Islam & Muhammed

2001-01-15

Fråga

Hej .

Har en fundering när det gäller Romersk katolska synen på Islam. I Katolska kyrkans katekes står det att vi kristna och muslimerna tillber samma Gud. Jag har tidigare frågat dig om detta, men blir ändå inte riktigt klok på hur ni menar.

Om nu vi anser att Jesus är svaret på våra frågor och att Gud sände honom för att rädda alla människor, varför sände Gud en alternativ väg 600 år senare?
Dessutom så sägs det i Koranen att ängeln Gabriel kom till Mohammed och gav Guds slutgiltiga uppenbarelse. Stämmer det att ängeln Gabriel kom till Mohammed måste ju vi kristna ändra oss och tro att Koranen är rätt, och i så fall har vi fel om Jesus.
Om ängeln Gabriel inte kom till Mohammed, hur vet vi då att muslimerna tillber samma Gud?

I Romersk katolska kyrkans jubilemusskrifter för år 2000 kan man i boken om Den Helige Ande läsa om de tre personerna i Gud. Vår Gud är treenig och om man inte tror på den treenige guden, tror man inte på vår Gud.

Jag tycker att dessa ståndpunkter går emot varandra, vore glad för en förklaring.

Mvh i Kristus

Dan


Svar

Hej
Du skrev:

- Om nu vi anser att Jesus är svaret på våra frågor och att Gud sände honom för att rädda alla människor, varför sände Gud en alternativ väg 600 år senare?

 

Gud kan inte sända en alternativ väg till den han själv har givit när han "tog sig besväret" att själv bli människa för att på det sättet kunna tala på ett fullkomligt, definitivt och oåterkalleligt sätt. Gud motsäger aldrig sig själv. Att hävda det vore att utgå ifrån att Gud kan göra misstag som han sedan måste ändra. Om man tillskriver Gud felbarhet så faller hela gudsbegreppet och man reducerar Gud till en nivå som är mer mänsklig än gudomlig. Gud är inte Gud om man han inte är ofelbar, perfekt, allsmäktig och allvetande.


För att saken skulle stå utom alla tvivel sade Jesus:

Islam löser denna motsägelse genom att hävda att orsaken till att Bibeln inte stämmer överens med Koranen är att judarna och de kristna har ändrat på innehållet i Bibeln.

Ett stort antal forskare (islamologer) svarar med att visa på att många av de verser i Koranen som handlar om bibliska händelser stämmer mera överens med bibliska apokryfiska skrifter och Talmud än med Bibeln själv.(Jfr 1) Man menar att Muhammed förmodligen aldrig kom i direkt kontakt med Bibeln och att det han visste om Bibeln var sådant han fått höra genom judar och de kristna sekter som fanns på den arabiska halvön vid denna tid. Dessa sekter hade egna heterodoxa skrifter; apokryfer, vilka väsentligen skiljer sig från innehållet i Bibeln. Apokryferna hade funktionen att ge legitimitet åt de heresier som medlemmarna av dessa grupper omfattade. Dessa böcker var författade av deras egna medlemmar och inte av apostlar och lärjungar till Jesus. Den information om Gamla Testamentet som judarna gav honom verkar ha varit Talmuds tolkningar av Bibeln och Haggada och inte Gamla Testamentet i sig.
Bibeln fanns vid denna tid tillgänglig på hebreiska, syriska, koptiska och grekiska, men inte på arabiska.
Muhammed måste alltså ha fått sin information om Bibeln från andra, inte genom egen läsning.

En del forskare menar att en av hans släktingar i Mekka Waraqa ibn-Nawfal, var biskop i en jude-kristen sekt; ebioniterna. Waraqa var antingen hans första frus Khadijas onkel eller syssling och skall förmodligen ha vigt Muhammed och henne enligt enligt jude-kristen ritual. (Se: W. St. Clair-Tisdall's klassiska verk) Andra menar att det var Muhammeds egen farfars eller morfars bror som var biskop och att denne tog sig an Muhammed efter hans föräldrars död, vilket skedde när han var ung pojke. Denne skall ha uppfostrat Muhammed och givit honom hans första religiösa grunder. Det kan också röra sig om två olika personer som båda hade ett stort inflytande på Muhammed. (Jfr 1)

Ebioniterna bekände varken Kristi gudom, hans uppståndelse eller Treenigheten. Den Arabiska halvön var tillflyktsort för ett stort antal människor från olika heterodoxa (icke renläriga) grupper som i samband med de stora kyrkliga koncilierna förvisats från det Bysantinska imperiets territorium: Arianer, Doketister, Nestorianer och olika Jude-Kristna sekter. Bland dessa olika trosbekännare användes framför allt olika former av apokryfiska icke-kanoniska skrifter.

