2000-12-16
Det är sannt att Guds folk i gammlaförbundet krigade med andra nationer men i nya förbundet kommer Jesus med en förbättring,följande:
Matteus 26:51 Men se! en av dem som var med Jesus räckte ut handen och drog sitt svärd,och i det han slog efter översteprästens slav,högg av honom örat.
Då sade Jesus till honom "för tillbaka ditt svärd till dess plats,ty alla som tar till svärd går under genom svärd.jämför Jesaja 2:3,4 och Matteus 7:15-21.
Hur ställer sig katoliker till militärtjänstegöring och deltagande i krig mot andra nationer el. enkelt sagt mördande av andra med bröder oavsett nationalitet.Vad jag förstår så militärvägrar inte ni, är det så?
Det är enligt min kunskap bara få religoner vars träd inte ger blodsbefläckad frukt.
MVH:Janne
Alltid sökande alltid undrande.
(P.S. Förlåt mig om jag är för ivrig eller pågåig, men jag är så nyfiken!!! Ni är dessutom den första präst som jag kommit på med att andvända bibeln i dina svar,är det vanligt bland katolska präster? Eller är det så att svenska kyrkans präster har befläckat ert ryckte genom att alltid babbla massor av goja? Oavsett så Andvänder du bibeln, vilket jag tycker är mycket bra!! ).
Hej
Som jag förstår det vill inte Jesus att lärjungarna försvarar honom för att det skulle hindra honom att fullfölja Faderns vilja för honom. Då skulle inte skrifterna gå i uppfyllelse: "Men hur skulle då skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?” (26:54). Detta är detta Jesus är mest angelägen om. När han talar om de tolv legionerna med änglar är det för att säga att han skulle kunna ta sig ur knipan med Guds hjälp om han bara ville, men detta är inte hans syfte. Och det säger han för att förstärka argumentet han har mot att lärjungarna försvarar honom.
Orden "Alla som griper till svärd skall dödas med svärd." i v.52 är väldigt lika "Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bli utgjutet" (1 Mos 9:6). Texten i 1 Mos vänder sig mot bruket av blodshämnd, som orden "öga för öga tand för tand" handlar om också. Det står helt klart att det skulle vara fullständigt utsiktslöst för lärjungarna att rädda Jesus. De är för få och soldaterna är mycket bättre beväpnade. Alltså blir lärjungens svärdshugg mot översteprästens tjänare inte ett uttryck för försvar av Jesus utan mera som en hämnd, ett meningslöst spillande av blod. Det är det Jesus vänder sig mot. Däremot kan jag inte se varför det Jesus säger måste gälla allt självförsvar då man använder vapenmakt. Han har inte sagt att man aldrig får försvara sig. Han har bara sagt att lärjungarna inte skall försvara honom just då. Men det betyder inte att de inte kan försvara sig och sina familjer om de skulle bli angripna en annan dag. 1 Mos 9:6 brännmärker blodshämnd, inte självförvar. Det står inget om självförvar i den texten heller. Om det handlade om det allmänna bruket av vapen, hur skulle då Gud senare kunna beordra Josua att döda folken i landet han skall erövra (t.ex. Jos 8)? Alltså kan det inte syfta på alla sorters bruk av vapen, t.ex. i självförsvar.
I. Respekt för människolivet
Den heliga historiens vittnesbörd
2259 Skriften visar i berättelsen om mordet på Abel som begås av hans bror Kain ( jfr 1 Mos 4:8-12) att vrede och avund, följder av ursynden, finns i människan från allra första början av hennes historia. Människan blev fiende till sin like. Gud talar om denne brodermördares brottslighet: "Vad har du gjort? Hör, din broders blod ropar till mig från jorden. Sa må du nu vara förbannad och förvisad från åkerjorden som har öppnat sin mun för att ta emot din broders blod av din hand" (1 Mos 4:10-11).
2260 Guds förbund med mänskligheten är genomvävt av påminnelser om den Guds gåva som utgörs av människolivet och människans mordiska våld:
Men ert eget blod.... skall jag utkräva. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bli utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild (1 Mos 9:5-6).
Gamla testamentet har alltid ansett blodet som ett heligt tecken på liv (jfr 3 Mos 17:14). Denna lära behåller sin giltighet för alla tider.
2261 Skriften preciserar det förbud som ställs upp av det femte budet: "Du skall inte dräpa den som är oskyldig och har rätt" (2 Mos 23:7). Avsiktligt mord på en oskyldig människa står i skarp motsättning till människans värdighet som människa, till den "gyllene regeln" och till Skaparens helighet. Lagen som förbjuder detta har universell giltighet: den förpliktar alla och envar, alltid och överallt.
2262 I Bergspredikan påminner Herren om budet: "Du skall inte dräpa" (Matt 5:21). Han lägger till förbudet mot vrede, hat och hämnd. Kristus kräver ännu mer, han begär av sin lärjunge att vända andra kinden till (jfr Matt 5:22-39) och att älska sina fiender (jfr Matt 5:44). Han försvarade inte sig själv och sade till Petrus att sticka sitt svärd i skidan ( jfr Matt 26:52).
