Protestantism

2001-03-16

Fråga

Jag tackar dig för allt besvär, jag hoppas du har tid med mig.

Reformationen i Tyskland 1517-1555, hur gick den till i relation till samhälle och politiska relationer?

Tack / Karina

Svar

Hej
Här har du lite material om Luther och Reformationen.

Team fråga prästen!

Ur Förlorarnas historia av Magnus Nyman; Katolska Bokförlaget 1997

Reformationen

Alla som följde den politiska och religiösa utvecklingen i Europa några decennier in på 1500 - talet var med eller mot sin vilja engagerade i tidens stora samtalsämne: lutherfrågan. Augustineremiten Martin Luther, som sedan 15 12 var professor vid det lilla universitetet i Wittenberg och som redan fått ett visst akademiskt anseende inom sin högskola, kom genom avlatsstriden 15 17 att bli känd för en större allmänhet.' Bakgrunden till formulerandet av de 95 teserna, som alltså vände sig mot det dåtida avlatsbruket, var att Albrecht, ärkebiskopen av Mainz, hade fått påvligt tillstånd att genomföra en omfattande försäljning av avlatsbrev. Vinsten skulle dels gå till Rom, dels till att avbetala ett större lån som ärkebiskopen fått av bankirfirman Fugger i Augsburg. Dominikanen Johann Tetzel, som ledde avlatskampanjen, utlovade lika generöst som teologiskt tveksamt de största förmåner för dem som inhandlade breven.

När Luther i biktstolen hörde talas om hela avlatshistorien och hur den oroade de troende, kontaktade han biskopen för att få denne att sätta stopp för spektaklet. När detta inte lyckades beslöt Luther att i stället, på medeltida vis, framlägga några teser i frågan till öppen debatt inom universitetet. Luther räknade alltså vid denna tid med att det skulle vara möjligt att genomföra önskvärda reformer inom den existerande kyrkan och i samarbete med den kyrkliga hierarkin.

Men Luthers kritik av avlatshandeln kom i stället att inleda en större uppgörelse med den traditionella teologin och många av dess kultiska uttrycksformer. Under denna process avlägsnade sig Luther sakta från delar av den katolska tron. När den inte speciellt djupsinnige påven Leo X, som främst ägnade sig åt kapitalinsamling och krigsplanering gentemot turkarna, hörde talas om Luthers teser och stridigheterna kring dessa så uppfattade han allt detta som ytterligare ett meningslöst munkgräl. Han beordrade augustingeneralen Gabriel della Volta att "lugna" den bråkige brodern. Det skulle emellertid visa sig att ordensgeneralen och många inom augustinorden i själva verket sympatiserade med sin medbroders kritik av avlatshanteringen.' Det råder ingen tvekan om att Martin Luther var besjälad av en uppriktig vilja till förnyelse av den dåtida kyrkan.

Redan år 1518 hade den påvlige legaten för Tyskland kardinal Cajetan -författare till den berömda niobandskommentaren till Thomas av Aquinos Summa theologica - sammanträffat med Luther vid tre tillfällen. Båda har i bevarade anteckningar angett vilket direktintryck de fick av den andre. Kardinalen uppfattade augustinbrodern som en ohyfsad munk med "olycksbådande ögon och fantastiska tankefoster i huvudet". Broder Martin å sin sida såg kardinalen som "en slingrig, dunkel och obegriplig teolog".' Kanske är det onödigt att säga att de två teologerna talade förbi varandra! När Luther inte upphörde med sin kritik bemötte kyrkans ledning den frispråkige augustinbrodern med disciplinära metoder. Efter det att Luther demonstrativt bränt ett påvligt dekret som hotade med exkommunikation, kulminerade striden den 3 januari 1521 med bannbullan Decet Romanum Pontificem, i vilken broder Martin förklarades vara avfälling och därmed fredlös.

Att augustineremitens kritik blev så känd berodde naturligtvis på tryckpressarna. Före den nya tryckteknikens uppkomst hade kyrkoledningen alltid övertaget gentemot kätterier på grund av bättre kommunikationskanaler, men nu var läget ett helt annat. Från första stund nådde Luther genom sina mustigt folkspråkliga skrifter en läsande allmänhet och så att säga inbjöd den till att pröva hans argumentering. Ett tilltalande drag för många var säkert Luthers förkunnelse om evangeliets enkelhet: bibelns ord är rent och klart och kan förstås av bodbiträde och bondhustru, ingen behöver fråga vare sig prästen eller professorn. Kärnan i skriften är Kristus och hans nådefulla försoningsgåva som vi har att ta emot i tro. Snart blev budskapet i kanske än mer förenklad form samtalsämnet för dagen på gator och torg, under handelsresor och vid krogbesök. Den amerikanske kulturantropologen Benedict Anderson talar om Luther som "den förste bestsellerförfattaren som dessutom var känd som en sådan".

Vid samma tid samlades riksdagen i Worms, som även den behandlade lutherfrågan. Luther, som fått fri lejd till riksdagen, försvarade sina ståndpunkter och vägrade att återkalla någon lärosats. Också riksdagen förklarade därför munken som notorisk kättare och befallde att han, sedan den fria lejdtiden utgått, skulle gripas och avrättas. Samtidigt infördes ett förbud mot hans böcker. Läget ljusnade något för Luther när den reforminriktade holländaren Hadrianus VI besteg den påvliga tronen år 1522. Med denne hade kyrkan fått en ledare som ville genomföra ett förnyelseprogram. Några av påvens första åtgärder var för övrigt att beordra reformer av avlatssystemet, liksom av ämbetstillsättningarna och finansförvaltningen. Hadrianus avled dock redan i september 1523 och en ny medicipåve, Clemens VII, övertog Petri stol. Klyftan mellan Rom och de disparata reformgrupperna vidgades därmed åter.