En av Muhammeds konkubiner "Maria koptiskan" (Mariya al-qibtiyya) var med största sannolikhet monofysit och säkerligen en källa till information utifrån hennes syn på den kristna tron.

Dessutom vittnar Koranen om att Muhammed hade kontakt med kristna munkar och att han hyste respekt och vördnad för dem. Forskarna menar att han ofta besökte en monofysitisk munk som undervisade honom i trosfrågor.
Muhammeds syn på Treenigheten kan därför knappast ha kommit från den Katolska Kyrkan som Gerhard Nehls menar.


Så här skriver den protestantiske teologen Adolf von Harnack (1851-1930):

"Der Islam ist eine Umbildung der von dem gnostischen Judenchristentum selbst schon umgebildeten jüdischen Religion auf dem Boden des Araberthums durch einen grossen Phropheten" "Und somit ergibt als Paradox wahrhaft weltgeschichtlichen Ausmasses die Tatsache, dass das Judenchristentum zwar in der christlichen Kirche untergegangen ist, aber im Islam sich konserviert hat und in einigen seiner treibenden Impulse bis in unsere Tage herein reicht" von Harnack: "Islam är en ombildning av den gnostiska judekristendomen, en redan ombildad judisk religion på arabsikt område. Detta skedde genom en stor profet." "Följaktligen framstår som en paradox med världshistorisk omfattning det faktum, att judekristendomen visserligen gick under i den kristna kyrkan, men bevarades inom islam, så att några av de framträdande impulserna sträcker sig in i våra dagar."


Du skrev:
- Dessutom så sägs det i Koranen att ängeln Gabriel kom till Mohammed och gav Guds slutgiltiga uppenbarelse. Stämmer det att ängeln Gabriel kom till Mohammed måste ju vi kristna ändra oss och tro att Koranen är rätt, och i så fall har vi fel om Jesus.

 


Enligt den bibliska teologin är änglarna utsända av Gud och utför hans vilja på ett perfekt sätt. Eftersom de är andliga väsen och därför är ett med Gud på ett mera grundläggande sätt än andra varelser kan vara. änglarna gavs ett val i skapelsens begynnelse och det fick definitiva konsekvenser. När en ängel väljer sida bestämmer det ängelns väsen för all framtid. Inte som för människan som under hela livet varje dag och i varje ögonblick kan välja för eller emot Gud. De änglar som valde att lyda Gud följde ärkeängeln Mikael och de som valde att inte lyda honom följde Lucifer. Det uppstod en strid mellan de två änglahärarna och Mikael och hans följeslagare kastade ut Lucifer och hans här ur himlen ner till jorden, eller till helvetet om vi så vill. Där skall de skall vara i ett tillstånd definitiv fiendskap mot Gud och hans skapelse:


Av det kan vi förstå att om en ängel skulle uppenbara något som strider mot Guds uppenbarelse i Bibeln så kan inte den ängeln tillhöra Guds vänner och alltså inte vara utsänd av honom. Paulus uttrycker detta mycket klart och nämner uttryckligen änglar:

De änglar som följde Lucifer i upproret mot Gud har metoden att förklä sig för att lura människorna:



Du skrev:

- Om ängeln Gabriel inte kom till Mohammed, hur vet vi då att muslimerna tillber samma Gud?

 

Vi vet inte om enskilda muslimer tillber samme Gud eftersom det inte går att veta vad som finns i varje enskild individs hjärta.
Det vi kan veta, och det är det som Katolska Kyrkans Katekes säger är att de tror att de har "Abrahams tro och tillber den ende och barmhärtige Guden". I den latinska normgivande texten (editio typica) står det "qui fidem Abrahae se tenere profitentes". Det betyder att de bekänner att de har Abrahams tro. Man skulle kunna skriva att de "menar" eller "tror" (eller vill tro) att de har Abrahams tro. Men det står inte att "de bekänner Abrahams tro". Det står inte heller: "De tror på samma Gud som vi".Det kan vi ju inte veta. Det beror på varje muslims egen gudsrelation och på hur ärligt uppsåt han eller hon har. Den känner bara Gud.

Dessutom har verbet "profiteor" flera betydelser = ärligt erkänna, öppet deklarera, bekänna. Se även nedan.

Katekesens uttalande handlar alltså bara om vad muslimerna själva säger att de tror på. Det säger inget om vad de objektivt sett tror på - att de faktiskt tror på samma Gud som vi eller att deras Gud är vår Gud.

