Islams syn på den kristna Treenigheten

2001-01-27

Fråga

Hej Daniel,

Jag läser följande på islamsk site på nätet: (www.islamguiden.com),
jag citerar:




Och trots att jag inte kan bekänna mig kristen än idag, ställer lite högre krav på mig just gällande kunskapsteoretiska frågor såsom den ovanstående, så är jag inte riktigt med på ovanstående bekskrivning utan alltid har känt att det handlar om tre aspekter så att säga av samma guddom- men jag kan å andra sidan ha fel. Kan du kortfattat förklara för mig kristendomens, katolska kyrkans syn, på treenigheten och islams kritik av densamma ? Jag visste sen tidigare att islam hade en kritik av just treenigheten, men inte att den såg ut just på detta sätt.

mvh Ingemar



Svar

Hej

Texten du citerar lyder:


Detta stämmer inte för treenighetsläran är den enda möjliga förklaringen till:

I. Gud i sig själv,
alltså ur intratrinatarisk synvinkel (eller Guds "immanenta verksamhet")

Att Gud är kärlek

II. Gud i förhållande till sin skapelse,
alltså den extratrinitariska synvinkeln (eller Guds "ekonomiska verksamhet").

1 Att Gud skapar.
2 Att Gud kan ha kontakt med och tala till sin skapelse.
3 Att människan kan ha kontakt med Gud.
4 Att människan kan få det eviga livet och gemenskapen med Gud i himlen.


I. Gud i sig själv,
Att Gud är kärlek
Treenighetsbegreppet är den enda möjliga förklaringen till att Gud är kärlek. Om Gud är Kärleken själv, så är det mer eller mindre självklart att det i Gud måste finnas ett Jag och ett Du, liksom en väsensmässig kärlek.

Hur skall man kunna förklara att Gud är kärlek om han inte har någon att älska? Det hade han nämligen inte innan han skapade universum och människan.

Om man däremot utgår ifrån att Gud från all evighet är kärlek och att han ville dela med sig av denna kärlek och därför skapade människan, så är det logiskt att tänka sig en annan person i Gud än Fadern. Då älskar Fadern Sonen och Sonen älskar Fadern och kärleken mellan dem är Anden.
( Se nedan om den mänskliga personen som analogi för Treenigheten. )

Kärleken kan dessutom bara förstås om man förutsätter en treenig Gud: bara en gudomlig person kan ge sig själv helt och hållet till någon annan. En skapad varelse som människan är kan det inte eftersom hon aldrig kan utföra en viljeakt som är total under livet. Det enda tillfället då det är möjligt är vid dödsögonblicket. Men under livet är människan begränsad av sin kropp, sitt psyke, sina känslor som gör att hon inte kan genomföra totaliserande, definitiva handlingar som är avgörande för all framtid och i all evighet. En mänsklig handling är alltid begränsad i tid och rum för hennes egen del. Den tar slut och effekterna av den stannar inte i människan på ett sådant sätt att allt annat i henne sedan determineras av denna handling för resten av livet. Hon lever ju i sin kropp och skall behöva utföra nya handlingar nästa dag och alla dagar under resten av livet. Hennes handling får inte heller definitiva effekter för omgivningen. Gör hon något av kärlek, så är det en handling som uttrycker en viss kärlek för det specifika tillfället. Men hon kan lika gärna dagen efter göra något som står i kontrast till den kärleksfulla handlingen. Hon kan svika, förråda, ångra sig, bli egoistisk etc.
Gud, däremot, gör alltid handlingar som är definitiva. Man brukar tala om att Gud är trogen mot sig själv och mot sina rådslut.
Om Gud handlar i kärlek ger hans sig själv är detta givande så totalt att hela han själv är inbegripen i detta kärleksgivande. Han ger på det viset sig själv helt till objektet för hans kärlek. Bara då kärleken på detta sätt är totalt, helt självutgivande kan vi tala om sann ren kärlek, för då den inte är det behåller den alltid något för sig själv, nämligen sig själv: En människa som älskar behåller alltid sig själv för att kunna göra om en handling av kärlek en annan gång. Om hon inte behöll sig själv skulle hon dö. Men bara då skulle hon ge sig själv helt, alltså älska förutsättningslöst och oreserverat.
Därför säger Jesus i Johannesevangeliet att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13)

Om därför Gud är Fadern som ger sig själv totalt till Sonen så blir denna kälek så total och perfekt att den blir lika med Fadern. Den är också så total att Sonens existens är resultatet av den. Fadern ger sig själv så obetingat att han tömmer ut hela sitt väsen i denna kärleksakt och att på det sättet Sonen kommer att existera.