Legitimt försvar
2263 Det legitima försvaret av personer och samhällen är inte ett undantag från förbudet att döda en oskyldig människa; ett mord som begås av fri vilja är att ta en oskyldig människas liv. "Försvarshandlingen kan ha en dubbel verkan: den ena är att man räddar sitt eget liv, den andra är angriparens död. ... Det är bara den ena följden som avsågs; den andra avsågs inte av försvararen (Thomas av Aquino, Summa theologiae, II-II, 64, 7).
2264 Kärleken till sig själv är och förblir en grundläggande etisk princip. Det är alltså legitimt att respektera sin egen rätt till liv. Den som försvarar sitt liv är inte skyldig till dråp även om han är tvungen att tillfoga sin angripare ett dödligt sår:
Det är inte tillåtet att använda sig av mera våld än nöden kräver för att försvara sig. Men det är tillåtet att avvisa våld på ett måttfullt sätt.... Och det är inte nödvändigt att avstå från en måttfull försvarshandling för att undvika att döda den andre; ty man är mera förpliktad att vaka över sitt eget liv än den andres (ibid).
2265 Ett legitimt försvar kan inte bara vara en rättighet utan också en allvarlig plikt - för den som bär ansvaret för andra människors liv.
Att upprätthålla det allmänna bästa för samhället kräver att en angripare fråntas förmågan att tillfoga skada. För detta har samhällets lagliga myndigheter rätt att med vapen i hand slå tillbaka angripare mot det samhälle de har ansvar för.
2266 För att det allmänna bästa skall kunna värnas om krävs att Staten vidtar åtgärder som begränsar utbredningen beteenden som är till skada för människornas rättigheter och för de grundläggande reglerna för det samhälleliga livet. Samhällets lagliga myndigheter har rätten och plikten att utmäta straff som står i proportion till brottets allvar. Straffet vill först och främst åstadkomma en ersättning för den störning som förorsakats av felet. Då detta straff frivilligt accepteras av den skyldige har det ett sonande värde. Dessutom verkar straffet för att bevara den allmänna ordningen och skydda enskilda personer. Slutligen har straffet en helande verkan: det skall om möjligt bidra till förbättring av den skyldige.
III. Att bevara freden
Fred
2302 Då vår Herre påminner om budet: "Du skall inte dräpa" (Matt5:21), kräver han hjärtats frid och fördömer det omoraliska i vreden, som föder död, och hatet.
Vrede är längtan efter hämnd. "Att önska hämnd för det onda över den som skall bestraffas är otillåtet"; men det är lovvärt att ålägga någon form för gottgörelse "för att rätta till synder och laster och upprätthålla rättvisan" (Thomas av Aquino, Summa theologiae, 11-11, 158, 1 ad 3). Om vreden går så långt att man frivilligt önskar döda sin nästa eller allvarligt skada honom råkar den i allvarlig konflikt med kärleken; den är en dödssynd. Herren säger: "Den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom" (Matt 5:22).
2303 Frivilligt hat står i motsättning till kärleken. Att hata sin nästa är en synd när någon avsiktligt önskar honom något ont. "Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner..." (Matt 5:44-45).
2304 Respekten för människolivet och dess utveckling kräver fred. Fred är inte bara frånvaro av krig och begränsas inte till att säkra jämvikten mellan motstridiga krafter. Freden kan inte uppnås på jorden utan att man ser till att personlig egendom, fria förbindelser mellan människor, respekt för människors personliga värdighet och för folkens rättigheter och ständigt utövande av broderlighet upprätthålls och skyddas. Fred är "ordningens lugn" (Augustinus, De civitate Dei, 19, 13: PL 41, 640). Den är rättfärdighetens frukt (jfr Jes 32:17) och ett resultat av kärleken (jfr Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 78).
2305 Fred på jorden är en bild och en frukt av Kristi frid, han som är den messianske "fridsfursten" (Jes 9:5). Med blodet på sitt kors "då han i sin person dödade fiendskapen" (Ef 2:16) (jfr Kol 1:20-22) har han försonat människorna med Gud och gjort sin kyrka till ett sakrament för människosläktets enhet och dess förening med Gud. "Ty han är vår fred" (Ef 2:14). Han kallade dem 97som stiftar frid" för "saliga" (Matt 5:9).
2306 De som avstår från våldshandlingar och blodsutgjutelse och för att försvara människans rättigheter använder sig av medel som också de allra svagaste förfogar över vittnar om evangeliets kärlek - förutsatt att detta kan ske utan att vara till skada för andra människors och samhällens rättigheter och plikter. De vittnar på ett riktigt sätt om de fysiska och moraliska risker som blir följden av användningen av våld - med den förstörelse och död som detta medför ( jfr Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 78).
Att undvika krig
2307 Femte budet uttalar ett förbud mot att avsiktligt förinta mänskligt liv. På grund av allt ont och all orätt som åtföljer varje krig manar kyrkan ihärdigt var och en att i ord och gärning ropa till Gud, så att han i sin godhet befriar oss från den uråldriga träldomen under kriget ( jfr ibid., n. 81).
