Hejsan...
Jag undrar vad kristendomen anser om meningen med livet, alltså vad kristendomen anser
att man ska göra när man lever. Detta undrar jag eftersom jag håller på med ett arbete
i skolan och jag skulle vara tacksam för svar.
M.V.H Cissi
Jag har tagit fram svar på dina frågor från Katolska Kyrkans Katekes. Jag har markerat med tjock och kursiverad stil i texten det som är speciellt relevant för dina frågor. Jag hoppas du inte får svaren för sent.
27. Längtan efter Gud finns nedlagd i människans hjärta, ty hon är skapad av Gud och för Gud. Upphör aldrig att utöva dragningskraft på människan, och det är bara i Gud som människan finner sanningen och den lycka hon oupphörligen söker.
Det främsta skälet till människans värdighet står att finna i hennes kallelse till gemenskap med Gud. Gud uppmanar människan att samtala med honom; och detta samtal tar sin början i och med att människan blir till. Men hon skulle inte finnas till, om inte Gud hade skapat henne av kärlek och av kärlek uppehöll henne. Ej heller skulle hon helt och fullt leva efter sanningen, om hon inte fritt lärde känna denna kärlek och överlämnade sig åt Gud.
28. Människorna har på många sätt försökt uttrycka sitt sökande efter Gud genom sina trosföreställningar och sin religiösa praxis (bön, offer, kult, meditation etc.). Trots de oklarheter som vidlåder denna religiösa praxis är uttrycksformerna för dem så allomfattande att man kan kalla människan för en religiös varelse.
Av en enda människa har Gud skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till (Apg 17:26-28).
29.Men denna "inre och levande förbindelse med Gud" kan glömmas bort, ringaktas och rent av uttryckligen avvisas av människan. En sådan inställning kan ha ett mycket olikartat ursprung: uppror mot allt ont i världen, religiös okunnighet eller likgiltighet, världens och rikedomens frestelser, de troendes dåliga exempel, mot religionen fientliga tankeströmningar – och slutligen den syndiga människans böjelse att av rädsla dölja sig för Gud och fly undan hans kallelse.
30. "Må de glädja sig av hjärtat, som söker Herren" (Ps 105:3). Om människan kan avvisa eller glömma Gud, så upphör ändå inte Gud att kalla varje människa att söka honom för att hon skall leva och finna lyckan. Men detta sökande kräver av människan att hon tar hela sitt förnuft i anspråk, att hon rätt använder sin vilja. Det kräver ett "rätt hjärta" – och vittnesbördet från andra som söker Gud.
Du är stor, Herre, och värdig allt lov: stor är din makt, och din vishet har ingen gräns. Och människan, en liten del av din skapelse, vill lovsjunga dig – just den människa, som klädd i sin dödlighet, i sig bär vittnesbördet om sin synd och vittnesbördet om att du står de högmodiga emot. Men ändå vill människan, en liten del av din skapelse, prisa dig. Du själv uppmuntrar detta, därför att du har skapt oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess att det finner vila i dig.
31. Människan, skapad till Guds avbild, kallas att lära känna och älska Gud – denna människa som söker Gud upptäcker vissa "vägar", som leder fram till kunskapen om Gud. Dessa vägar kallas ofta för "bevis för Guds existens" – de är inte "bevis" i den mening som naturvetenskaperna lägger i detta ord, utan tjänar som "hänvisande och övertygande argument", som förmedlar verklig säkerhet. Dessa "vägar", på vilka man kan nalkas Gud, utgår från skapelsen: den materiella världen och människans person.
32. Världen: Om man utgår från begreppen "rörelse" och "tillblivelse", om man betraktar alltings sammanhang och det enas beroende av det andra (alltings "kontingens"), världens ordning och skönhet, kan man nå kunskap om Gud, alltings ursprung och mål.
Paulus säger om hedningarna: "Det man kan veta om Gud kan de ju själva se, Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas och varit synliga" (Rom 1:19-20).
Och Augustinus säger: "Fråga jordens skönhet, fråga havens stjärnor, fråga luftens skönhet – luften som breder ut sig och utvidgar sig – fråga himlens skönhet…fråga alla dess former för verklighet. Alla svarar dig: se, vi är sköna. Deras skönhet är bekännelse och lovprisning (confessio). Dessa sköna gestalter som är underkastade förändringens lag – vem har gjort dem, om icke den Sköne, som inte är underkastad förändring?"
