(11-05-30)
Jag är en av de ungdomar som skall resa med på VUD:en nu i augusti och jag har spenderat lite tid med att läsa in mig på vad som kommer att vara tema för dessa Världsungdomsdagar i Madrid.
"Rotade och uppbyggda i Jesus Kristus, allt fastare i tron" (jfr Kol 2:7)
Och vad som jag förstår är reflektionen över människan och ens egen relation med Kristus vad vi behöver fundera över inför pilgrimsresan.
Men jag känner att jag mött på en paradox i mina funderingar på detta. För om Kristus är närvarande i världen men inte i exakt fysisk gestalt, hur skall man kunna ha en personlig relation till honom?
Frågan är lite svårfångad och framstår därför som kryptisk att ställa men vad jag försöker komma åt är hur man skall kunna ha en relation till något som inte finns här och nu utan står över all rumslig och tidsbunden existens?
En relation för mig är en kommunikation åt båda håll, men med Kristus känns det som en envägskommunikation.
Närvaroteologin är inte den lättaste så du reagerar adekvat! Kristus är som Gud andligen (icke-kroppsligt) närvarande överallt. På jorden blev han fysiskt närvarande i sin mänsklighet med början i Nasaret. Efter himmelsfärden fortsätter hans fysiska närvaro i eukaristin - under brödets och vinets gestalter. Han behåller ju också sin mänskliga natur i himlen. Men i tabernaklet är han fysiskt närvarande.
Man kan alltid tala med honom även där han bara är andligen närvarande - alltså alltid och överallt.