror jag. Men vad vill författaren uttrycka med bilden, det är det som är det intressanta. Jag skulle säga att han vill uttrycka sina känslor angående existensen av den utländska stormaktens närvaro hans ockuperade hemland. Ungefär: ”O, jag önskar att det inte funnes några onda människor mer, t.o.m. att deras existens vore sa totalt utplånad att det inte ens föddes några onda människor här i det land Gud givit oss: att deras barn inte ens fick chans att växa och fortsätta deras onda verk.” En önskan att de onda skall sluta vara onda skulle vi kunna saga i ett mer kristet perspektiv. Och då kommer nästa punkt in i tolkningsprocessen: Gamla Testamentets texter får inte sin fullödiga mening förrän i det perspektiv som Jesus ger, för han är det som hela GT går mot. Allt i GT talar om honom och förebådar honom. Han är Ordet som blev kött och är samma ord som inspirerade GT’s författare. Därför måste våldstexterna i GT ses utifrån den mening han ger till våld och fiendskap: Han tar fiendernas ondska på sig. Han dör för dem och förlåter dem; för att de så skall kunna omvända sig och sluta med sina onda gärningar. Då blir alla krigshandlingar i GT för den kristne läsaren uttryck för ett andligt krig som utspelar sig i människornas hjärtan. Om du läser kyrkofäderna, t.ex. Origenes eller Ambrosius eller också Augustinus hittar du denna typ av tolkning av GT. Babylons barn är hos dem våra egna eller människornas onda tankar som vi kämpar mot och ber att Gud skall kväva i sin linda innan de hinner bli till onda gärningar.

Så här skriver t.ex. kyrkofadern Johannes Cassianus (ca 360-430):

På samma sätt måste vi "utrota alla ogärningsmän i Herrens stad" (Ps 101:8), det betyder det köttsliga sinnelaget. De behöver förintas redan "samma morgon" de föds, och som Babylons späda barn "krossas mot klippan" (Ps 137:9). Ty om vi inte dödar dem redan som späda, kommer de att vända sig mot oss till vårt fördärv. Då har vi själva del i skulden och kan bara besegra dem med uppbjudande av våra allra yttersta krafter.

Team fråga prästen!