Den kyrkliga hierarkin, liksom många av de tyska furstarna, sökte alltså tysta Luther. Delar av borgerskapet i de tyska städerna och några av kurfurstarna sympatiserade däremot med den upproriske munken. Inledningsvis fick Luther även stöd från många ur den humanistiska rörelsen. Fredrik den vise, kurfursten av Sachsen, gav Luther välbehövligt konkret skydd - under en tid gömde han Luther på slottet i Wartburg. Utan Fredriks hjälp hade sannolikt den lutherska reformationen kvävts i sin linda.

Läget blev ännu mer kaotiskt genom att ett stort bondeuppror inleddes i Tyskland år 1524. Utan tvekan var massorna inspirerade av inslag i den nya förkunnelsen. Berättigade krav på social rättvisa och drägligare levnadsförhållanden hade lett till en omfattande resning. Till de upproriskas besvikelse valde Luther att vädja till furstarna och adeln om att utan förbarmande krossa upproret. Detta minskade Luthers popularitet bland befolkningens stora flertal. överheten demonstrerade genom bondeslakten sin viktiga funktion som bevarare av ordning och kontinuitet i samhällskroppen. Furstarna hade alltså visat sig nyttiga såväl genom att skydda reformationen som genom att sky revolutionen.

Furstarnas nya roll

Den färgstarke Fredrik av Sachsen - som bland annat var stolt ägare till en av Tysklands största reliksamlingar - tycks ha stött Luther utifrån en ny statsfilosofisk insikt: det var fursten som hade det övergripande ansvaret för vilka religiösa doktriner som fick förkunnas inom det område han ansvarade för, Att försvara tron hade i och för sig alltid varit furstens uppgift. Den nya uppgift som många furstar nu tog sig var att vid behov också definiera tron. Det är symptomatiskt att Fredrik för att rådföra sig angående hur han skulle agera i fallet Luther vände sig till humanismens grand old man, Erasmus av Rotterdam (1467-1536) -och inte till de kuriala myndigheterna i Rom.

Fredrik var inte på något vis unik när han menade att en av furstens viktigaste uppgifter var att skydda religionen genom att avgöra omtvistade lärosatser och vid behov reformera kyrkan och det religiösa livet. Den engelske kungen Henrik VIII hyste samma uppfattning. Denne sammanställde Assertio Septem Sacramentorum (1521) där han fördömde det lutherska förnekandet av de sju sakramenten, något som renderade honom den påvliga hederstiteln "Trons försvarare". Senare skulle denne trosförsvarare klippa av banden mellan den engelska kyrkan och den universella kristenheten. Det nya med Henriks skrift var att en kung stod som författare (låt vara med bistånd av rådgivare) till en fackteologisk skrift. Medeltidens kungar hade knappast utmärkt sig genom någon högre boklig bildning och definitivt inte skrivit texter av detta slag. I Frankrike hade Frans I genom konkordatet i Bologna år 1516 tryggat kronans närmast totala dominans över kyrkan genom rätten till nyckelutnämningar inom den kyrkliga hierarkin och genom skatterättigheter. Allt tydligare skulle under de följande århundradena den gallikanska kyrkans nära förbindelse med staten utvecklas. I Spanien hade centralmakten i samband med återerövringen av de muslimska områdena kommit att nyttja kyrkan som ett instrument i den etniska rensningen av de nya territorierna (där den statligt kontrollerade men kyrkligt bemannade inkvisitionen utförde sin beryktade gärning).

I Danmark beslutade Christian III på herredagen i Köpenhamn den 30 oktober 1536, efter så kallat rådslag med "folket", att införa den lutherska reformen i landet. Inför herredagen hade kungen låtit arrestera hela det katolska episkopatet, och ledande katoliker hade fått veta att samma sak skulle hända med dem, om de protesterade mot den förda politiken. I framtiden skulle landet styras "världsligt".

När kejsar Karl V, som såg sig själv som en i högsta grad renlärig katolik, inför riksdagen i Augsburg år 1530 förklarade att han med "kärlek och välvilja" ville lyssna till de olika stridande gruppernas åsikter, avslöjade Karl samtidigt att han uppfattade sig själv, och inte den kyrkliga hierarkin, som den högsta instansen i trosfrågor inom det väldiga kejsardömet.

Fredriks, Henriks, Frans, Christians och Karls benägenhet att själva avgöra vad som var rätt lära, hur tvistefrågor borde lösas och hur kyrkan skulle reformeras (samt avgöra vem som var rätte ägaren till de kyrkliga egendomarna) ger oss en nyckel till att förstå den tidiga reformationen. Utan furstarnas självpåtagna uppgift som trons försvarare på detta nya och utökade vis hade reformationshistorien sett annorlunda ut.