Den kristna trosbekännelsen uttrycker det på följande sätt:
"Och på en Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern".

Sonen existerar därför från alla evighet: Han är "född och icke skapad".
Sonens väsen blir pga av den totaliserande karaktären i Faderns kärlek lika med Fadern till sitt väsen: Fadern utger ju sig själv fullständigt. Sonen blir alltså lika mycket Gud som fadern.

Människans kärlek förutsätter då alltså, om den i huvudtaget skall kunna vara kärlek och ta människan ut ur sig själv för att kunna ge sig till någon annan utanför henne, att Gud delar med sig av sin egen kärlek till människan. Detta är dopet: den Helige Ande som är Guds egen kärleks väsen. Det kommer vi till nedan i punkterna 1-4 om Guds aktivitet ad extra.


Så här skriver p.Rainer Carls S.J.:

"En överläggning angående Guds kärlek till sig själv kan föra till en lösning av frågan, varför Gud kan uppfattas som någon och någon annan och någon tredje, utan att man får räkna dessa som ett - två - tre. På ett liknande sätt är ett bord, bordets skiva och bordets färg skilda från varandra, utan att man kan räkna dem som tre. Matematiken fungerar endast inom de olika kategorialområden, men inte mellan dem.

Den bästa modellen på jorden tycks mig vara förhållandet mellan två personer t ex en far och hans tvååriga dotter, där fadern säger "jag" om sig själv, samtidigt som han, genom att tilltala dottern med "du", också förmår den lilla flickan så småningom att börja säga "jag" om sig själv och "du" till den pappan. Allt vad som utmärker just fadern som individuell person, dvs att han säger "jag" om sig själv, förmedlar han genom sitt "du"-sägande till den lilla flickan, som börjar uppfatta sig lik sin far genom att säga "jag" om sig själv.
Enligt katolsk uppfattning utgår Anden som det gudomliga "vi" både inom den ekonomiska och den immanenta dynamiken från både Fadern och Sonen. Ett "vi" uppkommer endast genom två, som säger "jag" om sig själva och "du" till vararandra. Om Gud finns, så säger han "jag" om sig själv, "du" till sig själv och sammanfattar sig med ett "vi" i kärlek. Eftersom Fadern ursprungligast säger "jag" om sig själv, kan man säga att endast av Fadern som ur-grund utgår både Sonen och Anden. Men eftersom Fadern måste ha sagt "du" till Sonen, som säger "jag" om sig själv, innan båda kan säga "vi" om sig, kan man med samma rätt hävda, att Anden utgår från Fadern och Sonen."



II. Gud i förhållande till sin skapelse,
1 Att Gud skapar.
Hur är det möjligt att Gud skall kunna skapa något som inte är hans själv utan att denna skapelse skall vara totalt isolerat från Gud om Gud är en? Om Gud ska kunna vara närvarande i sin skapelse och styra det som händer i universum kan han inte bara var en enhet i himlen - sin transcendens. Hur skall han kunna vara i himlen och på samma gång på jorden för att härska där om han inte har en inre flerfaldighet i sig själv? Det går inte. Han måste därför vara Gud i en form i himlen och också komma ner i en annan form på jorden. Här har vi Fader i himlen och Sonen på jorden.

Men hur skall Gud Fader i himlen kunna ha kontakt, med Gud Sonen på jorden? Det kan bara ske om det finns en tredje form för Guds aktivitet: Anden. Anden binder ihop Fadern och Sonen och gör att de aldrig är separerade från varandra.

