Prästvigning

2001-01-26

Fråga

Hej jag undrar vad en prästvigning är

M.v.h  Monika


Svar

Hej

Kort kan man säga att det innebär att få Kristi uppdrag att i hans namn ge den frälsande nåden till människorna genom förkunnelsen av hans Ord och utdelandet av sakramenten. Prästkandidaten får hans egen Ande på ett sådant sätt ett det är Kristus själv talar när prästen läser Guds Ord och förklarar det i liturgin, att det är Kristus själv som förvandlar bröd och vin till sin kropp och sitt blod när prästen firar mässan, att det är Kristus själv som förlåter synderna när prästen hör bikt osv.
Vigningen förmedlas av en biskop som själv är vigd. Denna vigning är förmedlad i obruten succession från Jesus Kristus till apostlarna och sedan till biskoparna deras efterträdare genom handpåläggning.

Följande Bibelställen kan vara till hjälp:

Från Katolska Kyrkans Katekes:

1536 Vigningen är det sakrament genom vilket den sändning som Kristus har anförtrott åt sina apostlar fortsätter att fullgöras i kyrkan ända till tidens slut: det är alltså den apostoliska tjänstens sakrament. Det består av tre grader: episkopat, presbyterat och diakonat.

(Om Kristi instiftande och sändning av det apostoliska ämbetet: se n. 874 ff. Här handlar det endast om det sakramentala sätt på vilket detta ämbete överförs.)

I. Varför kallas detta sakrament för vigningens sakrament? (Sacramentum Ordinis)


1537 På romarrikets tid betecknade ordet ordo sammanslutningar som upprättas i civilrättslig mening, framför allt dem som hade med statsstyrelsen att göra. Ordinatio innebär att man får sin plats i en ordo. I kyrkan finns det sammanslutningar som traditionen - inte utan grund i Skriften (jfr Heb 5:6; 7:11; Ps 110A)- sedan gammalt har givit namnet taxeis (på grekiska), ordines: så talar liturgin om ordo episcoporum, ordo presbyterorum, ordo diaconorum. även andra grupper får namnet ordo: katekumener, jungfrur, äkta makar, änkor...


1538 Anslutningen till en sådan sammanslutning i kyrkan skedde gom en rit som kallades ordinatio, en religiös och liturgisk handling, som var en vigning, en välsignelse eller ett sakrament. Idag är ordet ordinatio reserverat för den sakramentala handling som innebär anslutning till biskoparnas, presbyterernas och diakonernas sammanslutning. Den går längre än enbart ett val, en utnämning, en delegation eller en installation av gemenskapen, ty den skänker en gåva av den helige Ande som ger möjlighet för den vigde att utöva "helig makt" (sacra potestas) (jfr Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 10) som bara kan komma från Kristus, genom hans kyrka. Ordinationen kallas också konsekration, vigning, ty den innebär att Kristus avskiljer en person, låter honom träda i sin kyrkas tjänst. Biskopens handpåläggning utgör tillsammans med vigningsbönen det synliga tecknet på denna vigning.

II. Vigningens sakrament i frälsningshistorien

Prästadömet i det Gamla förbundet


1539 Det utvalda folket upprättades av Gud som ett "rike av präster och ett heligt folk" (2 Mos 19:6) (jfr Jes 61:6). Men mitt i Israels folk utvalde Gud en av de tolv stammarna -Levi stam - och avskilde den för den liturgiska tjänsten (jfr Jes 61:6. jfr 4 Mos 1:48-53). Gud själv är dess arvedel (jfr Jos 13:33). En särskild rit utgjorde vigningen till prästadömet i det Gamla förbundet (jfr 2 Mos 29:1-30, 3 Mos 8). Prästerna utses där "för att företräda människor inför Gud, genom att frambära offergåvor för deras synder (jfr Heb 5:1).


1540 Detta prästadöme som instiftats för att förkunna Guds ord (jfr Mal 2:7-9) och för att återställa gemenskapen med Gud med offer och bön har dock inte förmågan att utverka frälsning, eftersom det oupphörligen måste upprepa offren och inte kunde åstadkomma slutlig helgelse (jfr Heb 5:3; 7:27; 10: 1-4), som bara kunde genomföras av Kristi offer.


1541 Men kyrkans liturgi ser ändå i Arons prästadöme och leviternas tjänst -liksom i tillsättandet av de sjuttio äldste (jfr 4 Mos 11:24-25)- förebilder för den vigda tjänsten i det Nya förbundet. Sa ber kyrkan i den latinska ritens vigningsbön i biskopsvigningen:

Du vår Gud och Fader till vår Herre Jesus Kristus, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud-; du förutbestämde från begynnelsen ditt folk till härligheten alltifrån den rättfärdige Abraham, du gav dem ledare och präster och lämnade aldrig din helgedom utan ett prästerskap som kunde förrätta den heliga tjänsten...(Pontificale Romanum, De ordinatione episcopi, presbyterorum et diaconorum (1990) n. 47).