I texten från Andra Vatikankonciliet står det mera än i katekestexten: " Frälsningsbeslutet omfattar emellertid även dem som erkänner Skaparen, bland dem i synnerhet muslimerna, som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber den ende Guden, den barmhärtige, som skall döma människorna på den yttersta dagen":

Lumen gentium
De icke-kristna

16 De slutligen, som ännu inte har mottagit evangeliet, står på olika sätt i relation till Guds folk: I första rummet det folk, åt vilket förbundet och löftena hade givits och från vilket Kristus har "kommit efter köttet" (jfr Rom. 9:4-5), detta folk, på grund av utkorelsen så älskat för fädernas skull, ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra (jfr Rom. 11:28-29). Frälsningsbeslutet omfattar emellertid även dem som erkänner Skaparen, bland dem i synnerhet muslimerna, som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber den ende Guden, den barmhärtige, som skall döma människorna på den yttersta dagen. Men även från de andra, som i skuggor och bilder söker en okänd Gud, är denne Gud inte långt borta, eftersom han ger alla liv och anda och allt (jfr Apg. 17:25-28) och såsom frälsare vill att alla människor skall bli frälsta (1 Tim. 2:4). De nämligen, som utan egen skuld inte vet något om Kristi evangelium och hans Kyrka, men av uppriktigt sinne söker Gud samt under nådens inflytande strävar att i gärning fullgöra Guds vilja, sådan den blir känd för dem genom samvetets röst - de kan uppnå den eviga saligheten. Den gudomliga försynen förvägrar heller inte den för frälsningen nödvändiga hjälpen åt dem, som utan skuld ännu inte nått fram till ett medvetet erkännande av Gud men - inte utan nådens hjälp - bemödar sig att nå fram till ett rätt liv. Allt gott och sant, som finns hos dem, uppskattas nämligen av kyrkan som en förberedelse för evangeliet och som en gåva från honom som upplyser varje människa, för att denna till slut må äga livet. Men vilseledda av den onde, förföll människorna rätt ofta till fåfängliga tankar och bytte bort Guds sanning mot lögn och tog sig för att, tjäna det skapade framför Skaparen (jfr Rom. 1:21, 25), eller också är de - eftersom de i denna värld lever och dör utan Gud - utsatta för den yttersta förtvivlan. Fördenskull bemödar sig Kyrkan ivrigt om att till Guds ära och för alla människors frälsning främja missionen, i ihågkommande Herrens befallning: "Predika evangeliet för allt skapat" (Mark. 16:16).

I den latinska texten står det: "inter quos imprimis musulmanos, qui fidem Abrahae se tenere profoitentes, nobiscum Deum adorant unicum..."

Man skulle mycket väl kunna översätta: "bland dem i synnerhet de muslimer, som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber den ende Guden".

Eller: "bland dem i synnerhet muslimer, som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber den ende Guden".

En sådan översättning skulle,menar jag, stämma bättre med den omedelbara kontexten eftersom det precis före detta sagts att: "Frälsningsbeslutet omfattar emellertid även dem som erkänner Skaparen". Sedan följer detta direkt: " bland dem i synnerhet muslimerna, som....".

Utgångspunkten är alltså de som verkligen erkänner Skaparen ("qui Creatorem agnoscunt"). Uttalandet gäller vad de tror på inte vad de säger att de tror på.

Så här skriver den katolske islamologen och prästen Robert Caspar i sin kommentar till denna text:
"Le texte finalement adoptÉ Évite de se pronocer sur des questions discutÉes (lien entre l'Islam et Ismael, filiation d'Abraham) et place cette rÉrÉrence à Abraham sur le plan subjectif (" ils proffessent avoir la foi d'Abraham ") sans se prononcer sur l'objectivitÉ de cette rÉfÉrence."
"Slutligen undviker texten att uttala sig om vissa omdiskuterade punkter (bandet mellan Islam och Ismael, Abrahams söner) och placerar hänvisningen till Abraham på det subjektiva planet ("de bekänner att de har Abrahams tro") utan att uttala sig om objektiviteten i denna hänvisning."

Alltså är utgångspunkten de muslimer som tror på Skaparen, och då blir konsekvensen att de också "med oss tillber den ende Guden". Uttalandet gäller alltså bara dessa muslimer. Det gäller inte nödvändigtvis alla muslimer, vilket också rimmar bättre med textens bredare kontext. Den talar nämligen om de människor i andra religioner som "som utan egen skuld inte vet något om Kristi evangelium och hans Kyrka, men av uppriktigt sinne söker Gud samt under nådens inflytande strävar att i gärning fullgöra Guds vilja".