Trefalden blir då sålunda. Fadern härskar i transcendensen i himlen. Genom Sonen kommer Gud ut ur sin transcendens och in i skapelsen så att en förening uppstår med den transcendenta gudomen och den begränsade skapelsen. Det sker då Sonen blir människa i Jesus Kristus, vilket förverkligas genom Anden. Anden kommer ner på Jungfru Maria och Sonen blir kött i henne. Man skulle kunna säga att Gud Fader sänder Sonen genom Anden till Maria.


2.Att Gud kan ha kontakt med och tala till sin skapelse.
skapade varelser om han är transcendent i himlen och de skapade varelserna existerar i sin förgängliga begränsade form? Transcendens betyder ju just det som är bortom, totalt annorlunda. Det transcendenta måste bli oåtkomligt för det begränsade förgängliga, det ligger i begreppens natur. Gud som är oändlig, perfekt, absolut, evig kan inte ha någon sammanblandning med det förgängliga och begränsade om han inte har verksamhet eller ett sändebud som kommunicerar från honom till det skapade. Det är hans Ord, Sonen. Och Sonens ord kan höras, förstås och tas emot av människorna om den Helige Ande kommer i dem och hjälper dem att ta emot Sonens ord.

Gud kan alltså inte tala till människan om han bara är i himlen. Och Gud kan inte vara i himlen och på jorden på samma gång om han inte är flerfaldighet på samma gång som han är enhet.


Så här skriver p. Rainer Carls S.J.:

"Man kan utgå från frågan, hur en muslim måste tänka sig Allahs förhållande till Koranen, dvs till den himmelska urbilden (med stort "K") av koranen som bok. är koranen (som Allahs ord till Muhammed) själv endast en skapelse, så hör Allahs ord till den skapade världen. är Koranen (som Allahs ord) däremot, som vissa antydningar i koranen tycks lägga nära, icke skapad, så måste den höra till Allah själv (före resp bortom den skapade världen). Om Koranen (som urbild till koranen) hör till Allahs oskapade dimension, är den antingen identisk med Allah, dvs Allah är Koranen och Koranen är Allah (vad som verkar besynnerligt), eller den är skild från Allah, dvs det finns en tvåfald i Allahs sfär, nämligen Allah själv och hans Koran, som inte är identisk med honom.

På ett liknande sätt tänker sig kristendomen förhållandet mellan Gud och Guds eviga Ord, som inte blir till en skapad bok utan till människan Jesus Kristus. Men kristendomen utgår ifrån att detta förhållande mellan Gud och hans eviga Ord antyder, att det måste finnas en differens i Gud själv, som inte är identisk med sitt Ord."


3 Att människan kan ha kontakt med Gud.
Människan kan bara kommunicera med Gud i himlen om Gud på samma gång ger henne en del av sig själv som är närvarande i henne så att en kontakt upprättas mellan henne och Gud. Denna del av Gud blir som ett kommunikationsmedium som människan kan använda, ett medium i vilket kommunikationen kan färdas mellan människan och Gud i himlen. Men för att kommunikationen skall kunna nå Gud måste mediet vara Gud själv annars kan inte avgrunden fyllas mellan Guds transcendens och människans immanens.

Detta medium måste på samma gång som det är Gud också vara människa. Då har vi Jesus Kristus sanna Gud och sann människa. Bara i honom är avgrunden överbryggad mellan Gud i himlens transcendens och de skapade varelserna i sin immanens.


4 Att människan kan få det eviga livet och gemenskapen med Gud i himlen.

Vidare kan inte människan komma till himlen utan att det skapas ett medium som överbryggar gapet mellan hennes immanens och Guds transcendens, mellan hennes begränsning och förgänglighet och Guds obegränsade eviga väsen. Detta medium finns i den Helige Ande som Fadern och Sonen sänder till människan genom dopet i tron på Jesus Kristus sann Gud och sann människa.

Vi säger därför att det är den Helige Ande i dopet som gör att människan kropp uppstår till det eviga livet.