1542 Vid prästvigning ber kyrkan:

Herre, helige Fader, ... för att förebåda de mysterier som skulle komma, satte du redan under det Gamla förbundets tid överstepräster i spetsen för ditt folk som fick uppdraget att leda det, men du utsåg också andra som du gav del i deras tjänst och som fick uppdraget att bistå dem. Så gav du den Ande, som du hade givit åt Mose, också åt de sjuttio, fulla av vishet, och du gav Arons söner del av den vigning som deras fader hade tagit emot (ibid., n. 131).


1543 Och i vigningsbönen för diakoner bekänner kyrkan:

Helige Fader.... för att bygga upp detta nya tempel (kyrkan) har du kallat tjänare i tre olika grader, biskopar, präster och diakoner, som fått uppdraget, liksom du en gång i det Gamla förbundet utsåg sönerna i Levi stam att förrätta helig tjänst i din boning (ibid., n. 207).


Kristi enastående prästadöme

1544 Alla förebilder i det Gamla förbundet när det gäller prästadömet når sin fulländning i Kristus Jesus, "den ende förmedlaren mellan Gud och människor" (1 Tim 2:5). Melki-Sedek, "präst åt Gud den Högste" (1 Mos 14:18), anses av den kristna traditionen som förebild för Kristi prästadöme, ende och enastående "överstepräst, en sådan som Melkisedek" (Heb 5: 10; 6:20); "helig, oskyldig, obefläckad" (Heb 7:26) har han "med ett enda offer för all framtid fullkomnat dem som blir helgade" (Heb 10: 14), det vill säga genom sitt enda och enastående offer på korset.


1545 Kristi offer är ett enda, fullgjort en gång för alla. Och ändå blir det närvarande i kyrkans eukaristiska offer. Det är på samma sätt med Kristi enda och enastående prästadöme: det blir närvarande i det tjänande prästadömet utan att den enda och enastående karaktären i Kristi prästadöme förringas: "Så är Kristus den ende prästen - de andra är bara hans tjänare" (Thomas av Aquino, In ad Hebraeos, 7, 4).


Två sätt att delta i Kristi enda och enastående prästadöme

1546 Kristus, överstepräst och ende medlare, har gjort sin kyrka till "ett kungadöme, till präster åt Gud, sin Fader" (Upp 1:6) ( jfr Upp 5:9-10; 1 Pet 2:5-9) Hela gemenskapen av troende är som sådan prästerlig. De troende utövar sitt prästadöme som de fått i dopet genom att var och en i enlighet med sin egen kallelse delta i Kristi sändning, präst, profet och konung. Det är genom dopets och konfirmationens sakrament som de troende "invigs ... till ett heligt prästerskap" (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 10).


1547 Biskoparnas och prästernas tjänande eller hierarkiska ämbetsprästadöme och alla troendes gemensamma prästadöme "har båda var på sitt särskilda sätt del i Kristi enda prästadöme" men skiljer sig ända från varandra till sitt väsen, även om de är "samordnade" (ibid.). I vilken mening? Medan de troendes gemensamma prästadöme utövas i utvecklingen av dopets nåd, i trons, hoppets och kärlekens liv, liv i Anden, står det tjänande ämbetsprästadömet till det gemensamma prästadömets tjänst, det har ett förhållande till utvecklingen av dopnåden hos alla kristna. Det är ett av de medel med vilka Kristus oupphörligen bygger upp och leder sin kyrka. Just därför överlämnas det genom ett eget sakrament, vigningens sakrament.


I Kristi, Huvudets, person...

1548 Det är Kristus själv som i det vigda ämbetets tjänst är närvarande i sin kyrka i egenskap av huvud för sin kropp, herde för sin hjord, överstepräst vid frälsningsoffret och sanningens Mästare. Detta uttrycker kyrkan när hon säger att prästen i kraft av vigningens sakrament handlar in persona Christi Capitis (jfr ibid., nn. 10, 28; Vat. II, Liturgikonst. Sacrosanctum Concilium, n. 33; Vat. II, Dekr. om biskoparnas arbete och liv Christus Dominus, n. 11; Vat. II, Dekr. om prästernas liv och arbete Presbyterorum ordinis, nn. 2, 6).

Det är en och samme präst, Kristus Jesus, vars roll ämbetsbäraren verkligen innehar. Om denne verkligen blir lik den högste prästen på grund av den prästerliga vigning han har tagit emot, så har han fullmakt att handla med Kristi makt; ty det är honom han representerar (virtute ac persona ipsius Christi) (Pius X11. Encykl. Mediator Dei: AAS 39 (1947), 548).

Kristus är källan till hela prästadömet: ty den gamla lagens präst var förebild för Kristus och den nya lagens präst handlar i Kristi person (Thomas av Aquino, Summa theologiae, III, 22, 4).


1549 Genom det vigda ämbetet, särskilt genom biskops- och prästämbetet blir Kristi, kyrkans huvud, närvaro synlig mitt i de troendes gemenskap (jfr Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 21). Enligt Ignatius av Antiokias vackra uttryck är biskopen typos tou Patros, han är liksom Guds, Faderns, levande bild (Ignatius av Antiokia, Epistula ad Trallianos, 3, 1; jfr Ignatius av Antiokia Epistula ad Magnesios, 6, 1).