Bakgrunden till regenternas mer aktiva roll visavi religionen var att humanismen betonade att fursten måste vara väl insatt i alla sidor av statsstyret. Fursten förväntades vara en filosof på tronen, någon som hade insikt i sanningen och som därmed förstod vad som gagnade hans undersåtar, inte en som, likt äldre tiders regenter, drog ut på jakt eller ägnade sig åt bordets fröjder under det att de lärde på latin avgjorde knepiga tvistefrågor. Vi ser här ett exempel på tidens stora intresse för den platonska filosofin - i Platons idealstat utgjordes ju det styrande skiktet av bildade filosofer, och många såg den platonska statsläran som den bästa styrelseformen också för samtidens europeiska stater. Motsatsen till att ha en filosof på tronen var att låta sig styras av en tyrann (eller än värre av en adlig klick som på oligarkiskt sätt gynnande de egna). Fursten hade av Gud fått ansvaret för att styra sitt område, och eftersom religionen band samman medborgarna, så gällde det för regenten att engagera sig också i de kyrkliga frågorna. Om valet stod mellan städernas stridande partibildningar, den gamla feodaladelns gruppintressen och en duglig modern furste, så var säkert det sistnämnda alternativet lockande för många. Likaså syntes det uppenbart att det behövde genomföras förändringar av det furstbiskopliga system som transformerat många biskopar till feodalherrar. Vem skulle kunna göra detta om inte en stark furste? Det går en röd tråd från de italienska renässansstädernas nyplatonska och antika romerska ideal och intressen, över Erasmus och den nordeuropeiska humanismens furstespeglar, till det furstliga realpolitiska agerandet under 1500- talet.

Erasmus av Rotterdam var långt ifrån någon lutheran. Tvärtom avvisade han för Luther centrala läror, men genom sitt starka betonande av furstens många uppgifter och sitt relativa ointresse för kyrkans läroämbete bidrog han verksamt till reformationens framgångar (tillika hyste Erasmus ett djupt agg till klosterväsendet). När Fredrik brevledes tillfrågade Erasmus om huruvida Martin Luthers agerande var kätterskt svarade denne att Luther inte syndat mot religionen utan endast brutit mot några påvliga regler.

Lutherdomens expansion

Det kan tyckas paradoxalt att. Luther själv inte delade denna furstarnas uppfattning om rätten att agera inom den kyrkliga världen. För reformatorn fanns två sfärer i tillvaron: det andliga och det världsliga regementet. Furstens uppgift var att styra det världsliga regementet. I extrema nödsituationer kunde han garantera kyrkan yttre förutsättningar att förkunna evangeliet, men han fick aldrig gripa in i kyrkans inre liv, inte i lärotolkningen, trosbekännelsen eller liturgin. Utvecklingen blev nu en annan än vad Luther hade önskat. överallt i de lutherska lokalkyrkorna kom furstarna att etablera en fast kontroll över också "det andliga regementet". Teologiskt kom detta att rättfärdigas genom läran om fursten som lokalkyrkans främste medlem (praecipium membrum ecclesiae). Det ålåg denne att sörja för att den sanna gudsdyrkan och den därtill hörande ordningen och moralen praktiserades inom riket. Precis som den gode husfadern sörjde för att tro och goda seder praktiserades inom familjen, så skulle fursten som en far för sitt folk se till att så också skedde inom nationen. Genom den augsburgska religionsfreden år 1555 bekräftades utvecklingen ytterligare och de lutherska furstarna erkändes ha övertagit den gamla biskopliga jurisdiktionen (jura episcopalia) i sina länder. Genom teologiska konstruktioner av detta slag banades väg för den fursteabsolutism som så djupt kom att prägla europeiskt 1600- tal.

Lutherdomen - om uttrycket får användas för den inledningsvis löst sammanfogade reformgruppen - kom under 1520 - talet att vinna inflytande i många tyska städer. Däremot reagerade det stora flertalet professorer vid universiteten negativt på Luthers läror, likaså et högre prästerskapet. Annorlunda var det med yngre präster och ordensmän - inte minst många ur Luthers egen orden slöt upp bakom honom - liksom över huvud taget yngre stadsbor. Det finns skäl att betrakta reformationen också som en "ungdomsrevolt". Martin Luther var vid reformationens början 34 år, Philipp Melanchton 20, Andreas Osiander 19, Johann Brenz 18, Martin Bucer 26 och bondeupprorsledaren Thomas Mäntzer 27 år. Mycket av fräckheten, förenklingarna och överdrifterna, liksom modet, vitaliteten och attraktionskraften, kan förklaras av rörelsens ungdomliga prägel. Samtidigt var gruppen splittrad redan från start, och med tiden märktes detta allt tydligare.

Ar 1530 utkom Confessio Augustana, det första lutherska bekännelsedokumentet (om vi bortser från katekesen 1529). ännu vid Augsburgska bekännelsens tillkomst avsåg reformatorerna att ena den gamla kyrkan - striden sades i Confessio Augustana handla om några få missbruk ("Tota dissensio est de paucis quibusdam abusis"). De misslyckade förhandlingarna ledde till att det lutherska partiet nu förvandlades till en konfession. En ny kyrkobildning med många olösta frågor att behandla såg 1530 dagens ljus. De interna spänningarna inom lutherdomen kunde dock hanteras så länge Luther levde, då dennes auktoritet var oomtvistad.

Med Luthers död den 18 februari 1546 inträdde en ny fas i rörelsens historia. Det finns ingen allmänt accepterad ledare som kunde ersätta Luther och i stället följde en lång period av uppslitande interna strider mellan olika fraktioner och skolbildningar. I början av 1570 - talet var lutherdomen så splittrad att dess framtid var hotad. Genom det mödosamma skapandet av en ny enhetsformel, fastlagd i konkordieformeln (1577) och konkordieboken (1580) återställdes rörelsens enhet. I Sverige accepterades Confess10 Augustana officiellt först på Uppsala möte (1593) - däremot inte något av de andra lutherska lärodokumenten.

