1999-12-28
JV säger att vi dels lever i den sista tiden. Detta stöder de på att allt är kaos på jorden (vilket faktiskt inte stämmer) och den staty som omnämns i början av Daniels bok.
De menar på att vi nått dess fötter. Hur ser den katolska kyrkan på detta? Och sedan att jorden kommer att bli ett paradis som det var meningen att det skulle bli, innan människan syndade. är detta er syn?
Och när jorden blivit ett paradis så kommer man att leva där på samma sätt som idag. Prata med varandra på samma sätt, bo i hus och arbeta. Fast utan allt elände. är detta är syn?
Jag anser att jordelivet skiljer sig från himmeln genom att njutning bygger på att det finns en motsats. Om jag älskar paj så kommer det att bli äckligt efter att ha ätit miljarder av dem. Och efter att ha sett en miljard solnedgångar så är de inte lika vackra längre. Och efter att ha ältat varenda liten detalj i livet fram och tillbaka med mina vänner i tusen år så är de inte lika intressanta längre. Himmeln däremot bygger inte på samma saker.
Där är en gemenskap med Gud ett tillstånd av total sinnesfrid och lycka.
Jag skulle bli mycket tacksam för ett svar, Daniel.
Tack på förhand
Paul
Jag håller med dig om att det inte stämmer att det råder kaos på jorden. Sedan Gud blev människa har han blivit närvarande på ett nytt sätt i den mänskliga historien och i varje människa. Han den "Väldige Guden, den Evige Fadern, Fridsfursten" (Jes.9:6-7) är mitt ibland oss, Gud med oss; Immanuel.
Då håller han också allt i sin hand och "låter allt samverka till det bästa för dem som älskar honom" (Rom.8:28-32). I Kol.1:15-20 framgår det mycket tydligt hur Guds makt förverkligas genom Kristus: "Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, 16. ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom 20. och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen. även i Ef. 1:9-10: "Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden".
Enligt den profetia du citerar från Daniels bok så är det just detta definitiva messianska rike som etableras genom symbolen med stenen som krossar riket bestående av statyns fötter av järn och lera. Det riket kommer då Gud blir människa alltså då Jesus föds. "Guds rike är inom er" (Luk. 17:21). Det är alltså redan där när Jesus säger det, för det är med honom som det kom. Det sista riket med fötter av järn och lera kan alltså inte vara nu och vi lever inte i en tid då vi skall vänta på att Guds rike skall komma för det kom för 2000 år sedan. Johannes skriver i sitt första brev 2:18-19 "Mina barn, detta är den sista tiden. Ni har hört att en antikrist skall komma, och nu har också många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att det är den sista tiden.
De har utgått från oss men hörde aldrig till oss. Ty om de hade hört till oss, hade de stannat hos oss. Men det skulle avslöjas att ingen av dem hör till oss". Den sista tiden är den tid som börjar med Kristi födelse och som vara fram till hans sista återkomst. Den tiden kallas för tidens fullbordan i Bibeln eller den ytterstas tiden. Man kan citera många ställen.
I den katolska Jerusalembibelns fotnot till profetian i Daniel står det:
Allegorierna hos Daniel, varav den i Dan 2: 27ff är den första, är mysteriösa beskrivningar av de stora på varandra följande kejsardömenas historia: (det nya Babylon, Medien, Persien, Grekland) som följde efter Alexanders asiatiska rike. Allegorin har här lånats från gamla spekulationer om världens tidsåldrar, symboliken som här används är om metaller i nedstigande värdeskala. Sist av alla kommer det messianska kungariket.
Jordens kejsardömen faller ihop och lämnar plats åt ett nytt kungarike, vilket är evigt, för att det är grundat på Gud själv: himmelriket (se Matt 4:17f). Jesus som kallar sig själv "Människosonen", se Dan 7:13 och Matt 8:20. hänvisar också till sig själv (se Matt 21:42-44; Luk 20:17-18) som hörnstenen som fordom förkastades, Ps 118:22, och som hörnstenen som är fast grundad, Jes 28:16, med en klar anspelning på den sten som rycks bort från berget och krossar honom varpå den faller, Dan 2:34, 44-45.