1550 Denna Kristi närvaro i ämbetsbäraren får inte uppfattas som om denne var helt skyddad för alla mänskliga svagheter - härsklystnadens ande, misstag och rent av synd. Den helige Andes kraft garanterar inte på samma sätt alla de vigda tjänarnas handlingar. Medan denna garanti verkligen ges i sakramenten, så att inte ens den vigde tjänarens synd kan vara ett hinder för nådens frukt, så finns det många andra handlingar där den mänskliga karaktären i den vigde tjänarens handlande lämnar spår efter sig som inte alltid är tecken på trohet mot evangeliet och som följaktligen kan skada kyrkans apostoliska fruktbarhet.


1551 Detta prästämbete är ett tjänande ämbete. "Det uppdrag som Herren har gett åt sitt folks herdar är ett verkligt tjänande (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 24). Det visar helt och hållet på Kristus och människorna. Det är helt och hållet beroende av Kristus och hans enda prästadöme, och det har instiftats till gagn för människornas och kyrkans gemenskap. Vigningens sakrament meddelar "helig makt", som inte är någon annan makt än Kristi makt. Då man utövar denna auktoritet skall man alltså ha Kristus som sin förebild, han som av kärlek blev den siste av alla och allas tjänare (jfr Mark 10:43-45; 1 Pet 5:3). "Herren har klart sagt att den omsorg som visas hans hjord var ett bevis på kärlek till honom." (Johannes Chrysostomos, De sacerdotio, 2, 4: PG 48, 6351); jfr Joh 21:15-17).


.."I hela kyrkans namn"

1552 Det tjänande prästadömet har inte bara som uppgift att representera Kristus -kyrkans huvud - gentemot de troendes församling, det handlar också i hela kyrkans namn när det frambär kyrkans (jfr Vat. II, Liturgikonst, Sacrosanctum Concilium, n. 33) bön och framför allt när det frambär det eukaristiska offret (jfr Vat. 11, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 10).


1553 "I hela kyrkans namn:" detta innebär inte att prästerna är församlingens delegerade. Kyrkans bön och frambärande av offergåvor hör oskiljaktigt samman med Kristi bön och hängivelse. Ty Kristus är hennes Huvud. Det rör sig alltid om Kristi gudstjänst i och för sin kyrka. Det är hela kyrkan, Kristi kropp, som ber och som offrar sig, "genom honom och med honom och i honom", i den helige Andes enhet, till Gud, Fadern. Hela kroppen, caput et membra, huvud och lemmar ber och offrar sig, och därför kallas de som på ett särskilt sätt utför tjänst i denna kropp inte bara för Kristi, utan också för kyrkans tjänare. Eftersom ämbetsprästadömet representerar Kristus kan det också representera kyrkan.


III. De tre graderna i vigningens sakrament

1554 "Det kyrkliga ämbetet som instiftats av Gud utövas alltså i olika vigningsgrader av dem som redan från gammal tid kallas biskopar, presbyterer och diakoner (ibid., n,. 28). Den katolska läran som kommer till uttryck i liturgin, i läroämbetets förklaringar och kyrkans ständiga praxis anser att det finns två grader som på ett tjänande sätt har del i Kristi prästadöme: episkopat och presbyterat. Diakonatet skall hjälpa och tjäna biskopar och präster. Därför betecknar begreppet sacerdos enligt nuvarande språkbruk biskopar och präster, men inte diakoner. Icke desto mindre lär den katolska tron att de två vigningsgrader som innebär delaktighet i Kristi prästadöme (biskops- och prästämbete) och den grad som innebär tjänst (diakonämbete) alla tre ges genom en sakramental handling som kallas "vigning", det vill säga genom vigningens sakrament:

Må alla vörda diakonerna som Jesus Kristus; må de också vörda biskopen, som är Faderns bild, och presbytererna som Guds senat och apostlarnas församling: utan dem kan man inte tala om någon kyrka (Ignatius av Antiokia, Epistula ad Trallianos, 3, 1).


Biskopsvigningen - vigningssakramentets fullhet

1555 "Bland de olika ämbeten som utövas från äldsta tid intas enligt traditionens vittnesbörd den främsta platsen av deras uppdrag som insatts som biskopar och som genom den från början fortlöpande successionen för det apostoliska utsädet vidare." (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 20).


1556 För att förverkliga sin upphöjda sändning "rustades apostlarna av Kristus med ett särskilt utgjutande av den helige Ande som kom ned över dem. Själva överlämnade de den andliga nådegåvan till sina medhjälpare genom handpåläggning, och den har förmedlats ända till oss genom biskopsvigningen"(ibid., n. 21).


1557 "Konciliet lär att vigningssakramentets fullhet meddelas genom biskopsvigningen. Enligt kyrkans liturgiska bruk och de heliga fädernas ord kallas den för det översteprästerliga ämbetet, det heliga ämbetets höjdpunkt och fulla verklighet summa" (ibid.).