Här försöker Konciliet nämligen hitta vägar till förståelse för hur Gud kan frälsa människor som formellt sett inte är bekännande kristna. Utgångspunkten är att "Gud vill alla människors frälsning" (1 Tim 2:3b-4) och att eftersom han är allsmäktig så kan han frälsa människor som ärligt söker honom och är utan skuld till att de inte känner evangeliet. Han vill det och han kan det. Varför skulle han då inte göra det?

Om en människa alltså önskar bekänna sig till Abrahams tro på en enda personlig och barmhärtig Gud; önskar bekänna sig till samme Gud som Abraham trodde på, då borde väl Gud i rimlighetens namn ta emot denna önskan och bön:


Dessutom finns det ett löfte från Gud till Ismael som muslimerna menar de härstammar från:


Andra Vatikankonciliet, som Katolska Kyrkans Katekes bygger på för formuleringen om Islam, har inte haft avsikten att formulera dogmer utan har velat finna vägar för dialog med andra kyrkor och religioner. Därför har man velat hitta minsta gemensamma nämnare som man kan bygga denna dialog på. Man har därför också undvikit att definiera skillnader och att påvisa fel och heresier. Det behövdes inte eftersom det har gjorts av tidigare koncilier, och de gäller fortfarande. I Tridentinum t.ex. avslutades varje formulering med "anathema sit"; att var och en som inte tror på detta är exkommunicerad.

Nu ställer sig följdfrågan: Hur skall Gud kunna frälsa de muslimer som uppriktigt söker honom och som "med oss tillber honom som den ende Guden" om Kristus är den ende medlaren mellan oss och Fadern? Svaret har katolska teologer sökt i en vidgning av begreppen Kristi kropp = kyrkan. Man tänker sig då att de som ärligt söker Gud redan har en del av sanningen. Och eftersom sanningen är Kristus är de redan på något sätt en del av Kristi kropp, om än inte formellt sett.

Denna syn finns redan hos kyrkofadern Justinus som talar om "frön av Ordet" (logos spermatikos) i andra religioner och filosofier. Det innebär att Gud talar i varje människa genom sin nåd och försöker dra henne till sig själv. Grunden är att allt enligt NT är skapat genom Guds Ord (Sonen), och att Gud därför är närvarande överallt och kan påverka allt och alla som Paulus skriver i 1 Kor 12:6 "Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt".

Se vidare:

Andra Vatikankonciliet citerar Justinus:
Ad Gentes, (sic) nn. 11, 15
Nostra Aetate, n. 2:
Gaudium et Spes, n. 22
Ad Gentes, n. 9

Tillbaka till muslimerna: Skall inte Gud försöka frälsa de muslimer som är födda muslimer och som inte kan hjälpa att de inte känner till evangeliet och som ärligt söker honom? Texterna i II Vat. och KKK försöker svara på den frågan.


Team fråga prästen!