Skissartat har vi pekat på att många faktorer samverkade till att aktivera det reformatoriska utbrottet: en ny fursteroll, natiolalstaterns konsolidering, social oro, nya ekonomiska grupper i städerna, en aktiv humanistisk reformrörelse, sedvanlig antiklerikalism, modern tryckteknik - lägg därtill drag av ungdomlig revoltlust. Med allt detta har samtidigt mycket litet sagts om den existentiellt religiösa kamp som för Luther var så central i uppgörelsen med traditionen.

Katolsk mobilisering

Under de hundra åren mellan 1530 och 1630 genomgick den katolska kyrkan en omvälvande förändring. 1' På sätt och vis blev Luthers protest upptakten till en reformationsprocess också inom kyrkan. En nutida katolsk forskare har aningen tillspetsat talat om Luthers insats som en felix culpa - en lycklig skuld. Orden kommer från påsknattens exsultet och syftar på att, genom Adams svek, vägen öppnades för Kristus.

Visserligen hade flera lokalkyrkor och ordnar redan långt före reformatorernas framträdande inlett en förnyelseprocess - en sådan ständigt återkommande revitalisering av det kristna livet har för övrigt varit en normal företeelse i kyrkans historia. I Spanien hade ärkebiskopen av Toledo, den humanistiskt inspirerade franciskankardinalen Ximenes (död 1517), genomfört omfattande reformer av kyrkolivet. Hans kritik av penningavlaten var för övrigt lika skarp som reformatorernas. Kardinal Ximenes grundade universitetet i Alcala, främst för att fä ett bättre utbildat prästerskap, han stödde bibelforskningen och insåg vikten av att ha tillgång till experter som behärskade grekiska, hebreiska, kaldeiska och arameiska. Resultatet av den lärda mödan visualiserades i den stora polyglottbibel som fick påvligt trycktillstånd är 1520. 1 Italien verkade Glan Matteo Giberti, biskop av Verona 1524?1543, som genom otaliga visitationer gjorde stiftet till ett mönster för kyrkan. En annan viktig italienare var kardinal Jacopo Sadoleto, rådgivare till påven Paulus 111 och brinnande reformvän. I Frankrike brukar biskop Briconnet av Meaux omtalas, likaså humanisten och bibelöversättaren Jacques Lefevres. I Paris fungerade Collège de Montaigu som ett förnyelsecentrum för prästerskapet, och snart uppstod nya centra i Cambrai, Valericiennes, Malines och Louvain. I Nederländerna var traditionen från devotio moderna levande, ett arv som bland andra benediktinerna i Hainault under ledning av abbot Francois-Louis de Blois (död 1566) förvaltade. Från England kan biskopen John Fisher i Rochester och lordkanslern Thomas More nämnas - båda för övrigt katolska martyrer under den engelska reformationen.

Efter det att den inledande förvirringen lagt sig kom några av de traditionella ordnarna att spela en viktig roll i den katolska restaurationen. Vi kan peka på kartusianerna i Köln, vilkas omfattande utgivning av litteratur var betydelsefull för den tyska utvecklingen, men även benediktinerna, dominikanerna och franciskanerna visade på många håll stor reformvilja. Lägg därtill den av Teresa av Avila (död 1582) och Johannes av Korset (död 159 1) reformerade karmelitorden.

Av större vikt för rekatoliceringsarbetet var ändå de nya ordnarna och kongregationerna som såg dagens ljus under 1500 - talet: Jesuiterna (grundade av Ignatius av Loyola 1540), kapucinerna (en asketisk gren av den franciskanska ordensfamiljen, godkänd 1529), theatinerna (en prästorden instiftad 1524), barnabiterna (en prästorden grundad 1530), oratorianerna (en lösare sammanslutning av präster grundad av Filippo Neri 155 1) och ursulinerna (en kvinnlig apostolisk orden för flickundervisning, sjukvård etc, grundad 1537 av Angela Merici). För att vi skall få en bild av jesuiternas och kapucinernas snabba tillväxt kan följande siffror nämnas: 1581 fanns femtusen jesuiter, 1615 trettontusen; kapucinerna hade 1574 tretusen bröder, 1619 femtontusen. Samtliga av dessa nya ordnar och kongregationer hade en utåtriktad profil, ofta i kombination med stor lärdom - särskilt jesuiternas högskolor skulle komma att röna uppmärksamhet också på protestantisk mark på grund av den pedagogiska kvaliteten.

Den typ av katolicism som utvecklades under denna tid brukar benämnas som den tridentinska reformkatolicismen. Denna satte sin prägel på kyrkan ända fram till Andra vatikankonciliet (1962-65). Uttrycket den tridentinska katolicismen syftar naturligtvis på konciliet i Trient (1545-63) som utstakade riktlinjerna för kyrkans liv delvis i reaktion mot reformationens kritik av den traditionella tron. Konciliet blev en vändpunkt för den västerländska - latinska kristenheten. Klyftan gentemot de olika protestantiska grupperingarna befästes, samtidigt som konciliet inledde ett förnyelsearbete - den romerska katekesen (1566), ett enhetligt missale (1570) och en auktoriserad version av bibeln (1590) är exempel på detta. Samtidigt innebar konciliet att den romerska centralismen tilltog och att en mer militant och uniform katolicism växte fram.

