Hej Daniel !!!
Jag jobbar med kristendomen i skolan och har några frågor till dig.
1. Hur går valet av påve till?
2.Jag vet att ett stort antal människor i Sverige har övergått från Svenska kyrkan till den katolska kyrkan.
a) Vad anser du ligger bakom detta?
b) Hur tror du dom som byter tänker?
c) Vet du i vilken grad människor lämnar både den protestantiska tillkatolska och katolska till protestantiska kyrkan?
3.a) Vad är anledningen till att man använder rökelser undergudstjänsterna?
b) Vad symboliserar rökelserna?
4.Vad är en metropolit?
Jag skulle som sagt bli väldigt glad om du kunde kicka mig dom svar du kan så fort sommöjligt !!!
Med vänliga hälsningar från en desperat skolpojke (Jonathan)
Hej Jonathan
Här kommer svar på frågorna:
Ur: Den heliga pyramiden, av Lars Bergquist; Timbro 1992
"
Påvarna väljs av kyrkans kardinaler
sedan år 1079.Varje biskop av Rom leder kyrkan på ett sätt som svarar mot hans övertygelse och personlighet, men det är de purpurklädda ämbetsmännen i konklaven som får sista ordet. Efter en radikal påve kan de välja en konservativ, efter en stark en svag. Man kan välja en mycket gammal man om man vill återkomma med ett nytt val efter något eller några år.
Kardinalerna, som förutom påvevalen har en rådgivande funktion genom sina av påven ledda konsistorier, sätts i den kanoniska rätten efter de allmänna biskopsmötena och biskopssynoderna, på tredje plats. Det är ur kyrklig synpunkt logiskt, eftersom biskoparna med påven i spetsen ses som apostlakretsens direkta efterträdare, vigda i apostolisk succession. Kardinalsvärdigheten är bara en påvlig titel och ynnest. Sedan 1963 måste alla "kyrkans furstar" (det är den rang de sedan gammalt tillerkänts) också vara biskopar, om inte påvlig dispens föreligger. Och följaktligen också präster, något som förr ej alltid varit fallet.
Kardinaler utses enligt kyrkolagen av påven. De bör vara "speciellt framstående ur doktrinär synpunkt, kända för sin moral, fromhet och rerum agendarum prudentia, sitt goda omdöme och noga avvägda handlingssätt", heter det i den kanoniska lagen.
Ordet kardinal kommer av cardo, huvudpunkt eller dörrtapp. Biskoparna i stiften runt Romblev ursprungligen genom den geografiska närheten naturligt påvarnas nära medarbetare. De inkardinerades, anknöts till biskopen av Rom som rådgivare, och blev en stomme i kurian. Alla kardinaler blir i trohet mot traditionen fortfarande biskopar i församlingar i Rom eller dess omgivningar. Dessutom har värdigheten sedan århundraden givits tillärkebiskoparna i de viktigaste europeiska stiften som t ex Wien, Köln, Milano.
Efter andra världskriget har kardinalskollegiet internationaliserats. I dag finns sammanlagt 163 porporati - ett italienskt uttryck som härrör från purpurfärgen på deras högtidsdräkt. Om man av skäl som strax skall framgå bara räknar de kardinaler som är under 80 år har ickeeuropéerna en knapp majoritet. Från Europa kommer 56 man. Från Nord- och Sydamerika 28, 15 från Afrika, 12 från Asien och 4 från Oceanien.
Kardinalerna bildar tillsammans det redan nämnda kardinalskonsistoriet det som brukar kallas "påvens senat". Det sammanträder på hans kallelse och under hansledning för att diskutera de frågor som förekommer på den påvliga dagordningen.Liksom synoderna har de i princip endast en rådgivande funktion.
De sammankallas sällan; den nuvarande påven nöjer sig vanligen med synoderna, där ju ett stort antal kardinaler ändå ingår. Konsistoriet har sammanträtt 1979, 1982 och1985, framför allt för diskussion av reformer inom kurian som konsekvenser av Andra Vatikankonciliets huvudprinciper. 1991 möttes man i extraordinärt konsistorium för att under tre dagar debattera framför allt "hot mot det mänskliga livet och utmaningen från religiösa sekter''.