""Men även om vi för argumenteringens skull medger, att läsning och skrivning var okända ämnen för Muhammed, upphäver detta medgivande inte i minsta grad det bevis, att han i stor utsträckning lånade från judiska och andra källor. även om han kunde läsa arabiska, är det knappast troligt, att han studerade arameiska, hebreiska och andra språk. De paralleller, som vi har dragit mellan vissa avsnitt i Koranen och sådana som liknar dem i olika judiska skrifter, är tillräckliga att visa den yttersta källan till mycket i Koranen. Men inte i något enskilt fall har verserna i Koranen översatts från någon sådan källa. De många fel som förekommer i Koranen visar, att Muhammed mottog sin information muntligt och troligen från människor som själva inte hade något stort mått av boklärdom. Detta undanröjer muslimernas andra antagande. Det var utan tvekan av många skäl omöjligt för Muhammed att konsultera något stort antal arameiska, zoroastriska och grekiska böcker; men det var på intet sätt omöjligt för honom att från judiska, persiska och kristna vänner och lärjungar lära sig de berättelser, fabler och traditioner som sedan var i omlopp. Hans fiender kom under hans egen tid med anklagelsen, att han hade fått hjälp av sådana personer i författandet av Koranen, något vi lär både från Koranen själv och genom erkännanden från Ibn Hisham och kommentatorerna. Bland andra som sålunda nämnts ha hjälpt till i författandet av denna bok är den jude som omnämns i Sura 46, Al Ahqaf, 9, som "vittne" om överensstämmelsen mellan Koranen och de judiska skrifterna. Kommentatorerna 'Abbasi och Jalalain säger oss i sina noter till detta avsnitt, att detta var Abdu'llah ibn Salam, som, om vi kan tro Raudatu'l Ahbab, var en judisk präst eller rabbi, innan han blev muslim. I Sura 25, Al Furqan, 5, 6 får vi höra, att Muhammeds fiender sade: "Andra har hjälpt honom med den", och påstod, att han endast skrivit ner vissa "sagor från förfädernas tid", som hade dikterats för honom av hans medbrottslingar morgon och kväll. 'Abbasi påstår, att de personer det sålunda refererades till var Jabr, en kristen slav, Yasar (även kallad Abu Fuqaihah) och en viss Abu Takbihah, en grek. I Sura 16, An Nahl, 105 erbjuder Muhammed, som svar på anklagelsen "Säkerligen har en mänsklig varelse lärt honom", det icke adekvata svaret, att språket hos den människa som antyds var främmande, medan Koranen själv författades på klar arabiska. Detta svar försöker inte motbevisa den uppenbara anklagelsen, som var att (inte stilen på språket som användes men) berättelserna som omtalades i Koranen sålunda hade meddelats till Muhammed. Abbasi säger, att det hänvisades till en kristen vid namn Kain, medan Jalalains kommentar åter nämner Jabr och Yasar. Andra antyder Salman, den välkände persiske lärjungen till Muhammed, andra Suhaib, andra en munk som hette Addas. Vi kan även lägga märke till det faktum att 'Uthman och särskilt Waraqah, kusiner till Khadijah, Muhammads första fru, var bekanta med kristendomen och judendomen vid den tiden, och att dessa män utövade ett inte ringa inflytande på Muhammed under hans tidiga år som profet och kanske tidigare. Zaid, hans adoptivson, var syrier enligt Ibn Hisham och måste därför först ha bekänt sig till kristendomen. Vi kommer att se att andra personer var bland Muhammeds vänner, varifrån han lätt kan ha fått information beträffande judisk, kristen och zoroastrisk tro. De avsnitt som har lånats från sådana källor är emellertid så förvrängda till sin form, att det är helt möjligt att de från vilka Muhammed hade gjort sina efterfrågningar inte har känt igen bedrägeriet utan verkligen kan ha föreställt sig, att dessa avsnitt hade uppenbarats, som de gjorde anspråk på, för att bekräfta sannigen i de respektive trosbekännelserna, åtminstone så långt. Om det är så, använde Muhammed skickligt den information han fått från dessa män på ett sådant sätt, att han vilseledde dem, även om han inte kunde vilseleda sina fiender. Därför vände han sig, under det han misströstade om att tysta ner de senare, mot dem med sitt svärd"
översättning från
INFLUENCE OF SABIAN AND JEWISH IDEAS AND PRACTICES kapitel III i "THE ORIGINAL SOURCES OF THE QUR'AN" REV. W. av ST. CLAIR TISDALL, M.A., D.D.
Litteraturhänvisningar

Robert Caspar, p.b.
Traité de théologie musulmane
Tome 1, Histoire de la pensée religieuse musulmane
Ponitficio Istituto di Studi Arabi e d'Islamistica
Rome 1996
ss.6-11

Islams källorav Gerhard Nehls

A comparison between Targum and Qur'an
Answering Islam Home Page

The Original Sources of the Qur'an
W. St. Clair-Tisdall

The Sources of Islam
W. St. Clair-Tisdall

The Jewish Foundation of Islam An in-depth series of lectures on the link between Islam and Judaism
CHARLES C. TORREY

The Christianity of the Qur'an Uncovered
Bob Kirk

Waraqa bin Nawfal
Answering Islam Home Page

Éléments Ébionites et Elkeésaïtes dans le Coran
M.P.Roncaglia
P.O.C. Proche Orient ChrÉtien (1971, ss. 101-126

Notes sur L'Ébionisme
J.M. Magnin, p.b.
har skrivit en serie artiklar i:
P.O.C. Proche Orient Chrétien (1973, ss. 233-265); (1974, ss. 225-250); (1975, ss. 245-273); (1976, ss. 293-318); (1977, ss. 250-273); (1978, ss. 220-248)
Eller även i samlingsvolymen av samme författare: Notes sur L'Ébionisme
Jerusalem 1980

Coran, prÉdication nazarÉenne
L'Archimandrite Joseph Dorra-Haddad
P.O.C. Proche Orient ChrÉtien (1973, ss. 149-155)

"Islam" av Christian Cannuyer
i Dictionnaire EncyclopÉdique de la Bible, (1987 Brepols).

Midrash in the Qur'an
Dr. Musaylimaat Sayfush-Shaytaan

Thoughts on "Religious Borrowing" Theories for the Qur'an
Freethought Mecca