Jag hoppas att du kan hjälpa mig med följande frågor:
1. Hur kunde den protestantiska läran spridas så fort och bli så populär i norra Europa?
2. Hur förändrades kyrkorummet när Sverige blev protestantiskt?
3. Varför tyckte Martin Luther om Romarbrevet 1:17?
Kan du försöka att göra dina svar lite kortfattade för det behövs inte allt för mycket fakta kring dessa frågor.
Tack så jätte mycket för hjälpen! ///SANDRA
1. Hur kunde den protestantiska läran spridas så fort och bli så populär i norra Europa?
Det är naturligtvis en hel rad samverkande orsaker till att protestantismen spreds snabbt i norra Europa. Det var (och är) stora kulturella skillnader mellan Sydeuropa och Nordeuropa. Synen på avlat passade inte in i germanskt tänkande, man var också trött på skattetrycket från Vatikanen. Härskarna ville lösgöra sig både politiskt och ekonomiskt från Rom. Den nya läran kunde utnyttjas att få folket att snabbt lyda den världsliga överheten och makthavarna kunde på detta sätt få kontroll över både land och kyrka.
I Sverige behövde Gustav Vasa pengar för sina krig och kunde så dra in kyrkans tillgångar till statskassan. 1500-talet innebar en religiös förfallsperiod. Många i folket förstod kanske aldrig att de inte var katoliker längre därför att de yttre formerna för gudstjänsten behölls som en fasad. De stora liturgiska förändringarna skedde först mot slutet av 1500-talet. Detsamma gäller kyrkorummet: helgonbilder förstörs eller undanskaffas i de flesta fall först f.o.m. 1600-talet. Kyrkorummet förändrades genom att Maria och helgonen försvann, någon kyrklig konst existerade inte längre. I stället satte man in väggepitafier. Under 1600-talet fick det lokala gudstjänstlivet en renässans som i allt väsentligt anknöt sig till medeltida katolska former. De bönböcker man använde var översatta från katolska förlagor.
Några årtal:
1527 Riksdagen i Västerås. Gustav Vasa konfiskerar kyrklig egendom.
1596 Birgittasystrarna i Vadstena tvingas lämna landet.
örebro stadga 1617 förbjöd på det strängaste katoliker att vistas i Sverige. Den svensk som blev katolik skulle förvisas ur riket och mista sin arvsrätt. Försökte någon vinna anhängare för katolicismen, skulle han straffas med livet. Det gick dock inte att stänga katoliker ute från Sverige. Landet hade behov av duktigt fackfolk. Hantverkare, vapensmeder och textilarbetare kallades frän utlandet till Sverige. En del av dem var katoliker, liksom personal på främmande länders legationer i Stockholm. De katolska stormakternas legationer tilläts ha katolska präster anställda. Dessa fick inte verka utanför legationernas områden men kom att i praktiken ha kontakt med katolska landsmän på olika håll i Sverige. Mässa firades i legationskapellen. Det mesta måste ske i smyg - till för 200 år sedan.
1624 I Stockholm avrättas Georg Ursinus, kunglig sekreterare, och Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje, för sin katolska tro.
1779
Riksdagen beslutar - av nationalekonomiska skäl - att underlätta utlänningars religionsutövning.
1781 En stadga härom utfärdas, det så kallade toleransediktet. Det tillåter utländska katoliker, som flyttat till Sverige, att ha egna kyrkor, offentligen fira gudstjänst och uppfostra sina barn till katoliker. Förbudet för svenskar att övergå till katolska kyrkan består. Infödda svenskar får inte bevista den katolska mässan. Katoliker får inte inneha statlig tjänst.
1837 Drottning Josefina medverkar till att Stockholm får en katolsk kyrka. år 1781 tillät kung Gustav III katolska utlänningar att bilda en församling i Sverige. Påven kunde tack vare detta "toleransedikt" upprätta ett "apostoliskt vikariat" i Sverige. år 1860 utvidgades religionsfriheten till att gälla även svenskar.
1855
Det blir tillåtet för lutheraner i Sverige att bevista andra kristna samfunds gudstjänster.
1858 Sex svenskor, som konverterat, döms att gå i landsflykt. Domen väcker harm på kontinenten, där pengar samlas in för deras underhäll. Drottning Josephine följer dem till båten, när de lämnar Sverige.