Påvevalen är naturligtvis kardinalernas viktigaste uppgift.Det vanliga konsistoriet är sedan 1970 inte fullt ut detsamma som det kollegium som möts i det Sixtinska kapellet vid de påvliga vakanserna. Paulus VI införde nämligen en åldersgräns: vid fyllda 80 förlorar kardinalerna rätten att delta i påvevalen.
De mångomskrivna mötena i Sixtinska kapellet skall äga rum mellan 15 och 20 dagar efter det påvestolen blivit vakant. De kallas konklaver- begrepp som härrör latinets cum och clavis, "med" och "nyckel". Sedan 1274 låser man in valförsamlingen för att undvika alltför långa vakanser; skräckexemplet var en i nära tre år obesatt påvestol 1269 till 1271. I dag hänger avskildheten naturligtvis samman med att man vill undvika otillbörlig påverkan.
Valen sker med acklamation, genom en s k kompromiss eller genom vanliga omröstningar, som pågår till dess två tredjedelar plus en röst enats om en kandidat. Inget påveval under nittonhundratalet har varat längre än tre dagar.
Sixtinska kapellet, där Michelangelos plafondmålningar numera efter restaureringen framträder i klara färger, inreds för konklav. Kaminens skorstensrök fungerar som optisk telegraf Efter resultatslösa valomgångar eldar man upp röstsedlarna tillsammans med fuktig halm och resultatet blir en svart rök. När påven är vald eldar man bara med valsedlarna, och en vit rök stiger upp inför de väntande massorna på Petersplatsen. Kardinalernas dekanus frågar den nyvalde om han accepterar utnämningen. Sedan förkunnas budskapet från Peterskyrkans huvudbalkong: Habemus Papam dominum cardinalem ... qui sibi nomen imposuit. . - vi har fått en påve, herren och kardinalen ... som tagit sig namnet... I kapellets sakristia väntar tre vita klädedräkter i tre olika storlekar. Den nye påven iförs den som passar bäst, tar emot kardinalernas hälsningar och lydnadslöften och hälsar sedan medlemmarna i sin församling från basilikans balkong.
Johannes Paulus 11 beskrev i sin första encyklika från 1979 Redemptor hominis, Människans förlösare, sitt pontifikats första ögonblick:
"Det var mot Kristus förlösare som jag riktade mina känslor och tankar den 16 oktober förra året efter det kanoniska valet. Man frågade mig:
"är du beredd?" Jag svarade: "Jag är beredd, trots alla svårigheter! Lydig Kristus min herre, och i förtröstan på Kristi moder och kyrkan accepterar jag trots de stora svårigheterna". Detta svar, det vill jag framhålla för alla och envar ... är förbundet med inkarnationens primära och grundläggande sanning. .."."
Det finns säkert väldigt många olika orsaker. Varje människa som konverterar har sina skäl.
Men huvudorsaken, menar jag, måste vara att man upptäcker att allt det som Kristus lämnade efter sig till apostlarna att förvalta och föra vidare finns bevarat intakt i den Katolska Kyrkan, medan det fallit bort viktiga bitar i de andra kyrkorna. De andra kyrkorna har ofta tillkommit pga konflikter och missförhållanden och den nya kyrkans tillkomst har varit frukten av en splittring eller schism vilket medfört att man lämnatden ursprungliga gemenskapen och bara tagit med sig en del i bagaget, att man i sin önskan att reformera "kastat ut barnet med badvattnet". T.ex. har Svenska kyrkan bara 2 sakrament och många frikyrkor har bara ett, vissa inget alls. Jesus Kristuslämnade 7 sakrament till den första apostoliska kyrkan att förvalta till tidens slut.Under de första tusen åren, då det bara fanns en enda Kyrka (när för övrigt Kyrkan redan kallade sig för katolsk), fanns samma 7 sakrament som finns i den Katolska Kyrkan idag. Sakramenten är medlen som Kristus valde för att förmedla sin frälsning. Därför är frågan om sakramenten så avgörande.
Det är då inte konstigt att det är så många av de som konverterar som gör det pga. att de känner sig attraherade av Guds närvaro i den katolska mässan. Det är också många som tycker att den katolska mässan har mera tyngd, mera innehåll eller är vackrare. Andra har funnit stor tröst i bikten. Eller så finns det de som finner tröst i att det finns en konstant, stabil, och av världsliga makthavare och ideologier oberoende undervisning i fråga om tro och värderingar i läroämbetet; alltså Påven och biskoparna. - Alla de här exemplen som jag nämnde har att göra med sakramenten.