33. Människan: Med sin öppenhet för sanning och skönhet, sitt sinne för det som är moraliskt gott, med sin frihet och sitt samvete ställer sig människan själv frågor om Guds existens. I allt detta ser hon tecken från sin andliga själ. Hennes andliga själ är ett "evighetens frö, som hon bär inom sig och som inte kan återföras till den blotta materien". Den kan enbart ha sitt ursprung i Gud.
34. Världen och människan vittnar om, att de i sig själva varken har sitt första ursprung eller sitt yttersta mål, utan har del av det yttersta Varat, som är utan ursprung och utan slut. Så kan människan på olika "vägar" nå fram till kunskapen om en verklighet, som är den första orsaken och det slutliga målet för allt – "och som alla kallar Gud".
35. Människans egenskaper gör det möjligt för henne att nå fram till kunskapen om en personlig Gud. Men för att hon skall kunna tränga sig fram ända till Guds innersta har han velat uppenbara sig för henne och ge henne nåd att ta emot denna uppenbarelse i tro. Icke desto mindre kan bevisen för Guds existens förbereda henne för tron och bidra till att hon ser att tron inte stridet mot det mänskliga förnuftet.
1700. Den mänskliga personens värdighet har sin rot i att hon är skapad till Guds avbild; den fulländas i hennes kallelse till Guds salighet. Det tillkommer människan att i frihet sträva fram mot denna fulländning. Genom sina medvetna handlingar riktar människan som person in sig på det goda som Gud har utlovat och som det moraliska medvetandet, samvetet, vittnar om. Mänskliga varelser bygger upp sig själva och växer inifrån; de gör av hela sitt fysiska och andliga liv en grogrund för sin utveckling. Med hjälp av nåden växer de till i dygd, undviker synd och om de har begått någon synd tar de sin tillflykt – som den förlorade sonen – till vår himmelske Faders barmhärtighet. På detta sätt kommer de allt närmare den fullkomliga kärleken.
1701 "Kristus, den nye Adam, lär i själva uppenbarelsen av Fadern och hans kärleks mysterium att helt och fullt känna sig själv, och han öppnar hennes ögon för hennes höga kallelse. I Kristus, "den osynlige Gudens avbild" (Kol 1:15), har människan blivit skapad till Skaparens "avbild och likhet". I Kristus, återlösaren och Frälsaren, har Gudsbilden, förvanskad av människan genom den första synden, återställts till sin forna skönhet och förädlats av Guds nåd.
1702 Gudsbilden finns i varje människa. Den lyser fram i personernas gemenskap med varandra, så att den liknar enheten mellan de gudomliga personerna.
1703 Människan som person är försedd med en "andlig och odödlig själ" och "den enda av alla skapade varelser på jorden som Gud velat i och för sig". Från och med sin tillblivelse i konceptionsögonblicket har den eviga saligheten som mål.
1704 Den mänskliga personen har del av den gudomliga Andens ljus och kraft. Genom förnuftet kan människan förstå den tingens ordning som upprättats av Skaparen. Genom sin vilja förmår hon röra sig själv mot sitt sanna goda. Hon når sin fulländning genom att "söka och älska det sanna och det goda".
1705 I kraft av sin själ och sina andliga krafter – förnuft och vilja – är människan försedd med frihet, "ett av de främsta tecknen på att människan är Guds avbild".
1706 Genom sitt förnuft lär människan känna Guds röst som driver henne att "göra det goda och undvika det onda". Varje människa måste följa den lag som ljuder i samvetet och som blir verklighet i kärleken till Gud och nästan,¨. Då en person för ett moraliskt liv vittnar denna människa om den mänskliga personens värdighet.
1707 "Förledd av den onde missbrukade människan från historiens början sin frihet." Hon föll för frestelsen och gjorde det onda. Hon har kvar sin längtan efter det goda, men hennes natur är sårad av ursynden. Hon har blivit benägen till det onda. Hon riskerar att ta fel.
1708 Genom sitt lidande har Kristus befriat oss från satan och synden. Han har förvärvat dt nya livet i den helige Ande åt oss. Hans nåd återställer det som synden hade förstört i oss.
1709 Den som tror på Kristus blir Guds barn. Detta barnaskap hos Gud förvandlar honom och ger honom gåvan att följa Kristi exempel. Det ger honom förmågan att handla rätt och göra det goda. I förening med sin Frälsare uppnår lärjungen kärlekens fulländning, heligheten. Det moraliska livet mognar under nådens inflytande och når sin fulländning i det eviga livet, i himlens härlighet.