(2002-12-14)
Jag håller på att skriva en uppsats om konflikten mellan påven och
kejsaren under medeltiden. Jag funderar över hur de religiösa ledarna i
medeltidens Europa egentligen kunde ha så stort inflytande att de kunde
utmana t.o.m. de tysk-romerska kejsarna? Jag vore mycket tacksam om du
kunde besvara denna fråga coh gärna så snabbt som möjligt då arbetet ska
vara inlämnat före jul.
Tack på förhand!/Jessica
Hej Jessica!
På Karl den stores tid (800-talet), när kyrkan på allvar fått fotfäste
norr om Alperna, hade kejsaren skriande behov av ämbetsmän som var läs-
och skrivkunniga samt allmänbildade. Eftersom skolorna drevs vid
katedraler och kloster, var de bildade människor nästan uteslutande
präster eller munkar. Kejsaren var tvungen att värva dem genom
förlänandet av mark och förmåner. När biskopar inte enbart var
förvaltare av det andliga utan också det jordiska, kunde konflikten inte
utebli. Läran 'om det två svärden' - det andliga och det jordiska -
ledde vidare till frågan, vem som skulle ha den högsta makten?
(investiturstriden). Man borde komma ihåg, att under hela medeltiden var
kyrkan och riket, påven och kejsaren, en enhet. Uppdelningen skedde
först i modern tid.
Jag bifogar en artikel ur Nationalencyklopedin, Multimedia 2000 >>>
Investiturstriden (av medeltidslat. investitura 'beklädande',
'insättande', 'installation', av lat. investio 'bekläda'), konflikt
mellan påve och kejsare om kyrkliga ämbetstillsättningar. Den egentliga
investiturstriden utkämpades 1075-1122, men den principiella motsättning
mellan kyrka och furstemakt som hade utlöst konflikten kvarstod länge
därefter och gav upphov till stridigheter både i Tysk-romerska riket och
annorstädes. Formellt gällde investiturstriden rätten att enligt feodal
sed ge biskopar med furstliga maktbefogenheter investitur, dvs. till dem
överlämna stav, ring och spira, symbolerna för deras ämbeten och
domäner. Men ytterst var det, p.g.a. biskoparnas starka maktställning i
Tysk-romerska riket, den politiska dominansen som stod på spel.
Striden bröt ut när den kyrkliga reformrörelsens ledare, påven
Gregorius VII, reste krav på kyrkans frigörelse från världsligt
inflytande och förbjöd lekmannainvestituren (jfr ¤gregorianska
reformrörelsen). Henrik IV, tysk kung, senare tysk-romersk kejsare, gick
till motattack och lät avsätta påven. Denne svarade 1076 med
bannlysning, som han dock följande år måste häva (jfr ¤Canossa), men
konflikten flammade snart upp igen.
Motsättningarna löstes provisoriskt genom en kompromiss, konkordatet
i Worms 1122. Enligt detta skulle biskopar inte utses av kejsaren utan
väljas av domkapitlen, vilkas fria val dock hämmades av kejsarens rätt
att närvara, i egen person eller genom ombud. Vad investituren beträffar
skulle påven genom att överräcka stav och ring insätta biskoparna i det
andliga ämbetet, medan motsvarande världsliga ceremoni förrättades av
kejsaren, som överlämnade spiran. I rikets tyska del, där den världsliga
investituren kom först, behöll kejsaren mycket av sin kontroll över
biskoparna, men i de burgundiska och italienska riksdelarna, där den
andliga ceremonin inledde, blev hans inflytande över dem i
fortsättningen mindre. Lennart Sjöstedt
Litt.: C. Morris, The Papal Monarchy: The Western Church from 1050 to
1250 (1989).
<<< Slut citat