1860 avskaffades den första dissenterlagen om straff för avfall från den lutherska läran. Svenskar kunde medges utträde ur Svenska kyrkan men de blev då betraktade som avfällingar. "Främmande trosbekännare" kunde få tillstånd att bilda församlingar och förvärva mark för kyrkobyggnader. Munkar och nunnor fick inte finnas i landet. Endast katolska barn fick gå i de katolska skolorna.
1870 fick icke-protestantiska trosbekännare rätt att bli statstjänstemän och riksdagsmän, men inte statsråd eller kristendomslärare.
1871 Kyrkoherde Stolberg samlar pengar i Tyskland och österrike för en kyrka i Malmö. - Riksdagen förbereder större religionsfrihet: man diskuterar om katoliker skall få ha processioner på gatorna och hur farliga deras skolor är.
1873 En ny dissenterlag som gäller till 1951: det blir lättare att utträda ur Svenska kyrkan, men muntlig anmälan och viss betänketid krävs. Barn med luthersk far behöver inte längre bli lutheraner, utan föräldrar i blandäktenskap kan före vigseln skriftligen avtala om vilken kyrka deras barn skall tillhöra. Kloster får fortfarande inte inrättas i Sverige.
1951 träder en ny religionsfrihetslag i kraft. Varje svensk får utöva den religion han vill. Förbehållslös rätt att utträda ur Svenska kyrkan efter muntlig anmälan. Kloster får inrättas, men endast med Kungliga Majestäts tillstånd. Begreppet "främmande trosbekännare" utmönstras. Innan 1951 kunde alltså inte katoliker i Sverige bli t.ex. lärare, sjuksköterskor eller regeringsmedlemmar. En katolik fick inte ens läsa på lärarhögskolan. En idag känd katolik i Sverige sökte till lärarutbildning och sedan till sjuksköterskeutbildning men blev nekad inträde till bägge pga sin religionsbekännelse. Det är kanske förståeligt eftersom dessa båda utbildningar förestods av Ecklesiastikdepartementet då.
Först 1977 blev det helt fritt att bilda kloster i Sverige.
Från "år för år; Kyrkans väg i Sverige 1783-1983" av Barbro Lindquist; Katolsk Kyrkotidning
2. Hur förändrades kyrkorummet när Sverige blev protestantiskt?
Förändringarna skedde gradvis. Vissa saker ändrades snart (se ovan fråga 1) annat avskaffades senare. Vissa saker har tillkommit i katolska kyrkor efter reformationen och finns av det skälet inte i de protestantiska kyrkorna. Det gäller t.ex. evighetslampan som lyser bredvid tabernaklet för att visa på Kristi närvaro i de konsekrerade hostiorna som förvaras där.
Det som inte finns i protestantiska kyrkor idag men som finns i de katolska är t.ex.:
- tabernaklet alltså skåpet i vilket de konsakrerade hostiorna (oblaterna) förvarades.
- evighetslampan vid tabernaklet
- statyer av helgon
- tak- och vägg- målningar med helgonmotiv
- relikskrin och helgongravar
Man satte in vapensköldar (väggepitafier) )tillhörande kungar, adelsmän och andra viktiga personer.
Man började begrava politiska makthavare i kyrkorna mera.
3. Varför tyckte Martin Luther om Romarbrevet 1:17?
För Martin Luther och för hela reformationen kom Rom 1:17 att spela en mycket viktig roll. Bibelversen lyder: ”I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.”
I unga år blev Martin Luther munk i ett augustinerkloster. Han vigdes till präst. Martin Luther levde ett asketiskt levnadssätt med fastor, ibland tre dagar i sträck, försakelser, andliga övningar, han vakade och bad och biktade sig flitigt, ofta dagligen. Men trots alla dessa ansträngningar blev hans hjärta bortvänt från Gud. Han kunde inte älska Gud av hela sitt hjärta, hur mycket han än försökte. Han började tvivla på, att han var utvald av Gud till den eviga saligheten. Han var orolig att han skulle bli evigt fördömd. Han hade svårt att tro, att Guds nåd var till för honom. Det värsta var inte de enskilda synderna, utan att hela hans natur var ond. Det goda han ville göra, gjorde han inte, och det onda han inte ville göra, det gjorde han. Hans själasörjare, augustinerordens ledare i Tyskland Johann von Staupitz, sade till honom att inte vara orolig, och att hans utkorelse fanns i Kristi sår. Han rådde honom vidare att fördjupa sig i Bibeln och ordnade så, att han skulle får föreläsa i bibelteologi vid universitetet.