1558 "Med uppdraget att helga förmedlar biskopsvigningen också uppdraget att lära och leda. … Den helige Andes nåd överförs genom handpåläggningen och vigningsorden. Biskoparna får det heliga inseglet så att de på ett framträdande och synligt sätt kan företräda Kristus själv som lärare, herde och överstepräst och handla å hans vägnar (in eius persona agant, 'spela hans roll')" (ibid.). Så har biskoparna genom den helige Ande som har blivit dem given blivit utsedda till sanna och äkta lärare i tron, överstepräster och herdar." (Vat. II, Dekr. om biskoparnas arbete och liv Christus Dominus, n. 2).


1559 "Medlem av biskopskorporationen. blir man genom den sakramentala vigningen och den hierarkiska gemenskapen med kollegiets huvud och lemmar (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 22). Biskopsämbetets kollegiala natur och karaktär framträder bland annat i kyrkans gamla sed när hon vill att flera biskopar vid vigningen av en ny biskop skall delta i en sådan vigning (jfr ibid.). I våra dagar krävs det ett särskilt ingripande från biskopen av Rom för en legitim biskopsvigning, på grund av hans ställning som högsta synliga band mellan lokalkyrkorna i den enda kyrkan, och därför att han står som garant för deras frihet.


1560 Varje biskop har som Kristi ställföreträdare herdeomsorgen om den lokala kyrkan, men samtidigt bär han tillsammans med alla sina bröder i episkopatet omsorg om alla kyrkor: "även om varje biskop bara är herde i egentlig mening för den del av hjorden som är anförtrodd åt hans omsorger, så ger hans egenskap som legitim efterföljare av apostlarna genom gudomlig instiftelse honom solidariskt ansvar för kyrkans apostoliska uppdrag" (Pius X1I, Encykl. Fidei donum: AAS 49 (1957), 237; jfr Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 23; Vat. 11, Dekr. om biskoparnas arbete och liv Christus Dominus, nn. 4, 36, 37; Vat. 11, Dekr. om kyrkans missionsverksamhet Ad gentes, nn. 5, 6, 38).

1561 Allt som nu har sagts förklarar varför den eukaristi som firas av biskopen har en alldeles särskild betydelse: den är ett uttryck för kyrkan som samlas kring altaret under ledning av den som synligt representerar Kristus, den gode herden och sin kyrkas huvud (jfr Vat. II, Liturgikonst. Sacrosanctum Concilium, n. 41; Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 26).


Vigning av präster - biskoparnas medarbetare

1562 "Kristus, som Fadern har helgat och sänt till världen, har genom sina apostlar låtit deras efterträdare biskoparna få del i sin egen vigning och sändning. De har rättmätigt överlämnat sitt ämbete i varierande grad till dem som på olika sätt är underordnade dem i kyrkan" (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 28). "Det uppdrag de fått i sitt ämbete har överlämnats åt prästerna som tjänstgör i en underordnad vigningsgrad: prästerna tas upp i presbyterernas krets för att vara medarbetare åt biskoparnas krets när det gäller att utföra det apostoliska uppdrag som blivit dem anförtrott av Kristus" (Vat. II, Dekr. om prästernas liv och arbete Presbyterorum ordinis, n. 2).


1563 "Eftersom prästernas uppdrag är förenat med biskoparnas har det del i den auktoritet med vilken Kristus själv bygger upp, helgar och styr sin kropp. Därför meddelas prästernas prästadöme - även om det också förutsätter den kristna initiationens sakrament -i ett särskilt sakrament som genom den helige Andes smörjelse ger dem en särskild prägel och gör dem lika Kristus, prästen, för att ge dem förmåga att handla i Kristi, huvudets namn och som hans representanter" (ibid.).


1564 "Presbytererna innehar visserligen inte prästämbetets fullhet och är beroende av biskoparna i sin ämbetsutövning men är förbundna med dem genom sin prästerliga värdighet, och i kraft av vigningssakramentet vigs de för att med Kristus, den högste och evige prästen (jfr Heb 5: 1 - 10; 7:24; 9:11-28) som förebild, till att förkunna glädjebudet, vara herdar för de troende och fira gudstjänst som det Nya förbundets sanna präster" (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 28).


1565 1 kraft av vigningens sakrament har prästerna del i den universella aspekten av den sändning som Kristus anförtrodde åt apostlarna. Den andliga gåva de har tagit emot i vigningen bereder dem inte för en begränsad och inskränkt sändning, utan för "ett frälsningsuppdrag med universell utbredning, 'ända till jordens yttersta gränser' " (Vat. 11, Dekr. om prästernas liv och arbete Presbyterorum ordinis, n. 10; jfr Apg 1:8). "De skall vara redo att av hela sitt hjärta förkunna evangeliet var de än må befinna sig (Vat. II, Dekr. om prästutbildningen Optatam totius, n. 20).


1566 "Sitt heliga ämbete utövar de framför allt i eukaristifirandet eller synaxis. Här handlar de å Kristi vägnar, förkunnar hans mysterium och förenar de troendes böner med det offer som deras huvud frambär. Det Nya förbundets enda offer, som Kristus en gång för alla fullgör när han bär fram sig själv till Fadern som en felfri offergåva, gör det närvarande och verksamt i mässoffret ända till dess att Herren kommer" (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 28). Från detta enda och enastående offer hämtar hela deras prästerliga tjänst sin kraft (jfr Vat. II, Dekr. om prästernas liv och arbete Presbyterorum ordinis, n. 2).


