Medeltida korstågen

(2002-11-01)

Hej
Jag vill bara fråga om du kan ge mig lite fakta om medeltida korstågen!
/Hassan

Svar

Hej Hassan! Som alla historiska händelser måste också korstågen sättas in i sin tids historiska och kulturella sammanhang för en balanserad och rättvis bedömning. Ur dagens perspektiv måste man säga, att det var fel att med vapen i handen försöka nå ett andligt mål, nämligen att befria de för kristna heliga platserna ur muslimernas händer som hade erövrat området. Andliga mål kan endast nås med andliga medel. Därtill kommer förebråelsen att åtminstone något av korstågen var mycket dåligt organiserat med tusentals offer i de egna leden som följd. Enbart ett grundligt studium av källorna kan ge en rättvisande bild. Den principiella fördömningen ur dagens sikt kvarstår dock. En översikt ger den nedanstående artikeln ur Nationalencyklopedin Multimedia 2000:

Korstågen utgjorde en del av Europas allmänna utveckling; deras uppsving sammanföll med högmedeltidens expansion, deras nedgång med påvedömets förfall och inre kriser i Västeuropa. En av korstågens viktigaste följder var de italienska städernas handelsexpansion i öster.

Bakgrund. Legitimeringen av korstågen grundade sig på uppfattningen, redan formulerad av Augustinus, att rättfärdiga krig kunde föras genom auktorisering av Gud. Denna idé utvecklades under medeltiden och ledde i folkliga kretsar till tanken på blodshämnd till kristenhetens försvar; flera omfattande judeförföljelser sammanföll med korstågen. ännu viktigare orsaker var Västeuropas ekonomiska expansion och inre spänningar: nya områden uppodlades och handeln utvecklades, samtidigt som ett överskott av krigare gjorde freden osäker. Korstågen blev härvid ett av den allt mäktigare påvekyrkans medel för att reglera adelns våld och öka sitt eget inflytande.

De tidiga korstågen (1095-1187). Den direkta orsaken till det första korståget var seljuqernas expansion i Mindre Asien, vilken tvingade den bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos att be Västeuropa om hjälp. Den 27 nov. 1095 uppmanade påven Urban II de kristna att befria Heliga landet från muslimerna. Uppmaningen mottogs entusiastiskt, och snart drog flera korståg österut. Många av dessa var dåligt organiserade folkuppbåd, som aldrig nådde utanför Centraleuropa. Ett sådant korståg, lett av predikanten Peter Eremiten, nådde dock Konstantinopel men krossades inom kort av seljuqerna (1096). Större framgång hade de till övervägande del franska riddare under ledning av Gottfrid av Bouillon som 1099 intog Jerusalem, vilket hade varit under muslimsk överhöghet sedan 638. Under de följande decennierna utökades deras välde tills hela kustlandet kontrollerades via städer och nyanlagda borgar. I regionen, som korsfararna benämnde Outremer ('på andra sidan havet'), skapade de egna korsfararriken: kungariket Jerusalem, grevskapen Edessa och Tripoli samt furstendömet Antiochia. Framgångarna berodde dels på stark övertygelse och militär överlägsenhet, dels på den stora politiska splittringen bland muslimerna.

Det andra korståget (1147-49), lett av Ludvig VII av Frankrike och Konrad III av Tyskland med andligt stöd av Bernhard av Clairvaux, var en reaktion på Edessas fall 1144 för atabegen Zangi av Mosul. De tyska riddarna besegrades dock i Mindre Asien, och efter en misslyckad belägring av Damaskus återvände båda härskarna till Europa. Trots detta kunde de kristna i Outremer ännu utöka sitt inflytande; Askalon intogs 1153.

Mycket av den militära styrkan i Outremer kom redan på 1100-talet, men framför allt på 1200-talet, att vila hos s.k. riddarordnar, bestående av riddare som var både krigare och munkar. De viktigaste var tempelherrarna, johanniterna och Tyska orden. Ordnarna ägde flera borgar och kontrollerade stora landområden, särskilt norr om Tripoli. En annan viktig maktfaktor var de italienska handelsstäderna, särskilt Venedig och Genua, som var nödvändiga för transporter till och från Outremer. Dessa kom att ställa långtgående politiska och ekonomiska krav på korsfararna, samtidigt som de utnyttjade deras segrar till att bygga upp ett rikt handelsvälde i östra medelhavsområdet.

De senare korstågen (1187-1291). Den stormakt som börjat byggas upp av Zangi fick i Saladin en utomordentligt kraftfull ledare. Denne tillfogade 1187 de kristna ett katastrofalt nederlag vid Hattin, vilket ledde till att hela kungariket Jerusalem utom Tyrus förlorades och att de övriga rikenas territorier minskades betydligt. Detta ledde till det tredje korståget (1189-92) under kejsar Fredrik I Barbarossa av Tyskland och kungarna Filip II August av Frankrike och Rikard I Lejonhjärta av England. Fredriks stora armé försvagades dock ohjälpligt sedan denne 1190 drunknat i floden Salef i Mindre Asien. Rikard erövrade 1191 Cypern från en bysantinsk usurpator, varefter denna ö ingick i korsfararnas välde (kungarike från 1197). Under detta korståg återtogs flera kuststäder, men Jerusalem förblev muslimskt. I stället blev Acre (Akko) ny huvudstad för korsfararna. år 1201 förenades Antiochia och Tripoli i en personalunion; detta rike kom genom äktenskapsallianser alltmer att knytas till det kristna riket Lill-Armenien i Kilikien.

