2001-02-09
Hallå!
Jag forskar om påven så jag skulle gärna vilja veta lite fakta om den nuvarande påven,
och vad en påve gör och hur man blir en påve.... vad krävs??
tacksam för svar!
Hej
Det är don Furio Cesare, rektorn på det svenska prästseminariet som hjälpt oss med svaret.
Den nuvarande påven heter Johannes Paulus II. Hans födelsenamn är Karol Wojtyla, född den 18 maj 1920 i den lilla byn Wadowice i Polen. Hans mor och hans ende bror dog när han var fortfarande barn. Under hans gymnasietid blev han mycket intresserad av teatern och ofta tänkte han på en framtid som skådespelare. Under andra världskriget upplevde han ytterligare en tragedi, år 1941 dog hans far som alltid hade stått honom nära.
Så småningom känner han en prästkallelse på sig, och efter avverkade teologiska studier blir han prästvigd i Krakow den 1 november 1946.
år 1958 blev han vigd till biskop och år 1963 utnämnd till ärkebiskop av Krakow. Han gav de kommunistiska myndigheter mycket huvudbry då han försökte få människorna att tänka självständigt och leva ut sin katolska tro.
Den 16 oktober 1978 blev han vald till påve, biskop av Rom, den förste icke-italienske påven på 455 år. För en del kom detta val som en överraskning, andra kände honom sedan tidigare, han hade rest mycket som biskop och haft många kontakter med Väst, mycket mer än de flesta andra biskopar bakom järnridån. Han har säkert bidragit på många olika sätt, till kommunismens fall i Europa. Han har inte bara markerat sig själv som en motståndare till kommunismen men också som en förkämpe för internationell solidaritet och rättvisa. Han är alltid nog med att understryka att det är oacceptabelt att det finns klyftor mellan de fattiga och de rika i världen, och tagit initiativ för att efterskänka de fattiga ländernas skulder. Han är också den påve som mer än någon annan har lagt vikten på att besöka de troende i alla världens hörn, för att förkunna evangeliet och stärka deras tro. Hans besök i Sverige och i de övriga nordiska länder 1989 var det första som en påve någonsin gjorde.
En av påvens hjärtesaker är ungdomarna och ungdomsarbetet. Hans möte med ungdomarna har blivit med åren en inspirationskälla för de flesta. De upplever att påven tar sig tid för dem, att han kräver något från dem, och han är övertygad om att ungdomarna är verkligen kapabla att ge ett levande vittnesbörd om evangeliet.
Sedan han blev vald till påve 1978 har han sett fram emot att få fira år 2000 som ett viktigt år i ljuset av kristen förnyelse. Han har inte dragit sig undan att be om förlåtelse för de misstag som kyrkan har gjort i historien, har är engagerad i ekumenism och dialog med de olika religioner, framförallt judendomen och islam. Han har hunnit träffa nästan 16 miljoner människor vid de generalaudienserna som hålls varje onsdag i Rom; han har träffat nästan 659 statschefer, har företagit över 90 st. utlandsresor där han besökt 123 st. olika länder; 138 resor inom Italien, och som biskop av Rom hunnit besöka 291 församlingar i Rom av totalt 339.
Påven är också mycket produktiv när det gäller att skriva, bland annat har han skrivit 13 rundskrivelser, två böcker, och mycket annat som berör tro och moral. Han är den 264 påve sedan Petrus, aposteln, och den 7 i påvarnas historia som har suttit längst som genom tiderna; i år blir han 81 år gammal och firar 23 år sedan han valdes till påve.
En påve väljs på livstid och det står inte någonstans skrivet hur man kan avsätta en påve. Men han kan på eget initiativ avgå själv. Sista gången det skedde var det med påve Celestinus V, år 1297.
Sedan 1100-talet är det kardinalerna, påvens närmaste medarbetare som har uppgiften att välja en ny påve. Alla kardinaler som inte är över 80 år har rätt att välja en ny påve och de får inte vara mer än 120 st.
Påvevalet kallas för konklave, från latinet ”att låsa” med nyckel, alltså att vallokalen blir låst, och att kardinalerna blir inlåsta, utestängda från omvärlden fram till att de valt en ny påve.
Valet börjar normalt 15 dagar efter att den förre påvens död. Konklavet börjar med mässa i Peterskyrkan för att sedan gå till den sixtinska kapellet där kardinalerna avlägger eden om att följa valreglerna och framförallt att de är medvetna om tystnadsplikten.
Så börjar valet.
Kardinalerna får valsedlar där de skall skriva namnet på den kandidaten de anser vara värdig att väljas till påve.
De går sedan fram en och en och lägger valsedeln i en stor kalk. När valet är klart läser en av kardinalerna som utsetts till sekreterare, upp de namn som är skriva på röstsedeln. Kardinalerna håller den första konklavedagen en röstning, sedan 4 val om dagen, 2 på förmiddagen och 2 på eftermiddagen. Två gånger dagligen bränns röstsedlarna. Har ingen påven blivit vald så bränns sedlarna tillsammans med kemikalier så att röken blir svart och så kan man som troende följa med i valet genom att se röken från skorstenen till höger om Peterskyrkan. Det finns ingen gräns för hur länge ett konklave kan pågå, men man måste gå tillbaka till 1831 för att finna ett konklave som varat längre än 4 dagar.
När en av kardinalerna fått tillräckligt med röster, blir han tillfrågad om han accepterar valet till påve och vilket namn han vill kallas med ( också detta med påvenamnet går tillbaka i nästan 1000 år av historien). Svarar de nyvalde ja, är han biskop av Rom och den katolska kyrkans överhuvud. Konklavet är således avslutat.
Det första tecken för omvärlden på att påven är vald, blir den vita röken som stiger ut från skorstenen (till motsats av den svarta), då de sista valsedlarna bränns upp. Kardinalerna avlägger nu trohetseden fram den nyvalde och så beger sig den äldste av kardinalerna till balkongen mitt i Petri kyrkans fasad och ropar ut att nu har vi en ny påve och han har antagit namnet N.N. Så kommer den nye påven ut på balkongen och ger alla de närvarande vid Piazzan och hela världen sin första Välsignelse som påve.
Ingen ytterligare ceremoni är egentligen nödvändig, den nye påven kan börja sitt ämbete med detsamma. Påvens kröningen är avskaffad nuförtiden. Däremot blir det en högtidlig ceremoni där påven firar en högtidlig mässa och tar Peterskyrkan i besittning. Några dagar efter också sin egen domkyrka, Lateranbasilikan.