1567 "Presbytererna är biskoparnas omsorgsfulla medarbetare, deras hjälp och redskap. De är kallade till att tjäna Guds folk och utgör tillsammans med sin biskop ett enda presbyterium, men detta har tilldelats olika uppgifter. I de enskilda lokalförsamlingarna av troende gör de så att säga biskopen närvarande och är förbundna med honom i en trogen och generös anda. De övertar delvis hans uppgifter och angelägenheter och utövar den dagliga omsorgen" (Vat. 11, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 28). Presbytererna kan bara fullgöra sin tjänst i beroende av biskopen och i gemenskap med honom. Lydnadslöftet som de avlägger till biskopen då de blir vigda och biskopens fridskyss vid slutet av vigningsliturgin betyder att biskopen anser dem som sina medarbetare, sina söner, sina bröder och sina vänner och att de i gengäld är skyldiga honom kärlek och lydnad.


1568 "Prästerna är genom sin vigning, som upptar dem i prästerskapet, intimt förbundna med varandra i ett sakramentalt broderskap. Men genom att de blir tilldelade en tjänst under den lokale biskopen i ett stift bildar de särskilt på stiftsnivå ett enda presbyterium" (Vat. 11, Dekr. om prästernas liv och arbete Presbyterorum ordinis, n. 8). Presbyteriets enhet uttrycks liturgiskt i den sed som påbjuder att presbytererna under vigningsliturgin efter biskopen i sin tur lägger sina händer på ordinanderna.


Vigning av diakoner – "till att tjäna"

1569 "På en lägre grad i hierarkin står diakonerna som tar emot handpåläggningen 'inte till prästämbete utan till att tjäna' (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 29; jfr Vat. II, Dekr. om biskoparnas arbete och liv Christus Dominus, n. 15). Vid diakonvigningen

utför biskopen ensam handpåläggningen och visar därmed att diakonen är särskilt förbunden med biskopen i dennes "diakonala" uppgifter (jfr Hippolytos, Traditio apostolica, 8).


1570 Diakonerna har på ett särskilt sätt del av Kristi nåd och sändning (jfr Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 4 1; Vat. II, Dekr. om lekmannaapostolatet Apostolicam Actuositatem, n. 16). Vigningens sakrament ger dem en prägel ("character", "insegel") som ingenting kan få att försvinna och som gör dem lika Kristus som gjorde sig till allas "diakon", det vill säga tjänare (jfr Mark 10:45; Luk 22:27; Polykarpos, Epistula ad Philippenses, 5, 2). Det tillkommer bland annat diakonerna att assistera biskopen och prästerna vid firandet av de gudomliga mysterierna, framför allt eukaristin, att dela ut den, att assistera vid vigsel och välsigna äktenskapet, att förkunna evangeliet och predika, att leda begravning och ägna sig åt olika uppgifter i kärlekens tjänst (jfr Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 29; Vat. II, Liturgikonst. Sacrosanctum Concilium, n. 35, §4; Vat. II, Dekr. om kyrkans missionsverksamhet Ad gentes, n. 16).


1571 Efter Andra Vatikankonciliet har den latinska kyrkan återupprättat diakonatet "som egen och permanent grad inom hierarkin" (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 29), medan de orientaliska kyrkorna alltid har behållit den som sådan. Detta ständiga diakonat som kan ges åt gifta män, har på ett betydelsefullt sätt berikat kyrkans sändning. Det är verkligen lämpligt och nyttigt att män som utför en verklig diakonal tjänst i kyrkan, antingen i det liturgiska och pastorala livet eller i sociala och karitativa tjänster "också stärks genom den från apostlarna överförda handpåläggningen och närmare förbinds med altaret, så att de tack vare diakonatets sakramentala nåd kan fullgöra sin tjänst bättre (Vat. II, Dekr. om kyrkans missionsverksamhet Ad gentes, n. 16).


IV. Firandet av detta sakrament

1572 Vigningen av en biskop, av präster eller diakoner kräver på grund av sin betydelse för den lokala kyrkans liv att ett så stort antal troende församlas som möjligt. Den äger företrädesvis rum på en söndag i domkyrkan, med den högtidlighet som en sådan händelse kräver. De tre vigningarna av biskop, präst och diakon - har samma förlopp. De äger rum inom ramen för den eukaristiska liturgin.


1573 Den väsentliga riten i vigningens sakrament består för alla tre vigningsgraderna av biskopens handpåläggning på vigningskandidatens huvud liksom av den särskilda vigningsbönen som ber Gud om att han skall utgjuta den helige Ande och hans gåvor som hör till det ämbete som kandidaten vigs till (jfr Pius X11, Ap. konst. Sacramentum ordinis: DS 3858).


