2006-11-12
Jag har en fråga, hur spred sig Islam över världen?
Hur blev religionen så stor?
Så alltså, hur spreds sig Islam?
MVH!
Anna
Hej
Islams snabba spridning skedde, enligt många experters mening, mycket pga det förfall som rådde i de olika kristna rikena på den tiden samt olika politiska motsättningar. Det bysantinska kejsarriket styrde med järnhand i en stor del av Europa och Mindre Asien men hade vasallstater (t.ex. Ghassaniderna) i gränsområdena till Arabien som inte behandlades väl.
Dessutom låg man i krig med det persiska riket som också hade vasaller (Sassanider). Muhammeds härar slöt fördrag med dessa vasallstater. Man erbjöd dem beskydd mot de två mäktiga imperierna mot att de underordnade sig islam. Förmodligen accepterades förslaget utan större svårighet för att muslimernas tro inte skiljde sig så mycket från den forma av judekristen-gnostisk tro som rådde hos Ghassanider och Sassanider.
Gemensamt för islam och flera av den tidens kristna heresier var att man inte trodde på Jesus gudomlighet. Han var bara en skapad varelse. Typiskt är detta i arianismen. De judekristna sekterna hade dessutom olika tvagningsritualer gemensamt med islam, liksom synen på Hjälparen (den Helige Ande i Johannesevangeliet) som en människa (andlig ledare) som skulle komma efter Jesus. även läror om olika inkarnationer av samme Profet som återkommer i olika faser av frälsningshistorien (att Adam, Abraham, Mose, Jesus och Muhammed är samma person som återkommit flera gånger). Föreställningen om att tiden är indelad i eoner, en sorts faser, som avlöser varandra i en utvecklingen som leder framåt där de sista eonernas profeter ersätter de tidigare: Gamla Testamentet, Nya Testamentet, Islam var också gemensamt mellan islam och flera grupper.
På liknande sätt förhöll det sig i Nordafrika där olika kristna heresier hade fått fotfäste vilket i sin tur hade lett till att banden med den Romerska Kyrkan hade slappats av. Kejsaren i Bysans styrde i stort sett Kyrkan i öst och påvarna hade mindre möjligheter att påverka rikena i Afrika om de gick över till olika sekteristiska läror (Arianism, Manikeism). även de syriska kristna var inte svårt för muslimerna sluta förbund med mot Bysans. De hade liksom övriga riken som på olika sätt lydde under den bysantinska maktutövningen mycket att vinna på att bli mer oberoende.
Likaså Spanien var söndrat och försvagat av inre politiska motsättningar och korruption samt liksom i de övriga områdena som islam intog av en kristen irrlära; arianismen som hade mycket gemensamt med islams syn på Jesus.
Det låg alltså rätt i tiden för en ny världsreligion. Islams profet var en skicklig affärsman och handelsresande. Under sitt äktenskap med sin första fru Khadjia gjorde han många handelsresor till områden långt bort från Arabien (Mellanöstern kanske också till Bysans). Under dessa resor lärde han känna den politiska situationen runt Medelhavet, i Mellanöstern och i Europa. Han lärde känna judar och kristna och kunde få information om hur dessa religioner spridit sig, framförallt hur kristendomen snabbt spridit sig under de första århundradena efter Kristi födelse och hur denna religion då låg rätt i tiden då Romarriket höll på att falla samman och den statliga religionen inte längre dög som sammanhållande kraft.
Han tillhörde förmodligen ursprungligen själv en judekristen sekt (Ebioniterna) och kunde observera hur denna grupp inte lyckats sprida sig nämnvärt. Han kände väl till situationen i Arabien med olika klaner och stammar som bekämpade varandra och led med det arabiska folket för att inte ha en enande religion och en egen helig bok på arabiska.
Under sin tid som ledare och statsman i Medina då Islam etablerades som statsskick visade Muhammed prov på stor statsmannaskicklighet och politiskt och religiöst ledarskap. Han gjorde islam till en samhällsform och till ett politiskt system. Islams lagar styrde samhället och staten. Detta visar att han var mycket begåvad och att man därför kan anta att han insåg vad som kunde göras för att sprida sin religion till andra riken. De kunskaper han hade om andra religioner och de riken som hade makten utanför Arabien kan knappast ha varit oväsentliga i det sammanhanget.