(2002-12-10)
Hej,
Då Jesus är en historisk person som levde för 2000 år sedan och den
andre personen i den utomvärldslige (ej del av universum) treenige
Guden, vad innebär det att idag ha en relation med honom? Hur är det
möjligt? Att ha en relation idag med en sedan länge död människa är ej
möjligt. Jag kan inte ha en personlig relation med Julius Cesar eller
Karl XII. Hur är det möjligt att ha en relation med något utanför
universum? Gud är inte en del av universum. Vad innebär en sådan
relation? Att jag fantiserar om Jesus och därmed odlar känslor? Jag lär
väl inte få e-mail från Gud?
Hälsningar
Anders
Hej Anders!
Alltsom oftast förstår man 'universum' som något fysiskt, utsträckt i
rum och tid. Där har inte ens människans tänkande och känslor någon
plats annan än genom sina yttringar. Definierar man 'universum' på detta
sätt, är begreppet 'skapelse' betydligt större. Till det hör även
andeväsen, som förnuftet säger att de är möjliga och bibeln säger att de
finns = änglarna och som obegränsad: Gud. Människan står på gränsen, med
ena foten i andens värld med andra i den fysiska världen, så att säga.
Den medeltida filosofin beskrev henne som 'animal rationale' som precis
speglar de två formerna av varandet.
Om man utgår ifrån att rum och tid är kategorier som hör det materiella till - t.o.m. naturvetenskapen antyder detta - så saknas denna 'tidsklyfta' som alltid uppstår mellan något tidigare och senare i vår materiella värld. I en andlig sfär (rike / värld eller hur man vill kalla den) är därför kommunikation med någon som i den materiella sfären är långt borta och/eller tidigare fullt möjligt. Människan är principiellt ett andeväsen även om hon är hårt inbunden i det materiella.
Det som jag här säger står utan bevis. Det borde ske steg för steg och skulle föra för långt här. Ta det därför som en skiss för katolskt tänkande.
Hej,
Kan förstå att det möjligt därför att människan är ett andeväsen
(tankar, samvete) och att det handlar om att vara sann och lyhörd mot
sitt samvete. Kanske det handlar om för att citera Ignatius av Loyola
att urskilja andarna? Då handlar det om att skola sitt samvete och sin
urskiljningsförmåga. Kommunikation en slags helgelse? Att i sina
gärningar göra Guds vilja. Då är det förstås kommunikation med den
levande Guden och inte en historisk person. Teoretiskt skulle en jude
eller en muslim i bön och meditation skola sitt samvete på samma sätt.
Relation med Gud = vara lyhörd mot sitt samvete och sätta Gud främst?
När man sen kopplar in Jesus i det hela då tycker jag det blir komplext.
Då är det inte bara en Gudsrelation. Då är man inne och petar i Guds
väsen. Visst Jesus var en historisk person och han var varken lögnare
eller sinnessjuk. Då får man acceptera hans anspråk. är det meningsfullt
att idag prata om en relation med Jesus, räcker det inte med att prata
om en relation med Gud? Att se Gud utifrån som en svart låda och att
treenigheten är det obegripliga "maskineri" som finns innanför? Eller se
Jesus i sina medmännsikor, men räcker det inte att se dessa som Guds
avbilder?
Mvh
Anders
Hej igen!
När vi människor talar om Gud är alla våra uttryck analoga, d.v.s. de
säger mer vad Gud inte är än vad han är. Han är barmhärtig, men inte på
människovis. Han är rättvis, men inte på människorvis. Han kan förena
dessa begrepp som står mot varandra hos människor. Denna analogi gör det
väldigt svårt att tala om Gud.
Jesus Kristus som vi kan möta idag, inte såsom jordisk människa som för 2000 år sen, är mer än vårt samvete. Han lever i oss, eller riktigare, vi lever i honom. I våra samveten uppfattar vi hans ledning genom Anden som han har sänt för att fullborda sitt verk. Såsom du säger uppfattar också andra, och inte enbart judar och muslimer, i sina samveten Guds ledning genom Anden.
Din bild om Treenigheten som den svarta lådan är visserligen rätt 'fyrkantig', men vilken bild man än använder visar mer fel än rätt. Så det riktiga i din bild är nog, att Gud är en i tre personer, men de är inte instoppade i lådan, de är lådan. Där tar vår föreställningsförmåga slut.
Vi kan naturligtnog idag inte möta Jesus Kristus såsom han gick i Palestina för 2000 år sen. Vi kan dock se honom med trons ögon under brödets gestalt i den heliga eukaristin, den form han själv har valt för sin närvaro "till tidernas slut".
Vi ser honom också i våra medmänniskor, eftersom också de lever genom och i honom. Givetvis är det ett annat sätt att möta Jesus där än i eukaristin. Skall vi noggrant beskriva och avgränsa dessa olika sätt, behövs väldigt noggranna teologiska begrepp och uttryck och andå förblir det "såsom i en spegel" som Paulus säger. är det överhuvudtaget så viktigt? En dag skall vi se. Må Anden leda dina tankar!