1574 Liksom i alla sakrament förekommer det andra riter i den sakramentala liturgin. De varierar starkt i de olika liturgiska traditionerna och har som gemensamt drag att ge uttryck för olika sidor av den sakramentala nåden. Så vittnar de inledande momenten i den latinska riten - presentation och val av ordinanden, biskopens tal och allhelgonalitanian ~ om att kandidaten har utsetts i enlighet med kyrkans sed och förbereder den högtidliga vigningsakten. Efter denna syftar flera rituella handlingar till att på ett symboliskt sätt uttrycka och fullända det mysterium som har ägt rum: för en biskop eller präst är en sådan rit smörjelse med det heliga krismat, tecken på den helige Andes särskilda smörjelse som gör deras ämbete fruktbärande; till en biskop överlämnas evangeliebok, ring, mitra och kräkla som tecken på hans apostoliska uppdrag att förkunna Guds ord, hans trohet mot kyrkan, Kristi brud, och på hans uppgift att vara herde för Herrens hjord; åt en präst överlämnas kalk och paten, "det heliga folkets offergåva" som han kallas att frambära till Gud; till en diakon överlämnas evangelieboken, ty han har fått uppgiften att förkunna Kristi evangelium.


V. Vem kan meddela detta sakrament?

1575 Kristus har utsett apostlarna och givit dem del av sin sändning och sin auktoritet. När han blivit upphöjd till Faderns högra sida överger han inte sin hjord utan fortsätter att genom apostlarna hålla den under sitt ständiga beskydd och leder den ännu genom samma herdar som i dag fortsätter hans verk (jfr Missale Romanum, Prefation I om apostlarna). Det är alltså Kristus "som utser" några till apostlar, andra till herdar (jfr Ef 4:1). Han fortsätter att handla genom biskoparna (jfr Vat. 11, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 21).


1576 Eftersom vigningens sakrament är den apostoliska tjänstens sakrament tillkommer det biskoparna att i egenskap av apostlarnas efterföljare överlämna "den andliga nådegåvan (jfr ibid.), "det apostoliska utsädet" (ibid., n. 20). Giltigt vigda biskopar, det vill säga sådana som står i den apostoliska successionens rad, meddelar på ett giltigt sätt de tre graderna i vigningens sakrament (jfr Innocentius III, Brevet Eius exemplo: DS 794; Fjärde Laterankonciliet: DS 802; CIC, can. 1012; CCEO, can. 744, 74).


VI. Vem kan ta emot detta sakrament?

1577 "Endast en döpt man (vir) tar emot den heliga vigningen på ett giltigt sätt" (CIC, can). Herren Jesus utsåg män (viri) för att bilda de tolv apostlarnas kollegium (jfr Mark 3:14-19; Luk 6:12-16), och dessa gjorde på samma sätt när de valde medarbetare (jfr I Tim 3:1-13; 2 Tim 1:6; Tit 1:5-9) som skulle följa dem i deras uppdrag (Clemens av Rom, Epistula ad Corinthios, 42, 4: PG 1, 292-293; 44, 3: PG 1, 300). Biskopskollegiet som prästerna förenas med i prästadömet, gör de tolvs kollegium närvarande och aktualiserar det ända till Kristi återkomst. Kyrkan anser sig bunden av Herrens eget val. Därför är vigning av kvinnor inte möjlig (jfr Johannes Paulus II, Ap. brev Mulieris dignitatem, nn. 26-27; Troskongr., Dekl. Inter insigniores: AAS 69 (1977), 98-116).


1578 Ingen har någon rätt att ta emot vigningens sakrament. Ingen tar sig denna uppgift själv. Man blir kallad till den av Gud (jfr Heb 5:4). Den som tror sig känna tecken på Guds kallelse till det vigda ämbetet hos sig själv skall ödmjukt överlämna sin önskan till kyrkans myndighet för bedömning. Denna bär ansvar för och har rätt att kalla någon till att ta emot vigningar. Liksom fallet är med all nåd kan detta sakrament bara tas emot som en oförtjänt nåd.


1579 Alla vigda ämbetsbärare i den latinska kyrkan - med undantag för de ständiga diakonerna - utses normalt bland troende män som lever som ogifta och som är villiga att hålla celibatet '"för himmelrikets skull" (Matt 19:12). De kallas av Gud till att utan kluvenhet viga sig till Herren och "vad som hör honom till" (jfr 1 Kor 7:32) och ger sig helt och hållet åt Gud och åt människor. Celibatet är ett tecken på detta nya liv till vars tjänst kyrkans tjänare vigs. Då det tas emot med ett glatt hjärta förkunnar det på ett mycket tydligt sätt Guds rike ( jfr Vat. 11, Dekr. om prästernas liv och arbete Presbyterorum ordinis, n. 16).


1580 I de orientaliska kyrkorna gäller sedan århundraden andra regler medan biskopar endast utses bland ogifta män, så kan gifta män vigas till präster och diakoner. Denna praxis anses sedan lång tid som legitim. Dessa präster utövar en fruktbärande tjänst i sina församlingar (ibid.). För övrigt hålls prästernas celibat mycket högt i de orientaliska kyrkorna, och det finns många präster som fritt har valt det, för Guds rikes skull. Både i öst och väst kan den som ,,har tagit emot vigningens sakrament inte längre gifta sig.


