2002-01-10
Varifrån kommer allt detta prat om helvetet som en substantiell plats (i ex Dantes Inferno) som avbildas i konsten och i litteraturen?
Varifrån kommer idén om att helvetet bara skulle vara "att vara skild från Gud"? När började de olika teorierna ta form?
MVH/Katarina
Hej
Jag har bett pater Rainer Carls hos Jesuiterna i Stockholm svara:
"Helvetesföreställningen, såsom den är känd i konsten och litteraturen, dvs ett brinnande inferno, har sina rötter i mesopotamiska föreställningar, men utvecklades framför allt inom den iranska zoroastrismen, dvs Zarathustras religionssystem. Där gällde det för den mänskliga själen att gå över Skinvat-bron som var skarp som ett svärdsegg för att komma till paradiset (också detta är ett persiskt ord). Judarna i Babylon, som kom i nära kontakt med den iranska kulturen efter att Babylon hade erövrats av perserkungen Kyros, övertog denna och flera andra föreställningar, som hade med de yttersta tingen att göra (himmel, helvete, livet efter detta). även i Palestina tycks dessa iranska tankar så småningom ha ersatt tidigare föreställningar. Ty enligt judarna var "Herrens dag" en uppgörelse i historien med fientliga folk och okkupationsmakter, en dag som skulle leda till att Israels folk återigen kunde inta sin historiska roll under en Davidsättling (Messias). Denna tanke på en Herrens dom i historien förvandlades så småningom till en tanke om en yttersta dom vid historiens slut. även den iranska föreställningen om helvetet kan ha förbundits med en helt annan föreställning i Jerusalem, där "att kastas i Ge-henna" innebar att en förbrytares lik kastades i "gehenna" (dvs i Ge Hinnom = Hinnoms dal utanför Jerusalems stadsmuren, som var stadens avskrädesplats), där elden (bland soporna) inte släcks och masken (bland de ruttnande soporna) inte dör. Det iranska helvetet var liksom en mera omfattande utvidgning av Gehenna, som dessutom skulle ta vid först efter den stora domen vid tidens slut.
Den teologiska dimensionen i dessa bilder och föreställningar, vilken redan finns hos de kristna kyrkofäderna och hos medeltidens teologer, har mycket mera att göra med, att människan under sitt liv genom sina fria val kan värja sig så mycket mot Gud, att en äkta omvändelse inte längre är möjlig. Hon begår därmed en synd som inte kan förlåtas, eftersom människan inte längre vill ta emot förlåtelsen. Människan avvisar totalt Gud, så att hon, när hon efter döden skall förenas med Gud, vägrar att underkasta sig Gud och bli ett med honom. Detta medför att hon trots Guds barmhärtighet och förlåtelse inte längre förmår ta emot dessa, att hon stänger sig totalt för den kärlek som är Gud själv är och vilken Gud vill förmedla till människan. Hon väljer av fri vilja, att principiellt motsätta sig Gud, eftersom hon inte vill tolerera Gud som sin överman. Detta innebär inte att man kastas i helvetet, utan att man väljer sitt eget helvete, dvs den totala avskurenheten från Gud och därmed livet, ljuset, godheten och kärleken. Människan döms inte heller till helvetet, utan hon väljer sitt helvete i en förvriden stolthet, när hon vägrar att erkänna att Gud ändå är alla goda tings herre och ursprung. Om någon människa någonsin för sig själv har valt eller kommer att välja denna absurditet, är inte klart. Vi vet alltså inte om någon "är i helvetet". Men möjligheten att välja bort Gud och att därigenom "avskära sig från Gud" finns."