Hur skall förresten de dödas kroppar kunna få evigt liv om inte Gud kommer ner från sin himmel och fyller dem med livsande? Och hur skall han kunna lämna sin himmel om han inte kan vara kvar där på samma gång som han kommer till jorden? Han kan bara vara kvar i himlen om han är flerfaldig.



De skriver vidare:

Det stämmer inte; för varje persons substans är gudomen. De har alla samma substans.

Tankegången skulle ha varit korrekt om vi talat om skapade varelser. Då måste varje varelse ha en egen substans. I de skapade varelserna talar vi nämligen om substans och accidens i kombination. Men i de gudomliga personerna finns inte accidens för accidens är det yttre, tillfälliga och begränsade som utmärker de skapade varelserna.
Tankegången är felaktig också därför att den utgår från ett personbegrepp som gäller för de skapade varelserna, men inte för Gud. Gud person bara analogt med hur människan är person, inte på samma sätt som hon är person.


Det stämmer inte; för om de olika personerna är oändliga måste det vara samma oändliga väsen de delar. Det kan inte existera flera oändligheter. De kan dela samma väsen om de är olika utflöden av samma Gud och inte från varandra separata delar.


Det stämmer inte eftersom de är oändliga.


Du skriver:

"Och trots att jag inte kan bekänna mig kristen än idag, ställer lite högre krav på mig just gällande kunskapsteoretiska frågor såsom den ovanstående, så är jag inte riktigt med på ovanstående beskskrivning utan alltid har känt att det handlar om tre aspekter så att säga av samma gudom - men jag kan å andra sidan ha fel."

Jag skulle säga att "tre aspekter är ett bra sätt att tala om Treenigheten. Tre aspekter av samma verklighet.

Man brukar tala om Gud med analogi utifrån den skapade världen för att förstå honom.

T.ex. kan man utgå från denna bild; solen:

Solen är en, men dess ljus utgår från den som strålar. Ljusstrålarna når jorden och ger ljus och värme.
Analogt kan man då säga att Solklotet är Fadern i himlen. Ljusstrålarna är Sonen som kommer ner till Jorden, och värmen ljuset avger är den Helige Ande som är som en kärlekens värmande kraft för dem som tar emot den.


Den mänskliga personen kan också användas som analogi för att tala om Treenigheten:

Vi tänker oss att en människa tänker. Hon tycker om sin egen tanke eftersom den uttrycker det hon själv är. Analogt kan man säga att Gud Fadern är som människan som tänker. Hans tanke är Sonen.

Han älskar sin tanke eftersom den uttrycker det han är. Men eftersom han är Gud är allt han gör absolut, perfekt och evigt. Därför kan inte hans tanke vara begränsad och alltså olik honom, utan måste vara evig och absolut som han själv. Därför är hans tanke också Gud. Den måste också vara en avbild av honom själv eller helt lik honom eftersom den är evig och absolut som han. Den är en avbild kan vi säga eller en kopia av honom alltså Gud också den. Men den är inte en till Gud eftersom den är hans egen tanke och en del av honom. Man kan uttrycka det så att tanken är som en spegelbild av Gud Fadern som tänker den eftersom hans tanke utrycker allt han har i sig, det gör den eftersom Guds tänkande måste vara absolut, totalt. Den uttrycker därför Guds totalitet.

Samma sak gäller kärleken han har till sin tanke; den måste också vara evig, perfekt och absolut och alltså den Gud liksom han är Gud.

Då har vi en Gud och tre aspekter: Fadern Sonen och Anden. Men dessa aspekter måste alla tre vara personer; eftersom Fadern är person måste också Sonen vara det om tanken är Faderns spegelbild.

Den kärlek som Fadern har till sin tanke Sonen är också den Gud eftersom Guds kärlek är absolut, total och evig.


Nu kommer vi till Guds verkan i skapelsen:

Om Guds tanke är total evig och absolut måste Gud redan ha tänkt alla tankar för all framtid när han tänkte Sonen. I Sonen måste därför alla planer, alla projekt, all försyn för världen och människorna redan ha varit klara från all evighet. Fadern tänker alltså inget nytt om världen och fattar inga nya beslut om den. Allt är redan tänkt och beslutat när Sonen föds (genereras) av Fadern i evighet.


