2000-06-09
Jag studerar just nu religionshistoria och samlar information ifrån olika källor. Nu undrar jag om Ni har möjlighet att hjälpa mig med vilka roller katolska kyrkan spelade under medeltiden?
Med vänlig hälsning/Linda
Hej Linda
Här kommer några uppgifter som jag hoppas kan vara till hjälp.
Med medeltiden brukar man avse tiden omkring c:a år 500-1517 i Europas historia, medan man i svensk historia börjar denna tid först c:a 1000. För Sveriges del är det helt naturligt att inte räkna med någon medeltid i kyrkan tidigare, eftersom landet fram till denna tid med några få undantag inte var kristet Under kristendomens första årtusende var kyrkan odelad. Efter hand blev dock skillnaderna allt större mellan västlig och östlig kristendom. 1054 var schismen mellan Rom och Konstantinopel ett fullbordat faktum. Från början var det inte meningen att schismen skulle resultera i två skilda kyrkor. De nutida begreppen "ortodoxa kyrkan" och "katolska kyrkan" uppstod långt senare, egentligen först efter reformationen på 1500-talet, då även "protestantiska kyrkan" blev ett begrepp.
Den antika världen hade utgjort en sluten enhet med Medelhavet som centrum. Den siste västromerske kejsaren störtades år 476. Nu kom folkvandringens tid, då nya folk kom i kontakt med kristendomen. Vid denna tid hade kyrkan att kämpa mot en rad irrläror. Redan tidigare fanns arianismen som förnekade att Kristus var Gud i samma mening som Fadern. Nya irrläror uppstod.
Nestorianismen gjorde en klar åtskillnad mellan gudomligt och mänskligt i Kristus. Monofysitismen förkunnade att Jesus Kristus inte har någon mänsklig utan endast en gudomlig natur. Vid olika koncilier (kyrkomöten) fastslogs kyrkans sanna lära.
En person som spelade en stor roll för den katolska kyrkan var Benedictus, "det västerländska munkväsendets fader". 529 grundade han klostret Monte Cassino. Klostren spelade en mycket viktig roll inte endast för de systrar och bröder som levde i klostren.
Från klostren bedrevs en omfattande missionsverksamhet för att sprida den kristna tron till andra länder. Påven Gregorius I (den store), 590-604, gav en skara munkar i uppdrag att bege sig till de anglosaxiska öarna där den tidigare kristna missionen dött ut. Skottland kristnades av en irländsk munk Columba.
även till nordborna skickades missionärer. Benediktinmunken Ansgar kom 826 till Danmark och tre år senare till Sverige. Men den hedniska religionen spelade en stor roll bland befolkningen i
de länder dit missionärerna kom. Och det yttre resultatet blev ofta inte så stort. Inga större skaror vanns för Kristus och för dem som vunnits var det svårt att bli kvar i den kristna tron. I Danmark och Norge var det lättare för kyrkan att göra framsteg än i Sverige. Sverige nåddes på nytt av kristen mission på 1000-talet. Från England kom Sigfrid och döpte den svenske kungen Olof Skötkonung och skapade det första biskopsdömet i Sverige. Missionären Botvid verkade i Södermanland och David i Västmanland.
Men missionärerna fick utstå hårda öden.
Kristendomen kom med nya bruk och seder. Flera runstenar berättar om människor som döpts på sin dödsbädd. Runstenarna talar sitt språk. Långt fler kristna än hedniska runstenar är bevarade. De kristna konvertiterna reste runstenar för att bekänna sin kristna tro och samtidigt avge sin protest mot den gamla, ännu rådande asatron. Bytet av religion medförde något nytt för människorna i byarna. Vikingafärderna upphörde och ersattes av korståg. 1100- och 1200-talen. Kristenheten fick en ny mäktig fiende i islam. Med svärd i handen sökte man återerövra vad islam tagit. Också mot hedningarna företog man korståg.
På 1200-talet spelade tiggarordnarna en stor roll. Det var främst franciskaner och dominikaner som snabbt spred sig åt alla håll. De utgjorde kringvandrande grupper som predikade i städer, på landsbygden och i hednaländer, helt i reaktion mot tidens sed att bedriva omvändelse med våld och maktmedel. århundradets stora kyrkolärare var dominikanerna Albertus Magnus och Thomas ab Aquino samt franciskanerna Bonaventura och Duns Scotus. Thomas sökte med stöd av Aristoteles förklara den kristna tron för ickekristna. 1200-talet har kallats "trons århundrade".