2308 Varje medborgare och de styrande måste verka för att undvika krig. Men så länge som "risken för krig består och som det inte finns en internationell myndighet som är kompetent och förfogar över tillräckliga styrkor, kan man inte neka regeringarna rätt att legitimt försvara sig, sedan väl alla möjligheter till att bilägga tvisterna på fredlig väg har uttömts" (ibid., n. 79).
2309 De strikta villkoren för ett legitimt försvar med militärt våld skall noga beaktas. Allvaret i ett sådant beslut underkastar det mycket stränga villkor för att ge det moralisk legitimitet. Följande villkor måste samtidigt uppfyllas:
- skadan som en angripare tillfogar en nation eller sammanslutning av nationer måste vara varaktig, svår och säker;
- alla andra medel för att göra slut på den måste visa sig vara ogenomförbara eller verkningslösa;
- de samlade omständigheterna skall peka på verklig möjlighet till framgång;
- bruket av vapenmakt skall inte medföra värre ont och större oreda än det onda som skulle utplånas. Kraften i moderna förstörelsemedel väger tungt då man bedömer detta villkor.
Dessa är de traditionella element som räknas upp i läran om det "rättfärdiga kriget".
Bedömningen av dessa villkor för att med bibehållen moralisk legitimitet föra krig tillkommer det förnuftiga och kloka omdömet hos dem som har fått uppdraget att sörja för det allmänna bästa.
2310 Samhällets myndigheter har i detta fall rätt och plikt att ålägga medborgarna nödvändiga bördor till landets försvar. De som ägnar sig åt att tjäna sitt land i militärtjänsten är tjänare åt folkens trygghet och frihet. Om de på rätt sätt fullgör sin tjänst, bidrar de i sanning till nationens väl och upprätthållande av freden (jfr ibid., n.79).
2311 Samhällets myndigheter skall också på ett rättvist sätt ta hand om dem som av samvetsskäl vägrar att bruka vapen. Detta undantar dem inte alls från plikten att i en annan form tjäna den mänskliga gemenskapen (ibid, n. 79).
2312 Kyrkan och det mänskliga förnuftet förklarar att moralen i pågående väpnad konflikt har sin fulla giltighet. "Det är inte därför att kriget olyckligtvis har påbörjats som de stridande parterna enbart genom detta faktum får tillfoga varandra vad som helst (ibid.).
2313 Man måste respektera de icke-stridande och behandla dem mänskligt. Det gäller också sårade soldater och fångar.
Handlingar som avsiktligt strider mot folkrätten och dess universella principer, liksom befallningar som utfärdas därom, är att betrakta som brott. Blind lydnad räcker inte till för att ursäkta dem som underkastar sig dem. Utrotning av ett folk, en nation eller en etnisk minoritet måste fördömas som en dödssynd. Man är moraliskt förpliktad att göra motstånd mot order som ges om att utföra folkmord.
2314 "Varje stridshandling som utan urskiljning syftar till förstörelse av hela städer och vidsträckta områden och av invånarna där är ett brott mot Gud och människor. En sådan stridshandling måste fördömas med fasthet och utan tvekan" (ibid., n. 80). En risk i det moderna kriget är att ge dem som har tillgång till vetenskapligt framställda vapen - framför allt atomvapen, biologiska eller kemiska stridsmedel - tillfälle att begå sådana brott.
2315 Ansamling av vapen anses av många som ett paradoxalt sätt att avskräcka eventuella motståndare från att börja krig. De ser däri det effektivaste medlet av tänkbara metoder för att trygga freden bland nationerna. Denna negativa övertalningsmetod framkallar stränga moraliska invändningar. Kapprustning tryggar inte freden. Långt ifrån att utplåna orsakerna till krig riskerar den att förvärra dem. Slösandet av sagolika rikedomar på att tillverka ständigt nya vapen är ett hinder för ge bistånd åt nödställda folk (jfr Paulus VI, Encykl. Populorum progressio, m 53); den försenar folkens utveckling. överkapacitet på rustningsområdet mångfaldigar konfliktorsakerna och ökar risken för konfliktspridning.
2316 Vapenproduktion och vapenhandel berör nationernas och det internationella samfundets väl. Samhällets myndigheter har därför rätt och plikt att reglera den. Kortsiktiga privata eller kollektiva intressen kan inte ge rätt åt sådan företagsamhet som underbygger våld och konflikter mellan länder och som ifrågasätter den internationella rättsordningen.
2317 Orättvisor och stor brist på jämställdhet av ekonomisk och social art, avund, misstro och högmod som frodas bland människor och länder hotar oupphörligt freden och förorsakar krig. Allt som görs för att övervinna sådana brister bidrar till att bygga upp freden och undvika krig:
I den mån människor är syndare kvarstår krigshotet - och så kommer det att vara ända till Kristi återkomst. Men i den mån som människor förenas i kärlek och övervinner synden kommer de också att besegra våldet ända till dess att detta ord går i uppfyllelse: "Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall ej mer lyfta svärd mot varandra och inte mer lära sig att strida" (Jes 2:4) (Vat. 11, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 78).