Då kommer vi till det som texten du citerar lyder i början:


Det stämmer inte om personerna är tre aspekter av samma väsen.

Det är som att säga att:
- Solklotet, solstrålarna och värmen de avger
är tre solar,

eller som att säga att:
- jag, min tanke och kärleken jag har till min tanke
är tre jag.

Tankegången utgår ifrån det outtalade postulatet att var och en av de tre personerna är en gud för sig, en annan gud. Bara då kan man komma fram till slutsatsen att tre personer kan bli tre gudar.

Men det är inte det som den Athanasianska trosbekännelsen säger. Där sägs att det är samma Gud.

Det blir då ett cirkelresonemang genom att i utgångspunkten förutses det som skall bevisas:

- Varje person är en enskild gud.
Summan av de tre personerna är tre enskilda gudar.

Det korrekta resonemanget lyder:

- Varje person är Gud (samme Gud uppenbarligen eftersom Gud är ett namn på den ende Guden).
Summan av personerna är tre personer.

Att det är tre Gudar går inte att komma fram till av satsen.

Det vore som att säga:

- Jag tänker på ett äpple, en bana och på en apelsin.
- Varje tanke på de olika frukterna är en del av mitt intellekt.
Därför blir det tre intellekt.

Detta stämmer inte: Det blir tre tankar men ett intellekt.

Det vore också som att säga:
- Varje tanke är Peter.
Summan av de tre tankarna är tre Daniel.

Det korrekta resonemanget skulle lyda:
- Varje tanke är Peters
Summan av tankarna är tre tankar och en Peter som tänker.

Hans resonemang borde då lyda:
- Varje tanke är från tre olika Peter, Peter Svensson, Peter Andersson och Peter Olsson.
Summan av tankarna är tre tankar inte tre Petrar.

Eller:
- Varje tanke är en Peter.
Summan av tankarna är tre Petrar.

Men det var inte det som den Athanasianska trosbekännelsen formulerade. Den sa inte att varje person är en gud.

Hans resonemang, om det skall leda till slutsatsen tre gudar, borde därför lyda:
- Varje enskild person är en gud.
Summan av personerna är därför tre personer och tre gudar.

Men så skriver hans alltså inte.



Team fråga prästen!


Medeltida katolska teologer om Islams treenighetssyn

De här frågorna har bearbetats av teologer redan under medeltiden (1200 och 1300-talet). Katolska missionärer, främst från Franciskanorden och dominikanorden, reste då till muslimska länder för att försöka få muslimerna där (saracenerna) att bli kristna. De lyckades också med det i viss mån och döpte många.

Så här skriver Raimondo Lullo (De fine, Contra Saracenos, in Corpus Christianorum, CXXII, 255-257):

"Saracenerna menar att vi kristna tror att Gud är delad i tre delar. En av dessa skulle ha kommit ner till den saliga Jungfrun, en annan skulle ha stannat i himlen och en tredje skulle vara den Helige Ande. Dessutom menar de att vi tror att den del som har inkarnerats (blivit kött) har förlorat sin gudomlighet när den blivit människa och att den sedan har lidit och dött. På grund av inkarnationen (människoblivandet) tillskriver de oss många andra felaktigheter. [...]

Saracenerna tror att Gud är en enda. Men de menar att vi tror att den ende Guden är delad i tre delar trots att varje person som är delad från de tre utgör en enda Gud. De hävdar då att vi tror att det finns tre separata gudar och att det finns en enda Gud som är resultatet av dessa. [...]

Om det funnes modiga män som kunde visa dem och dokumentera för dem vad den sanna inkarnationen är, [...] så som jag har förklarat i mina andra skrifter, så skulle man kunna få dem på det sättet kunna få dem att tro på den. [...] Alltså om de skulle informeras exakt om hur vår tro är, framför allt angående Guds Treenighet, och om de fick veta att vi för att förklara denna tro använder resonemang som är så övertygande att det mänskliga intellektet inte kan opponera sig, skulle de bestämma sig för att tro på Guds saliga Treenighet, framför allt de intellektuella."