Kyrkan framstod som en av de främsta bärarna av medeltidens kultur och politisk ideal. Med Karl den store fick Europa en allt enhetligare kristen kultur, men hans kröning till romersk kejsare år 800 upplevdes som ett slag mot den östromerska kristenheten.
Risk för förvärldsligande förelåg. Under 900-talet befann påvedömet sig i djupaste förnedring. En reformrörelse i början av 900-talet utgick från det franska klostret Cluny. Där hävdade man att de andliga skulle frigöras från all beblandelse med det världsliga samhället. Man skulle leva i celibat och inte motta något ämbete av någon världslig makthavare. Kyrkans egna rättsbestämmelser, den kanoniska rätten, ej det världsliga samhällets lagar borde vara bestämmande för dess liv. Man talade om kyrkans frihet, "libertas ecclesiae".
Den cluniacensiska reformrörelsen vann terräng överallt. Furstar och kyrkomän omfattade dess ideal, och klosterväsendet reformerades i rask takt. Man önskade göra påven till kyrkans verklige ledare och bidrog därigenom till att resa påvemakten ur dess förfall.
1100-talet behärskades av korstågsidén. Med svärd i hand sökte man erövra vad islam tagit. På samma sätt bekämpades irrlärorna katharerna och valdenserna, som ur både kyrklig och världslig synpunkt framstod som upprorsmakare. Inkvisitionen blev ett medel i kyrkans och statens hand samtidigt. Teologer skulle undersöka om irrlära förelåg och därefter skulle de överlämna vederbörande till den världsliga domstolen.
På 1300-talet blossade kampen mellan stat och kyrka på nytt. Franske kungen tog kontrollen och valde i sjuttio års tid fransmän till påvar. De höll sig till Avignon ("påvarnas babyloniska fångenskap"). Det var en svår tid med påvarna "fångna i Avignon", digerdödens härjande. Behov av andlig väckelse framväxte alltmer. Lekmannarörelserna var särskilt aktiva, exempelvis tiggarordnarnas lekmannagrenar. Mystiken spelade en central roll. Man försökte förmå påven att återvända till Rom. Så skedde 1377, men valet av ny romersk påve blev olyckligt och ledde till ny splittring. I fyrtio års tid hade kyrkan två och till sist tre påvar ("Den stora påveschismen").
Naturligtvis var det svårt för människor som tidigare tillhört en hednisk religion att helt rätta sitt liv efter den kristna tron. Men i stort sett spelade kyrkan en mycket central roll i människornas liv. Kyrkan följde människorna alltifrån dopet till begravningen. Hela livet fick sin prägel av det kyrkliga livet.
Kyrkan var en auktoritet att räkna med. Mässan, särskilt söndagens mässa, stod i centrum av det kristna livet. Kyrkan nådde genom sina sju sakrament ut till människorna. Söndaglig mässa var då liksom nu något som är förpliktande för alla katoliker. Härtill kommer kravet på bikt minst en gång om året. Att fira de kristna helgerna var något som var helt naturligt i det medeltida samhället och något som endast ifrågasattes av en liten minoritet.
Kyrkan hade stor makt över folket under medeltiden. Men allt var inte bra. Som redan tidigare nämnts förekom irrläror.
Klostren hade en stor betydelse. Som tidigare nämnts var missionen en angelägenhet för många ordnar. Vissa ordnar som dominikanerna bedrev en omfattande predikoverksamhet. Det kulturella livet i klostren var av stor betydelse. Här fanns böcker och stor kunskap som omsattes i praktik. Men i centrum stod naturligtvis det andliga livet med mässan och tidebönerna. Den gregorianska sången, som fått namn av Gregorius den store blev med tiden den romerska liturgins speciella sångart.
Uppgifterna är hämtade från "Katolicismen" av Catharina Broomé;
Katolska Bokförlaget, Uppsala 1993
"Vår Svenska Historia" av Alf åberg; Natur och Kultur, Stockholm
1978