Cirka 100 personer blir varje år katoliker i Sverige genom konvertion från ett annat kristet samfund. Jag vet inte hur många som går över åt andra hållet. Det finns de som gör. Men då tror jag det är bättre att du frågar de andra samfunden, för det är de som har kontakt med dessa personer.
Vad jag kan säga generellt är att det ofta är katoliker som kommit hit från ett annat land och som aldrig fått kontakt med Katolska Kyrkan i Sverige utan istället fått en första kontakt med andra kristna församlingar. Vi har nämligen bara 40 församlingar i hela Sverige. På de små orterna har vi ofta ingen verksamhet.
En annan orsak kan var att de är missnöjda med något i Katolska Kyrkan eller inte håller med om någon viss fråga.
Anledningen är att rökelse har använts i gudstjänsten i både det gamla förbundet (i Gamla Testamentet) och i det nya. Jag ger nedan några exempel.
Som du ser av de ord jag har markerat med fetstil och kursiverat i texterna så symboliserar rökelsen en förbindelselänk mellan människan och Gud. ängeln i Domarboken stiger upp till Gud i röken från brännoffret. Och brännoffret symboliserar i det här fallet Manoas och hans hustrus tacksamhet till Gud. Genom vår tacksamhet till Gud etableras nämligen en gemenskap med honom, en kanal, en kommunikation - enförbindelselänk. Något liknande händer i episoden med Sakarias i Lukasevangeliet. Guds ängel visar sig för honom då han tänder rökoffret i templet. Han får då veta Guds vilja, Guds planer. Och han ombeds följa dem. Det handlar alltså återigen om att en gemenskap mellan Gud och människa upprättas.
I avsnitten från Uppenbarelseboken representerar rökelsen de heligas böner. Som rökelseröken stiger upp till himmelen, så stiger våra böner upp till Gud. Och som rökelsedoften sprider sig i kyrkan, så skall doften av evangeliet sprida sig i världen.Den meningen har doften i det sista citatet från 2 Kor. Man beröker nämligen evangelieboken innan prästen eller diakonen skall läsa från den under mässan. Men även våra goda gärningar kan symboliseras av en doft som i det nästa sista citatet från Fil. 4. Då kan doften som sprider sig i hela kyrkorummet representera hur de troendes goda liv borde vara som en doft som sprider sig i hela världen.
Det är typiskt för den katolska gudstjänsten att inkludera hela människan i bönen. Alla de fem sinnena används därför. T.ex. färger, rörelser, gester - syn; sång,musik, klockor, tal - hörsel; vid fridshälsningen ger man varandra handen eller omfamning, handpåläggning på huvudet vid konfirmation, prästvigning, sjukas smörjelse mm.- känsel, att dricka och äta nattvarden - smak, och att känna doften från rökelsen- lukt. Man ber med hela sig själv, för bön är kommunikation mellan personer;människan och Gud. Och när personer kommunicerar använder de alla sinnena. Att man ber med hela sig själv och inte bara med rösten eller med tankarna beror i sin tur på attGud har frälst hela människan; kropp och själ när han blev människa i Jesus Kristus.
Ursprungligen var metropoliten biskopen i en metropol, dvs. i huvudstaden i en av det romerska kejsarrikets provinser. Idag är metropoliten biskopen i huvudstaden i en kyrklig provins. Han har titeln ärkebiskop. Hans liturgiska tecken är pallium; ett vitt band avlammull med sex röda kors som han får av påven tillsammans med de juridiska rättigheterna. även i de orientaliska och ortodoxa kyrkorna samt i den Anglikanskakyrkan används titeln metropolit.
Ursprungligen var metropoliten ansvarig för tillsättningen och vigningen av suffraganbiskopar (biskopar i mindre närliggande stift som lydde under honom), samt för att årligen sammankalla provinssynoderna. Idag är rätten att tillsätta biskopar reserverad påven. Metropolitens övriga befogenheter är reglerade av den katolskakyrkolagen som också ytterst regleras av påven.