Fyra frågor om etik och tre om döden

(2003-02-21)

Fråga

Hej,
Jag heter Lena, och jag håller på med ett skolarbete som handlar om etik inom katolska kyrkan. Jag har ett par frågor som jag vore mycket tacksam om jag kunde få besvarade.
1. Finns det någon speciell handling/rit som utmärker katolska kyrkan vad gäller en människas födelse?
2. Hur skulle man definiera hälsa och ohälsa inom den katolska tron?
3. Hur ser ni på aktiv och passiv dödshjälp?
4. Vad anser ni om obduktion, organdonation och transplantation?
5. Hur skiljer sig en katolsk begravning från exempelvis svenska kyrkans begravning?
6. Vad tror den katolska kyrkan händer efter döden?
7. Hur ser man på döden i övrigt, anses den vara otäck, , eller en befrielse?
Tack på förhand, Lena

Svar

Jag svarar i din ordning.

1. Finns det någon speciell handling/rit som utmärker katolska kyrkan vad gäller en människas födelse?
I samband med ett barns födsel finns inget speciellt, däremot döps barn rätt så fort.

2. Hur skulle man definiera hälsa och ohälsa inom den katolska tron?
Denna fråga är väl snarast en medicinsk sådan. Som väl för de flesta, om inte alla människor, är också för oss katoliker hälsa det som skall eftersträvas med rimliga medel. Sjukdom är en följd av människans uppror mot Guds ordning som den skildras i syndafallet (1 Mos 3), precis som döden, menar vi.

Jag vill betona, att detta gäller kollektivt för hela människosläktet, inte för den enskilda personen så att man kunde fråga: Vad har denna människa gjort för att hon måste lida så mycket. En sådan koppling är alltid felaktigt, menar vi. Sjukdom är någon prövning som Gud tillåter (inte orsakar) efter hans rådslut till människans bästa, som vi dock ofta inte begriper.

även om människan sitter kvar i "bråtet av sitt självförstörda paradis" är hon förlåten (frälst) genom Jesu Kristi gärning. Vägen till den slutgiltiga fulländningen (himmelen) står åter öppen. Livet har blivit meningsfullt igen. Jordelivet är därför en förberedelse till det eviga, som inte säger att jordelivet inte har stora uppgifter i sig självt. Som redan framgår av det jag sade ovan, vandrar vi mot ett evigt liv, inte enbart för själen, utan också för kroppen. Människan är och förblir en levande enhet. Döden är en radikal förändring, inte ett absolut slut. "Den nya himmelen och den nya jorden" kan vi dock inte föreställa oss. Vår förmåga är alldeles för litet. Paulus skriver till korientierna: "Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, de har Gud berett åt dem som älskar honom" (1 Kor 2:9)

3. Hur ser ni på aktiv och passiv dödshjälp?
Aktiv dödshjälp är mord och inte tänkbar för kristna. Passiv dödshjälp, då man "stänger av" livsuppehållande apparater kan vara nödvändig. Varje person har rätt till ett människovärdigt slut på sitt liv. Hur man skall handla i en konkret situation är inte minst läkarnas ansvar.

4. Vad anser ni om obduktion, organdonation och transplantation?
Alla rimliga åtgärder som står i livets tjänst - enligt läkares ansvarsfulla bedömning - är moraliskt goda, ibland heroiska, när det gäller organdonation, t.ex. Det är egendomligt att vårt moderna samhälle som så hänsynslöst umgås med det ofödda mänskliga livet (abort) inte progagera mer för organdonationer och räddar liv.

5. Hur skiljer sig en katolsk begravning från exempelvis svenska kyrkans begravning?
Begravningen är ett avskedstagande och präglas av hoppet på ett kommande nytt liv i "en ny himmel och en ny jord". Därför förekommer gärna böner och psalmer om uppståndelsen. I princip är Svenska kyrkans begravningsritual liknande.

6. Vad tror den katolska kyrkan händer efter döden?
Efter döden skördar människan det hon har sått : det eviga livet (himmelen) som Guds oförtjänta gåva - efter luttringen (skärselden) som gör henne värdig att träda fram inför den Allhelige eller om hon förhärdar sig i sitt nej till Gud det eviga fördärvet (helvetet).

7. Hur ser man på döden i övrigt, anses den vara otäck, , eller en befrielse?
Döden ser vi katoliker som avslutningen av det jordiska och början av det eviga livet. Hur detta kommer att te sig, kan vi inte veta. "Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom", skriver Paulus (1 Kor 2:9). I döden blir allting uppenbart såsom det verkligen är, alla masker faller. Har människan ställt sig mot Gud, respekterar Gud hennes fria beslut till hennes eviga fördärv i helvetet (fienskap mot Gud). Har hon visat den minsta goda vilja, är Guds barmhärtighet oändlig, och han uppfyller sitt löfte om evig salighet i himmelen (gemenskap med Gud) efter luttringen av det bristfälliga. Detta är domen. Jordelivet är alltså en förberedelse och självprövning.

Team fråga prästen!