VII. Vigningssakramentets verkningar

Det outplånliga inseglet

1581 Detta sakrament gör en person likformig med Kristus genom en särskild nåd av den helige Ande för att denna person skall tjäna som redskap för Kristus och hans kyrka. Genom vigningen sätts man i stånd till att handla som representant för Kristus, kyrkans huvud, i hans trefaldiga egenskap av präst, profet och konung.


1582 Liksom när det gäller dopet och konfirmationen ges detta deltagande i Kristi uppdrag en gång för alla. även vigningens sakrament medför en andlig outplånlig prägel och kan varken upprepas eller ges på tid (jfr Konciliet i Trient: DS 1767; Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, nn. 21, 28, 29; Vat. II, Dekr. om prästernas liv och arbete Presbyterorum ordinis, n. 2).


1583 En person som är giltigt vigd kan av rimliga skäl befrias från plikter och uppgifter som hör ihop med vigningen eller förbjudas att utöva dem (jfr C1C, can. 290-293, 1336 § 1, 3' och 5', 1338 §2) men han kan inte bli lekman igen i ordets strikta bemärkelse (jfr Konciliet i Trient: DS 1774), ty den prägel man får i vigningen gäller för alltid. Den kallelse och den sändning en person får ta emot på sin vigningsdag präglar denna person på ett beständigt sätt.


1584 Eftersom det sist och slutligen är Kristus som handlar och förmedlar sin frälsning och nåd genom den vigde tjänaren, hindrar dennes ovärdighet Kristus inte från att handla. (jfr ibid.: DS 1612; Konciliet i Konstanz: DS 1154). Augustinus säger med eftertryck:

En högmodig tjänare måste anses vara lik djävulen. Kristi gåva besudlas ändå inte, det som flyter fram genom honom behåller sin renhet, det som går genom honom behåller sin klarhet och når fruktbar jord.. .. Den andliga kraften i sakramentet liknar verkligen ljuset: de som skall få ljus tar emot det i dess renhet, och även om det går igenom nedsmutsade varelser, blir det inte smutsigt själv (Augustinus, In evangelium Johannis tractatus, 5, 15: PL 35, 1422).


Den helige Andes nåd

1585 Den helige Andes särskilda nåd i detta sakrament gör den vigda personen lik Kristus, präst, läromästare och herde, vars tjänare han blir.


1586 För biskopen är denna nåd först och främst en styrkans nåd ("Anden som skapar ledare": vigningsbön för biskopen i den latinska riten). Den ger förmåga att med kraft och klokhet styra och försvara sin kyrka som fader och herde, med en kärlek som inte kräver lön till alla och en förkärlek för de fattiga, de sjuka och behövande (jfr Vat. II, Dekr. om biskoparnas arbete och liv Christus Dominus, nn. 13, 16).Denna nåd driver honom att förkunna evangelium för alla, vara förebild för sin hjord, att gå framför den på helgelsens väg i det att han i eukaristin gör sig till ett med Kristus, präst och offergåva, utan att rygga tillbaka för att ge sitt liv för sina får:

Fader, du som känner våra hjärtan, låt din tjänare som du har utsett till biskop, föra din heliga hjord i bet och utöva det högsta prästadömet utan skuld och tjäna dig dag och natt. Låt honom ständigt göra ditt ansikte milt och nådigt och frambära din heliga kyrkas gåvor. Låt honom i kraft av det högsta prästadömets ande ha makt att i enlighet med ditt bud förlåta synder, låt honom fördela uppgifterna enligt din befallning och låt honom befria från alla band i kraft av den makt som du har givit apostlarna. Må han behaga dig genom sin mildhet och sitt rena hjärta och åt dig frambära en välbehaglig doft, genom din Tjänare och Son Jesus Kristus… (Hippolytos, Traditio apostolica, 3).


1587 Den andliga gåva som ges i prästvigningen uttrycks i följande bön, som återfinns i den bysantinska liturgin. Biskopen säger bland annat följande vid handpåläggningen:

Herre, uppfyll med den helige Andes gåva den som du har behagat upphöja till prästadömets värdighet så att han kan stå utan skuld inför ditt altare, förkunna evangeliet om ditt rike, fullgöra ditt ords och sin sannings tjänst, frambära andliga gåvor och offer till dig och förnya ditt folk genom pånyttfödelsens bad. Må han själv gå vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus, din ende Son, till mötes den dag då han kommer åter, och må han av din oändliga godhet ta emot lönen för en god förvaltning av sitt ämbete (Den bysantinska, Euchologion).


1588 När det gäller diakonerna "tjänar de, stärkta med sakramental nåd, Guds folk i liturgins, ordets och kärlekens diakoni i gemenskap med biskopen och hans presbyterium (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 29).