Det fjärde korståget var avsett att riktas mot Egypten, östra Medelhavets maktcentrum, men p.g.a. Venedigs inblandning kom det i stället att riktas mot först Ungern (staden Zara erövrades 1202) och sedan mot Bysantinska riket. år 1204 erövrade korsfararna Konstantinopel och inrättade det s.k. latinska kejsardömet (1204-61), och flera latinska småriken etablerades i Grekland. Det femte korståget nådde däremot Egypten och var först framgångsrikt - staden Damietta (Dumyat) erövrades 1219 - men slutade 1221 med att trupperna tvingades dra sig tillbaka. Det sjätte korståget leddes av kejsar Fredrik II, och trots att anslutningen var relativt svag, delvis p.g.a. att Fredrik var bannlyst av påven, lyckades han 1229 genom diplomati återfå Jerusalem och Betlehem samt en korridor till kusten. När fredsavtalet löpte ut 1239 förlorades åter Jerusalem, men med hjälp av nya korsfarare lyckades de kristna återta staden och 1241 ytterligare utöka sitt välde. Redan 1244 omintetgjordes dock detta, och Jerusalem erövrades av turkiska trupper. De sjunde (1248-54) och åttonde (1269-72) korstågen leddes av Ludvig IX (den helige) av Frankrike. Trots att de var bättre organiserade än tidigare korståg blev de resultatlösa. år 1250 besegrades Ludvig i Egypten och hölls en tid i fångenskap. Det åttonde korståget riktades mot Tunis, men Ludvig avled kort efter ankomsten 1270. Den engelske tronföljaren Edvard (den senare Edvard I) fortsatte till Outremer men förmådde inte uträtta mycket.

Korsfararrikena försvagades p.g.a. tronstrider och tvister mellan kungar, baroner och riddarordnar. De egyptiska mamlukerna erövrade från 1263 gradvis de kristna positionerna. år 1268 föll Antiochia, 1289 Tripoli och 1291 de återstående städerna, inklusive Acre. Erövringen åtföljdes av massakrering av de kristna, varför korsfararnas ättlingar i stor utsträckning emigrerade till Cypern. Det sista kristna fästet, tempelherrarnas öfästning Ruad, gavs upp 1303.

Senmedeltida korståg. Korstågen fortsatte, men de ändrade karaktär. Till följd av turkiska piraters anfall mot de latinska rikena i Grekland skapades allianser mellan olika riken, bl.a. Venedig och påvedömet. Ett viktigt stöd utgjorde johanniterna, vilka 1309-1522 innehade Rhodos. åren 1344-1402 hölls Smyrna besatt av en korstågsallians. Kung Peter I av Cypern ledde 1365 ett korståg från Rhodos till Egypten, och för en kort tid erövrades Alexandria. När osmanerna expanderade på Balkanhalvön organiserades korståg mot dessa, vilket ledde till nederlag för de kristna vid Nikopolis 1396 och Varna 1444. Det sista stora korstågsprojektet, lett av påven Pius II, gick om intet vid dennes död i Ancona 1464.

övriga korståg. I Nordeuropa hade korstågen fr.o.m. 1147 stor betydelse som ett medel i tyskarnas politiska och ekonomiska expansion i öster, vilken åtföljdes av mission bland de hedniska folken. åren 1200-12 erövrades Livland av de riddare som 1202 grundade Svärdsriddarorden och som också anföll södra Estland och Kurland. Från 1230-talet var Preussen, beläget vid Wisßas och Njemens nedre lopp och dominerat av Tyska orden, den viktigaste krigsskådeplatsen. Under 1300-talet förde Tyska orden ständigt krig mot litauerna. Nordiska korståg ledde till den svenska erövringen av Finland på 1200-talet, och Danmark riktade under Valdemar den store och Valdemar Sejr korståg mot Nordtyskland (Rügen, Pommern, Mecklenburg) och Estland. Som korståg räknas också reconquista, de kristnas återerövring av Iberiska halvön. även krig mot andra kristna, t.ex. fälttåg mot kätterska albigenser och hussiter samt svenska krig mot de ortodoxa ryssarna under senmedeltiden, definierades som korståg, liksom påvens politiska strider under 1200-talet, bl.a. mot huset Hohenstaufen.

Korstågsidén förblev länge levande, främst i krig mot Osmanska riket. Den sista korstågsalliansen existerade 1684-99. De spanska och portugisiska kolonisatörerna i Amerika och Asien använde också korstågens symbolik och metoder i sina anfall mot främmande folk. Dick Harrison

Litt.: Eric Christiansen, The Northern Crusades: The Baltic and the Catholic Frontier 1100-1525 (1980);
N. Housley, The Italian Crusades: The Papal-Angevin Alliance and the Crusades against Christian Lay Powers, 1254-1343 (1982);
A. Maalouf, Korstågen enligt araberna (sv. övers. 1991);
H.E. Mayer, Bibliographie zur Geschichte der Kreuzzüge (1960);
S. Runciman, A History of the Crusades 1-3 (1951-54);
K.M. Setton (utg.), A History of the Crusades 1-6 (1955-89).
Källa: Nationalencyklopedin Multimedia 2000

Team fråga prästen!