Luther satte igång med att lära sig förstå och utlägga Skriften. Han började först att föreläsa över Psaltaren och därpå över Romarebrevet.
Vid fördjupning av Rom 1:17 fick han hjälp och klarhet. Han fördjupade sig i innebörden av ordet rättfärdighet. Det grekiska ordet dikaiosyne har två betydelser, som i svenskan återges med ”rättfärdighet” respektive ”rättfärdiggörelse”. Det förra avser en strikt tillämning av lagen, som när domaren avkunnar den rättvisa domen. Rättfärdiggörelse däremot talar man om, när domaren avstår från att döma, friger fången och försöker få honom att börja ett nytt liv. Rättfärdighet är inte något människan själv åstadkommer. Kristus levde helt rättfärdigt. Denna rättfärdighet blir tillräknad människan, då hon lever i tro på Kristus. Människan blir gjord rättfärdig för Kristi skull. Detta sker av nåd och inte på grund av någon tjänst. Det enda människan kan göra är att tro detta, och även tron är en gåva. Enligt Luther blir människan rättfärdiggjord genom tron allena utan några gärningar. Rättfärdiggörelseläran är en mycket central punkt i reformationen.
Luther beskriver med egna ord sin situation på följande sätt:
Jag var gripen av en längtan att förstå Paulus’ brev till romarna och intet hindrade mig utom uttrycket ”Guds rättfärdighet, vilket jag hade lärt mig… förstå som den rättfärdighet genom vilken Gud är rättfärdig och rättvist straffar de orättfärdiga. Min belägenhet var denna: fastän jag var en god munk, stod jag inför Gud som en syndare med dåligt samvete och jag trodde inte alls på att mina förtjänster kunde blidka honom. Därför älskade jag inte en rättvis och vred Gud, utan snarare hatade jag och vände mig emot honom. Men jag fortsatte envist med att grubbla på detta uttryck och närde en brinnande önskan att få veta vad han menade.
Natt och dag grubblade jag tills jag fann sambandet mellan Guds rättfärdighet och uttrycket ”den rättfärdige skall leva av tro”. Då förstod jag att Guds rättfärdighet är den rättfärdighet genom vilken Gud av nåd och ren barmhärtighet rättfärdiggör oss genom tron...Efter detta kände jag mig vara född på nytt och att ha vandrat genom öppna dörrar in i paradiset. Hela Skriften fick en ny mening... och medan ”Guds rättfärdighet” tidigare hade fyllt mig med hat, så ingav mig nu detta underbara ord och kärlek. Detta ställe hos Paulus blev för mig paradisets por...
Om du har en verklig tro på att Kristus är din Frälsare, så har du i samma stund också en nådig Gud, ty tron för dig in och öppnar Guds hjärta för dig, så att du ser idel nåd och överflödande kärlek. Detta är att skåda Gud på rätt sätt, nämligen i tron som ser hans fadershjärta, där det inte finns någon vrede eller onåd. Den som ser Gud såsom vred, ser honom inte på rätt sätt, utan endast som en förlåt, som en mörk sky, som dragits för hans ansikte.
I Svensk Psalm 37 i 1937 års Psalmbok beskriver Luther sin erfarenhet.
Beskrivningen ovan bygger till största delen på uppgifter från Roland H.Bainton: Luther, mannen som blev en epok, Stockholm 1960.
En forskare som i hög grad reformerat bilden av Luther är professor Birgit Stolt, som har skrivit ett antal böcker och artiklar i ämnet, men som jag tyvärr inte haft tillgång till.
Se även de nya forskningsrön av professor Dietrich Emme pekar på att Luther var tvångsplacerad i klostret pga ett dråp han begått och inte som en ingivelse efter ett åskväder:
Martin Luthers väg in i klosterlivet
och
Om Martin Luthers klosterkallelse