1589 Inför storheten i prästens nåd och uppdrag har heliga lärare låtit enträgna maningar om omvändelse ljuda, för att deras liv i allt skall stå i överensstämmelse med honom som i sitt sakrament gör dem till sina tjänare. Så utropar Gregorius av Nazians som helt ung präst:

Man måste först rena sig själv innan man renar andra; man måste ha kunskap för att kunna ge kunskap; man måste vara ljus för att upplysa, närma sig Gud för att låta andra närma sig honom, vara helgad för att helga, leda fram vid handen och ge råd med förstånd (Gregorius av Nazians, Orationes, 2, 71: PG 35, 480 B).. Jag vet vems tjänare vi är, på vilken höjd vi befinner oss och vem den är till vilken vi styr våra steg. Jag känner till Guds höghet och människans svaghet - men också hennes styrka ( (ibid., 74: PG 46, 481 B). Vem är då prästen? Han är sanningens försvarare, han står vid änglarnas sida, han förhärligar Gud tillsammans med ärkeänglarna, han har del av Kristi prästadöme, han ger det skapade ny gestalt, han återställer (i det Guds) avbild, han återskapar det för den himmelska världen, och - för att säga det allra största - han blir gudomliggjord och gudomliggör). (ibid., 73: PG 46,481 A).

Och den helige kyrkoherden i Ars säger: "Det är prästen som för frälsningsverket vidare på jorden..." -"Om man här på jorden fullt ut skulle förstå vad en präst är, så skulle man dö, inte av skräck, utan av kärlek...". - "Prästadömet är Jesu hjärtas kärlek (B. Nodet, Jean-Marie Vianney, Curé d’Ars, 100).


Sammanfattning

1590 Paulus säger till sin lärjunge Timotheos: "Därför påminner jag dig om att du skall blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig" (1 Tim 1:6). "Den som önskar bli församlingsledare (biskop) eftersträvar ett viktigt arbete" (1 Tim 3:1). Han sade till Titus: "När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som återstod att göra och tillsätta äldsta (presbyterer) i varje stad efter mina anvisningar" (Tit 1:5).


1591 Hela kyrkan är ett prästerligt folk. Tack vare dopet har alla troende del i Kristi prästadöme. Denna delaktighet kallas "de troendes gemensamma prästadöme". På dess grund och till dess tjänst finns det en annan delaktighet i Kristi sändning. Det är det ämbete som ges i vigningens sakrament, vars uppgift är att tjäna i Kristi, huvudets, namn och i hans person mitt i gemenskapen.


1592 Det tjänande ämbetsprästadömet skiljer sig till sitt väsen från de troendes gemensamma prästadöme därför att det ger den som tar emot det helig myndighet till de troendes tjänst. De vigda ämbetsbärarna utövar sin tjänst i Gudsfolk genom att lära (munus docendi), hålla gudstjänst (munus liturgicum) och styra och leda som en herde styr sitt hjord (munus regendi).

big.. Från början har det vigda ämbetet givits och utövats i tre grader: biskops-, presbyters- och diakonämbetet. De ämbeten som ges genom vigning är oersättliga för kyrkans organiska struktur; utan biskop, präster och diakoner kan man inte tala om någon kyrka ( jfr Ignatius av Antiokia, Epistula ad Trallianos, 3, 1).


1594 Biskopen tar emot vigningssakramentets fullhet som ansluter honom till biskopskollegiet och gör honom till synligt överhuvud för den lokalkyrka som är honom anförtrodd. Biskoparna har som apostlarnas efterträdare och medlemmar i biskopskollegiet del av det apostoliska ansvaret och hela kyrkans sändning under påvens, Petri efterföljares, auktoritet.


1595 Presbytererna är förenade med biskoparna i den prästerliga värdigheten och är på samma gång beroende av honom i utövningen av sina herdeuppgifter. De är kallade att vara biskoparnas insiktsfulla rådgivare. De bildar kring sin biskop (presbyteriet) som tillsammans med honom bär ansvar för den lokala kyrkan. Av biskopen tar de emot ansvaret att leda en församlingsgemenskap eller en bestämd kyrklig uppgift.


1596 Diakonerna är vigda tjänare för uppgifter i kyrkans tjänst. De tar inte emot ämbetsprästadömet, utan vigningen ger dem betydelsefulla uppgifter när det gäller ordets tjänst, gudstjänsten, ledningen av det pastorala arbetet och kärlekstjänsten - uppgifter som de skall fullgöra under sin biskops pastorala auktoritet.


1597 Vigningens sakrament meddelas genom handpåläggning, som följs av en högtidlig vigningsbön. I denna ber man Gud för ordinanden om den helige Andes gåvor som krävs för att han skall kunna fullgöra sin tjänst. Vigningen präglar in ett outplånligt sakramentalt insegel i den som vigs.


1598 Kyrkan ger vigningens sakrament endast åt döpta män (viri), vilkas lämplighet för att utöva ämbetet har erkänts i laga ordning. Det tillkommer kyrkans myndighet att ha ansvaret för och rätten att kalla någon att ta emot en vigning.


1599 1 den latinska kyrkan ges vigningens sakrament i vanliga fall endast åt kandidater som är beredda att frivilligt åta sig celibatet och som offentligt visar sin vilja att hålla det för den kärleks skull de hyser till Guds rike och människors tjänst.


1600 Det tillkommer biskoparna att meddela vigningens sakrament i de tre graderna.


Team fråga prästen!

Se även
Vigningen; Biskop, präst, diakon