Bibeln talar om nya himlar och en ny jord: "Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor."(2 Pet.3:13)."Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt." Och han sade:
"Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna." (Upp.21:5) Ny betyder att det inte kan bli tal om en återgång till det gamla. Alltså handlar det inte om att det jordiska paradiset som fanns då Gud skapade allt från början skall återställas. Då skulle det inte vara något nytt: Det vore snarare en återgång till det gamla, en restaurering.
Vi får ett andligt liv i det eviga livet efter döden. Vår kropp blir förvandlad. Den blir andlig skulle man kunna säga. Vi kan förstå något av det om vi studerar hur Jesu kropp var efter hans uppståndelse. Lärjungarna kände inte igen honom förrän han tilltalade dem med namn eller gav dem något tecken. (Joh. 20:11-18; Luk. 24:30-31; 36-42). Detta trots att de hade levt med honom tre år. Hans kropp måste alltså ha förändrats. Han kunde dessutom komma in i stängda rum och sedan försvinna. (Joh.20:19; Luk 24:31). I Paulus brev talas det om vår kropp efter uppståndelsen i liknande termer. "Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan." (1Kor 15:40; Jfr. hela stycket 15:35-58)".
Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. (Fil 3:20-21).
Om vårt hemland är i himlen, alltså i den andliga sfären så betyder det att vårt paradis inte blir det jordiska paradiset som var en gång.
Katolska Kyrkans Katekes skriver om detta:
"Katolska kyrkans syn på himlen och paradiset.
Katolska kyrkan lär, att det finns både himmel och helvete. Himlen De som dör i Guds nåd och vänskap och som är fullständigt renade, lever för evigt med Kristus. De är för evigt lika Gud, eftersom de ser honom "sådan han är" (1 Joh 3:2), ansikte mot ansikte.
Detta fullkomliga liv med den heliga Treenigheten, denna livs- och kärleksgemenskap med jungfru Maria, änglarna och alla de saliga kallas för "himlen". Himlen är det slutliga målet och förverkligandet av människans djupaste längtan, ett tillstånd av högsta och slutgiltiga lycka.
Att leva i himlen är att "vara tillsammans med Kristus". De utvalda lever "i honom", men de behåller där, eller rättare sagt, finner där sin sanna identitet.
Genom sin död och uppståndelse har Jesus Kristus "öppnat" himlen för oss. De saligas liv består av att man helt och fullt har tillgång till Kristi återlösnings frukter. Han förenar dem som har trott på honom och som har förblivit trogna hans vilja med sitt himmelska förhärligande. Himlen är den saliga gemenskap som består av alla dem som är fullständigt inlemmade i honom.
Det mysterium som består av den saliga gemenskapen med Gud och alla dem som är i Kristus överträffar all insikt och all föreställning. Skriften talar om den för oss i bilder: liv, ljus, frid, bröllopsfest, rikets vin, Faderns hus, det himmelska Jerusalem, paradiset: "Vad inget öga sett och inger öra hört och vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom".
På grund av Guds transcendens kan man bara skåda honom som han är då han själv öppnar sitt mysterium för människans omedelbara skådande och ger henne förmåga att göra detta. Detta skådande av Gud i hans himmelska härlighet kallar kyrkan "det saliga skådandet".
I himlens härlighet fortsätter de saliga att med glädje fullgöra Guds vilja när det gäller andra människor och hela skapelsen. Redan härskar de med Kristus; med honom "skall de vara kungar i evigheters evighet".
(Katolska Kyrkans Katekes 1023-1029)
I juli 1999 gjorde vår påve Johannes Paulus II i ett kateketiskt tal uttalanden om himlen. Han säger där, att himlen eller lycksalighet varken är något abstrakt eller en fysisk plats bland molnen utan en levande, personlig relation med den Heliga Treenigheten. Det är vårt möte med Fadern, vilket äger rum i den uppståndne Kristus genom gemenskap med den Helige Ande. Han säger vidare: "Det är alltid nödvändigt att upprätthålla en viss återhållsamhet, när man beskriver de "yttersta tingen", eftersom skildringen av dem alltid är otillfredsställande.
Idag passar det personliga språket bättre för att beskriva det tillstånd av lycka och frid vi kommer att åtnjuta i vår definitiva gemenskap med Gud.
Jag tycker det verkar som vi har en ganska liknande syn på det eviga livet.