En annan teolog lyckades med detta som Lullo önskade.

Så här skriver Guglielmo di Tripoli som talar utifrån sin egen erfarenhet som missionär bland muslimerna (Tractatus de statu Saracenorum, cit. § 28-45; 51-53):

"De (saracenerna) förundras när de får höra om den gudomliga gudomliggörande Treenigheten, som, man inte känner till den, inte kan ha en riktig kunskap om den sanne Guden. För om de hör att den Gud som de vördar, och som de säger är skapare av himmel och jord och alla varelser, som har skapat allt från intet genom sitt eviga Ord, erkänner de utan problem att Gud har ett ord genom vilket allt har blivit skapat, och att utan det ingenting har blivit till. När de hör att Gud, som är verbal alltså har ett ord, är levande och liv för allt levande, ger till allt levande, är den levande, det outtömliga ursprunget för livet, från vilken alla kroppsliga och andliga varelser får liv, erkänner de att Gud har livet och Anden som vi kallar Helig. När de lyckas förstå att Guds Ord kommer från Gud genom en gudomlig evig födsel och att den Helige Ande evigt utgår från Guden som föder och från Ordet som föds, då förstår de att Fadern, Sonen och den Helige Ande är tre personer som finns till i sig, personer i vilka en enda gudom finns, ett enda majestät, en enda essens (väsen), en enda kraft och verkan, en enda Gud, som är Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det är faktiskt så att om den som är tillbedd av alla, Gud, inte hade Ordet, så skulle man kunna tänka att Gud är stum. Och om han inte hade Anden skulle man kunna säga att Gud inte är levande eller t.o.m. död, vilket är omöjligt att säga om Gud.

När de hör att alla skapade varelser har skapats genom Guds Ord och att alla profetior har uttalats genom Guds Ord och att all visdom och kunskap har uppenbarats till människorna genom Ordet och att de dödas uppståndelse, domen och belöningen skall ske genom Guds Ord, utropar de: "detta Ord är sannerligen Guds stora kraft"" och de drar slutsatsen: "Den som inte känner till Guds Ord, känner inte heller till Gud själv".

Och, när de lyssnar på lagens vittnesbörd där det står att det sades genom änglarna: "O Maria, Gud har förkunnat för dig och har givit dig som glatt budskap Evangeliet om Ordet som har utgått från hans egen mun, och han skall kallas Jesus Kristus, son till Maria", skall alla tvingas säga och de säger: "Jesus Kristus är verkligen Guds ord", medan de tillsammans med den salige Johannes bekänner: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till". Detta är anledningen till att det bland saracenerna, i fråga om tron finns, ett intressant kapitel: Abraham är Guds vän, Mose är den som talar i Guds namn, Jesus, Marias son, är Guds Ord och Ande. Muhammed är Guds nuntie. Bland dessa fyra är Jesus den bäste, Guds Ord, vars lov och pris vi har berättat om innan.

De accepterar alltså det som sagts ovan: Herren Jesus är Guds Ord som inkarnerats i jungfru Marias liv och det är samma inkarnerade Ord som fötts av Jungfrun, den som kallas Jesus, Marias son.

När de hör att Kristi lära innehåller tron på ett perfekt och fullödigt sätt, vilket är kunskapen om Gud i detta livet och att det enda budet som Gud har givit till de troende är kärleken och den sanna vänskapen till Gud och till nästan som sammanfattar Guds bud och att de troendes belöning skall bestå i det saliga livet i himlen med änglarna i tiden som skall komma, så bejakar de den efterlängtade eviga saligheten och de dygder vi nämnt tidigare.

Alltså på grund av Guds Ord som är så enkelt, liksom fogliga får, ber de om Kristi dop och går in i Guds fårfålla utan att man skall behöva använda filosofiska argument eller vapenmakt. Den som har sagt och skrivit dessa saker, har redan döpt fler än tusen tack vare Guds nåd."


Från:
Il fascino di Cristo nell'Islam
av Giuseppe Rizzardi
Milano 1989