Från mitten av 1500 - talet kom den katolska kyrkan att göra betydande landvinningar. Läget i Polen, Ungern och österrike stabiliserades, kyrkans ställning i Frankrike tryggades och de katolska kärnområdena i Sydeuropa upplevde inte längre protestantismen som något större hot, samtidigt som sjöslaget vid Lepanto i korintiska viken (1571) stoppade den muslimska expansionen. även den katolska missionen i de utomeuropeiska områdena tycktes lovande - missionärer i tusental sändes till Indien, Kina, Japan och Amerika. Tillika var kyrkans ledning nu i händerna på nitiska reformpåvar och stiftsbiskopar.

Först genom det trettioåriga kriget och den efterföljande freden i Westfalen 1648 skulle gränsen mellan kyrkan och konfessionerna fastställas. Därigenom cementerades klyftan mellan det katolska och det protestantiska Europa. Kriget ödelade kontinentens centrala delar, nu var den "etniska rensningen" på konfessionell basis genomförd och fä platser erbjöd ens någon begränsad samexistens. Dialogen hade för lång tid tystnat.

även de nordiska länderna blev indragna i detta stora europeiska drama. Allt inleddes när Gustav Vasa, en man som i praktisk handling förkroppsligade den nya fursterollen, år 15 23 utsågs till svensk monark och stegvis genomförde sin religiösa och politiska kulturrevolution. Genom sonsonen Gustav II Adolfs inträde på den tyska scenen tryggades även den kontinentala lutherdomens existens och Sverige trädde fram som en europeisk stormakt. Låt oss nu besöka dåtidens Sverige!

Här är nya forskningsrön om Martin Luthers klosterkall från Magnus Nymans bok som är citerad ovan. Enligt dessa rön var Luther tvångsplacerad i klostret pga ett dråp han begått och inte som en ingivelse efter ett åskväder. Det är då inte svårt att förstå att han hade så svårt med levnadsättet i klostren och var så negativ mot klosterväsendet.

"Om professor Dietrich Emme har rätt i sitt väldokumenterade påstående om att Luther efter ett dråp på en medstudent tvingades att gå in i augustineremitorden - i så fall ett tvångsval i syfte att erhålla asyl efter ett dråp under en tidstypisk studentduell och inte ett hastigt löfte i skräck under ett våldsamt åskväder - så blir Luthers tankar kring ordensliv i allmänhet och klosterlöften i synnerhet begripligare på ett personligt psykologiskt plan. (Dietrich Emme, Martin Lutbers Weg ins Kloster (Regensburg, 1991), 10 ff, se även Dietrich Emme, Martin Luther: Seine Jugend- und Studentenzeit 1483-1505 (Bonn, 1983), 160 ff.) Klostren tog ju av tradition emot skyddslingar och hade egen jurisdiktion, men för den asylsökande ingick många moment av botgöringsövningar. Den unge stolte juridikstudenten Luther tvingades, som Emme uppfattade det, bokstavligen på knä för att genom en kombination av bön och bot sona sin skuld (en skuld som det tillika inte syntes möjligt att utplåna). Luther tyckte sig erfara att en vredgad Gud inte låter sig blidkas ens genom ansträngande botgöringsövningar. Den till ordenslivet tvångsomvände broder Martin (genom blixt och dunder och/eller dråp) fick alltså inte omgående tillgång till böcker och stimulerande lärda samtal men väl många möjligheter att lära sig avsky klosterlivet och fundera över om de avgivna ordenslöftena verkligen var giltiga. Tillika verkade inte ordenslivets askes och böner bidra till försoning och frid. Tvärtom blev broder Martin alltmer ångestladdad trots sina ansträngningar, de goda gärningarna ledde inte till andlig frihet. (Det är i detta sammanhang värt att nämna att Luthers första skrift som munk just handlar om asylrätten.)"

Ur Katolicismen av Catharina Boomé; Katolska Bokförlaget 1993

Reformationen i katolskt perspektiv

På katolskt håll har man betraktat reformationen som en olycka och Martin Luther närmast som en dåre. I vårt århundrade, da katoliker och protestanter närmat sig varandra, har man på katolskt håll börjat omvärdera historien. Man har börjat se logiken i det som skedde och har kunnat ta till sig det positiva i reformatorernas intentioner. Av reformatorerna är Luther den mest betydande, i synnerhet för Sveriges del, och därför ägnas han här särskilt utrymme. En av de katolska kyrkohistoriker som starkt bidragit till en omvärdering av Luther är Johannes Lortz (särskilt Die Reformation in Deutschland, 1949). Det följande är ett utdrag ur ett föredrag som han höll i Paris 1970.

EN KATOLSK HISTORIKERS SYN PA LUTHER

Det är omöjligt att tala om reformationen utan att gå in på den omdebatterade frågan om tillståndet och missbruken i kyrkan vid medeltidens slut. Vid den tid då Luther studerade teologi och började sin prästtjänst var kyrkan i en allvarlig andlig, teologisk och moralisk kris. Kyrkan var sjuk och försvagad så till den grad att vi knappt kan föreställa oss det. Bara ett underverk kunde rädda henne. Men det underverket ägde inte rum förrän med och efter det tridentinska konciliet. Först då fick kyrkan nytt liv, överflödande av helighet. Men till dess gick det bara utför, och det var den kyrkan som Luther hade framför sig. Den sunda läran var inte helt försvunnen. Den fanns uttryckt i missalets texter. Men i övrigt härskade i praktiken en pelagianism (Enligt Pelagius kan människan av egen kraft göra det goda, därtill har hon fått den fria viljan. Guds helgande och hjälpande nåd är överflödiga begrepp. Redan Augustinus förkastade denna lära. övers. anm.) som många teologer förgäves sökte råda bot för med semipelagianism (En halv" pelagianism: Guds hjälpande nåd behövs visserligen, men det är alltid människan som tar det första steget, utan Guds särskilda nåd. Gentemot bägge dessa läror slog det tridentinska konciliet fast: "Absit ut christianus homo in se ipso vel confidet vel glorietur et non in Domino; cuius tanta est erga homines bonitas ut eorum velit esse merita quac sunt ipsius dona. - Människan bör inte förtrösta på sig själv och ge sig själv äran utan Gud, ty hans godhet mot människorna år sa stor, att det som är hans gåva blir oss tillräknat som förtjänst." övers. anm.).

Under 1400 -talet förekom många reformförsök särskilt inom ordnarna, där det fanns autentisk helighet. Kyrkan hade fortfarande rika skatter av tro och andligt liv. Men dekadensen var uppenbar. Inom hierarkin och kurian, bland furstar och biskopar var överallt den pelagianska andan rådande. Och det var den som Luther angrep först och främst och hela sitt liv igenom. Vad han ville komma åt var gärnings -kristendomen, den rådande föreställningen att frälsningen inte i första hand var en Guds nådegåva utan något som man kunde vinna genom goda gärningar, böner, asketiska övningar, avlat, mässor vilka betraktades som en gärning som prästen fullgjorde och frambar åt Gud. Allt detta "Werkerei" förblev det avgörande motivet för Luthers alla angrepp vilket ställde honom i permanent upprorsstämning. Många av hans teologiska överdrifter har helt enkelt denna förklaring.

Hans första reaktion mot den pelagianska andan gällde honom själv. Den fromhet som han uppfostrats i och Occams teologi som han undervisats i hos augustinerna i Erfurt hade gett honom ett sår som aldrig blev helt läkt. Länge förde han en heroisk kamp, som rentav satte hans psykiska jämvikt på spel, för att finna en barmhärtig Gud. När kampen var slut var han allergisk för all framtid mot allt som på minsta vis var en förvrängning av evangelium och innehöll den förmätna tanken att en syndig människa kan göra det minsta gott eller vinna någon som helst förtjänst oberoende av Guds fria nådegåva.

Luthers berömda tes om Bibeln allena" var mycket mer balanserad hos honom än hos vissa nutida exegeter som tycks tro att en forskare ensam kan fastslå det inspirerade budskapet med hjälp av filologiska och historiska studier. Luther och de andra stora reformatorerna tolkade inte Skriften oberoende av kyrkans liv. Deras exeges underordnade sig traditionens oavbrutna lära om treenigheten, inkarnationen, jungfrufödelsen, återlösningen och givetvis uppståndelsen!

Luthers stora begåvning hade tyvärr också andra sidor. Under trycket av en religiös och profetisk passion - och även det psykologiska trycket, ty han var en känslomänniska - saknar han nödvändig klarhet och stringens i sitt språk. Han bryr sig föga om terminologin och han ger sig hän åt utfall som inte gör det lättare att förstå honom. Från en text till en annan kan innebörden i ett uttryck bli helt förändrat. De som har tolkat hans texter har ofta gjort misstaget att tro att allt hänger ihop hos Luther.

För Luther själv var polemiken inte det väsentliga. Hans verkliga avsikt, framför allt i början, var att ge kyrkan ett religiöst budskap utifrån Skriften. När han höll kontroversen vid liv så var det för att väcka, fast det är sant att erbjudandet av förnyelse var förklätt i en ytterst aggressiv kritik som bara blev mer och mer radikal och kategorisk. Trots allt ville Luther i hela sitt liv kyrkans väl. 'Vår avsikt är inte att ta ifrån er ert evangelium", förklarade han 1531, "utan bara att rensa och putsa det som man gör med en smutsig och fördärvad spegel."

För min del ser jag huvudlinjen i fenomenet Luther i en religiös attityd som har huvudvikten på det första budet: 'Du skall inga andra gudar hava jämte mig" och på korsets teologi, det vill säga en klar övertygelse om att inga religiösa begrepp är hållbara om de inte kan föras tillbaka till den korsfästes mysterium. Jag tror att vi nätt och jämnt har börjat upptäcka den katolske Luther och jag har goda skäl att hoppas att man en dag skall inse att Luthers fel inte bestod i att han upphörde att vara katolsk. Han var mycket mer katolsk än man har vetat i den romerska kyrkan och än vad protestanterna fortfarande föreställer sig. Han ville inte grunda en ny kyrka utan rena den enda kyrkans kristendom.

När jag säger att Luther var mer katolsk än man trodde, menar jag därmed inte att han var rätt och slätt god katolik. Ty även om hans motvilja mot påvedömet på ett sätt var grundad i hans övertygelse om att påven och kyrkan var pelagiansk, så är det dock ett faktum att han grovt tog miste ifråga om den autentiska katolska traditionen. Han skulle aldrig ha kunnat föreställa sig den återgång till Skriften som Andra Vatikankonciliet inledde. De dogmatiska motsättningarna mellan den romerska kyrkan och reformationens kyrkor är inte inbillade. Det gäller först och främst kyrkan, närmare bestämt kyrkans författning, ämbetenas förvaltning i den kristna församlingen. Luther reducerade i synnerligen hög grad påvens och prästerskapets roll när han förkunnade de döptas kristna frihet. Men han utplånade inte totalt den verkliga kyrkliga auktoriteten som är direkt grundad på Kristus. Trots att han ansåg att kyrkans herdar skulle vara valda av församlingen, framhöll han klart att deras auktoritet inte kom från människorna.

Andra temata: sakramenten. Luther gav dem en ny innebörd och begränsade antalet till två, högst tre. Vidare traditionen, påvens primat, koncilierna (enligt Luther kan de missta sig i trosfrågor), klosterlivet och löftena, mässan (som enligt Luther är förfärlig avgudadyrkan), och till grund för allt detta temat om rättfärdiggörelsen genom tro med dess utgångspunkt: syndens outplånlighet också i den rättfärdiggjorda människan.

Det tridentinska konciliets förtjänst är att ha öppnat vägen för en fruktbar tid i teologins historia. Men katolicismen förmådde aldrig ta itu med de uppgifter som femtonhundratalets händelser klart ställde henne inför. Den post -tridentinska teologins alltför kända begränsningar, de ofruktbara stridigheterna om nåden som så tydligt illustrerar svagheterna hos ett vetande som vägrar att inse sin begränsning, nyskolastiken, den överdrivna romerska centraliseringen, allt detta påminner oss ständigt om hur lyckligt det hade varit att följa Pole, (Kardinal och ärkebiskop av Canterbury (d. 1558). Förf. syftar här på debatten om rättfärdiggörelsen vid det tridentinska konciliet, som slutade med att Pole nedlade sitt ämbete (vilket inte hindrade att han ett par år senare var nära att bli vald till påve. övers. anm.) Luther och andra i deras maning att ge teologin biblisk näring.

I många avseenden har Luther bättre förstått kyrkan än hon förstod sig själv. Han var den förste att se en förnyelsens väg grundad på Bibeln. Men han förblev blind för en mängd autentiska värden i katolicismen. Dekadensen och futtigheten i de invändningar som han mötte dolde för honom den verkliga tro och fromhet som fanns och som var grundade på en övertygelse om rättfärdiggörelse av Guds nåd allena.

Jag vill till sist fråga: Har protestantiska teologer å sin sida försökt förstå den katolska läran och därmed eventuellt reformatorernas begränsning, i sann kärlek till evangeliet, till kyrkan och till Luther, deras stora man? Det är en fråga som inte bara är ställd till det förflutna utan som gäller framtiden först och främst. Ett positivt svar skulle betyda en uppmuntran för vår gemensamma uppgift som bara befinner sig i sin början.

La Documentation Catholique 17 jan. 1971

EN KATOLSK TEOLOGS SYN På LUTHER

Som ytterligare ett vittnesbörd om omprövningen av Luther följer här utdrag ur ett tal som kardinal Willebrands, chef för det dåvarande romerska sekretariatet för de kristnas enhet, höll vid Lutherska Världsförbundets femte generalförsamling 15 juli 1970:

Ingen kan i dag förneka att Martin Luther var en djupt religiös personlighet som ärligt och osjälviskt sökte efter evangeliets budskap. Ingen kan förneka att han - trots de stora bekymmer som han förorsakade den katolska kyrkan och hennes ledning, vilket man i sanningens namn inte kan släta över - bevarade en ansenlig mängd rikedomar från den gamla katolska tron. Andra Vatikankonciliet har också tagit upp en rad krav som framförts av Martin Luther som bidrar till att åtskilliga aspekter i den kristna tron och i troslivet kommer till bättre uttryck i dag. Trots allt som ännu skiljer oss åt är det en källa till stor glädje och till hopp att kunna ge uttryck för detta.

Martin Luther gjorde, på ett för sin tid banbrytande sätt, Bibeln till utgångspunkt för teologin och för det kristna livet. I era kyrkor har Bibeln sedan dess haft en framstående plats och har studerats med stor iver. Andra Vatikankonciliet har för sin del givit den heliga Skrift, som alltid varit den katolska kyrkans skatt, en plats som den aldrig förr har haft i kyrkans liv så att den har kunnat bära större frukt för hennes medlemmar. I den andan har konciliet förklarat: "I själva dialogen är den heliga Skrift ett utomordentligt redskap i Guds mäktiga hand för att förverkliga den enhet som Frälsaren erbjuder alla människor" (Dekr. om ekumeniken 21).

Det finns ett ord, som ständigt återkommer hos Martin Luther, det stora ordet "tro". Luther har på djupet förstått dess värde och det finns många människor i och utanför edra kyrkor som intill denna dag har levat av det. Det är så till den grad påfallande att man med rätta kan säga, att den kraft med vilken Luther i sina tal lade tyngdpunkten på tron har lett till att katolska och protestantiska forskare gemensamt har kommit fram till att erkänna att "tron" i Luthers mening inte utesluter goda gärningar eller kärlek eller hopp. Man kan våga påstå att om man tar Luthers trosbegrepp som helhet, så motsvarar det vad vi i den katolska kyrkan kallar för kärlek.

Det är varken nödvändigt eller möjligt att här ta upp alla de viktiga punkterna i Luthers teologi. Det finns mycket att säga om hans teologi om korset, hans kristologi, hans starka framhållande av Kristi gudom allt detta är vi i dag helt ense med honom. Däremot påkallar forskarna i dag vår uppmärksamhet på en annan punkt, nämligen den att det är ytterst svårt att med precision återge Luthers tankar, att återge dem uttömmande och framför allt i deras rätta relationer. Det är överhuvud taget svårt att göra rättvisa åt den rika variationen i hans uttryckssätt eftersom han själv inte framställt dem som en systematisk helhet.

Det är för mig en stor glädje att veta att vi är överens, om jag här avstår ifrån att tala om reformatorns häftiga attacker mot påven i Rom eftersom jag vet att de också tynger er. Just under denna kongress, som har som tema Sänd till världen", är det särskilt uppmuntrande att minnas Luthers lära om rättfärdiggörelsen, med vilken kyrkan enligt honom står eller faller. Vi kan se honom som vår gemensamme lärare på detta område, där han så starkt understryker att Gud alltid förblir Herren, och att det viktigaste i vårt svar som människor består i en absolut förtröstan och tillbedjan.

La Documentation Catholique 5 sept. 1970

I den citerade texten nämner J. Lortz några viktiga punkter, där reformationen klart tog avstånd från den katolska läran: kyrkan och ämbetena, påvens primat, koncilierna. Här består motsättningarna mellan katolsk och protestantisk syn. Protestanten söker i Bibeln svaret på sina frågor, där talar den helige Ande. För katoliken är det i den levande kyrkan som Anden talar på olika sätt. De två synsätten - bibel och tradition - kunde förr tyckas oförenliga, men i dag är det inte längre så. På protestantiskt håll har man insett, att Bibeln bara kan tolkas i en levande tradition. Och katolikerna har lärt sig inse, att kyrkans undervisning kommer på avvägar om den inte ständigt återvänder till Bibeln som rättesnöre.

Till och med när det gäller påvens roll sker en ömsesidig förskjutning. Från protestantiskt håll hör man då och då tongångar som går ut på att kyrkans enhet kräver en samlande punkt, att Petrus ställning i apostlakretsen tjänade sammanhållningen. Och på katolskt håll medger man i dag att centraliseringen kring påven gått för långt och att evangeliets förkunnelse av den kristna människans frihet inte får fördunklas.

Luthers totala fördömande av klosterlivet är inte längre giltigt inom protestantismen, även om det där inte har samma erkännande som inom den katolska kyrkan.

Också när det gäller mässan har ett närmande skett. Själva begreppet "mässoffer" har i dag en annan klang än vad det möjligen hade på Luthers tid. Det är ju inte fråga om en rad offerhandlingar med vilka vi skaffar oss meriter inför Gud, utan om Jesu Kristi enda och eviga offer till sin Fader för oss, som i brödets och vinets gestalt liksom synliggörs och aktualiseras på nytt. Det är ett sätt att se, som man i dag kan bejaka också på protestantiskt håll.

Vad slutligen rättfärdiggörelsen genom tro beträffar, är det i dag svårt att förstå hur det någonsin kunnat bli en så allvarlig kontroversfråga. Thomas ab Aquino säger klart, att tron är den sinnesförfattning varigenom det eviga livet tar sin början i oss (Summa theologiae 1, l1", 4, 1), och tron uppstår när vi hör ordet (fides ex auditu). Omvändelsen till Gud sker genom tron (1, 11` 113, 4), inget hopp om rättfärdiggörelse finns i våra gärningar utan endast i tron (In I Tim. 1:8). Andra Vatikankonciliets texter talar samma språk. Vi är "rättfärdiggjorda av tro i dopet och inlemmade i Kristus" (Dekr. om ekumeniken 3), vi är kallade av Gud inte i kraft av våra gärningar utan på grund av hans nådesbeslut", vi är "i Jesus, Herren, rättfärdiggjorda och blev i trons dop sanna Guds barn och delaktiga av den gudomliga naturen" (LG 40).

Polemiken ligger i dag bakom oss. Efter Andra Vatikankonciliet bildades en rad interkonfessionella kommissioner på högsta nivå, där man har fört en fruktbar dialog kring de gamla kontroversfrågorna. Efter dialogen kom otåligheten. Hur länge skall vi fortsätta att leva i skilda samfund? Har vi inte diskuterat tillräckligt?

NåGRA ORD OM AVLAT

Såväl teologi som kristen praxis har sin historia. I dag är varken teologerna eller vanliga katoliker speciellt intresserade av avlat, men av historiska skäl bör man ändå känna till vad begreppet avlat står för. Femtonhundratalets avlatshandel är inte glömd, och alla är ense om att den var ett svårt missbruk. Sedan dess har också all handel i samband med gudstjänsthandlingar förbjudits i kyrkan.

Men själva begreppet avlat (av tyskans Ablass, efterskänkande) bestod. Det grundar sig på den sunda tanken att även om syndaren har fått förlåtelse måste han gottgöra sina handlingar. Redan på det rent mänskliga planet är det så, mänsklig värdighet kräver det.

I fornkyrkan hade man en sträng botpraxis. Under viss tid avstängdes syndaren från gudstjänsten (när det gällde svåra brott) och fick stå vid kyrkporten i stället. Beten var alltså offentlig. Avlaten innebar en lättnad: den offentliga boten efterskänktes och ersattes med något mer diskret, exempelvis en extra kyrkvandring.

Det utbildades då en teologi kring detta. Syndaren förtjänade visserligen ett strängt straff, men det jämnar ut sig så att säga. Vi är visserligen alla syndare, men det görs också så mycket gott i kyrkan. Synden är en skada i gemenskapen, men den uppvägs av det goda. Med sådana tankar förklarade man hur svåra synder kunde gottgöras med en lindrig bothandling. Bakom begreppet avlat finns alltså tanken på "de heligas samfund, att vi är en gemenskap där allt gott kommer alla till godo. I kyrkan får jag ta emot den oändliga nåd och frälsning som Kristus ger; på osynliga vägar får jag också del i den välsignelse som följer av andra kristnas heliga liv - därför att de i sina liv varit förenade med Kristus. Men själv måste jag ändå göra något, hur litet det än är, åtminstone som ett tecken på min vilja till gottgörelse.