Jag tror på en Gud som inte är personifierad. Min Gud är allt som lever, allt som anda energier. Jag tror på att allt har en mening. Det finns inget som heter slump. Jag har svårt för tillbedjan och personifieringen i den katolska tron där Gud framstår som en gubbe med skägg.
Sandra
Jag skulle säga att det är vi som personifierar Gud efter våra referensramar. Vi lägger liksom på Gud våra egna föreställningar. Och när vi gör det gör vi honom aldrig rättvisa utan det måste nödvändigtvis bli en begränsning av honom och alltså inte en sann bild. Gud är ju ande (närvarande överallt) och transcendent (bortom allt) och totalt annorlunda mot allt vi kan föreställa oss. Egentligen kan man bara tala om Gud i negationer, dvs säga vad han inte är; t.ex. o-ändlig (inte ändlig, utan ände), ab-solut (inte upplöslig i olika delar), perfekt (det motsatta till det imperfekta, som faktiskt inte finns på jorden och som vi inte vet vad det är, för vi har aldrig erfarit något helt perfekt). Om vi talar om en person så måste vi akta oss för att inte direkt tänka i banorna "mänsklig person". Då är det lätt att tänka på en intolerant gubbe med skägg som är mer benägen att straffa och fördöma än att belöna och förlåta. Sådana föreställningar kommer ofta genom att vi projicerar vår egen fadersrelation på Gud – alltså vilken erfarenhet vi har haft av vår egen pappa.
Det är bättre att tänka sig Gud efter det han säger om sig själv, och då har vi Bibeln. Ta t.ex följande: Salomos vishet 7:22-8:1
"I visheten bor en ande som är förnuftig och helig, ensam i sitt slag, mångfaldig till formen, tunn, lättrörlig, klarsynt, ogrumlad, tydlig, okränkbar, vän till det goda, skarpsinnig, oemotståndlig, välgörande, människovänlig, fast, orubblig, bekymmersfri, allsmäktig och med uppsikt över allt; den genomströmmar alla andar som är förnuftiga, rena och av den tunnaste materia. Ingenting är så rörligt som vishetens rörelse. I sin renhet tränger hon in i allt, i alla dess delar. Hon är ett utflöde från Guds makt, hon strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet. Därför kan ingenting orent komma henne nära. Hon är ett återsken av det eviga ljuset, en klar spegling av Guds verksamhet och en avbild av hans godhet. Hon är en men förmår allt, hon förblir vad hon är men gör allting nytt. I släkte efter släkte finner hon rum i heliga själar och frambringar profeter och vänner till Gud, ty Gud älskar bara den som lever med visheten. Hon är härligare än solen och förmer än all stjärnbilder. Hennes strålkraft visar sig överträffa ljusets, ty ljuset avlöses av natten, men visheten kan inget ont få makt över. Hon sträcker sig med kraft från öster till väster, och hon styr skickligt allt."
Vish. 7:22-8:1 (apokryfisk eller deuterokanonisk bok som bara finns i vissa biblar på svenska och i katolska och ortodoxa biblar)
Mycket av olika religioner överensstämmer med varandra. Varför
då om de har samma syfte motarbeta varandra? Det kanske har med olika livsstilar att
göra. Men varför fördömer man varandras religioner då? Alla är ju unika och Gud har
ju skapat oss till sin avbild. Alltså är ingens liv fel, alla är rätta, oavsett vad
man gör, eller?
Sandra
Vad gäller den intolerans du talar om som du funnit i Katolska Kyrkan mot andra religioner så skulle jag säga att det nog beror på vem du talar med i Katolska Kyrkan. För Gud är inte intolerant. Gud skapade människan till sin avbild dvs alla människor, inte bara katolikerna. Andra Vatikankoncilitet säger så här om den frågan:
"Slutligen, de som ännu inte har tagit emot evangeliet är av olika skäl förbundna med Guds folk. Det gäller i första hand det folk som fick ta emot förbunden och löftena och ur vilket Kristus kom som människa (jfr Rom 9:4f). Detta folk, som Gud har utvalt, är honom allra kärast för fädernas skull, ty Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse (jfr Rom 11.28f). Men frälsningsplanen omfattar också dem som erkänner Skaparen, framför allt muslimerna. De bekänner att de har Abrahams tro och tillber med oss den ende och barmhärtige Guden, som skall döma människorna på den yttersta dagen. Men Gud är inte heller långt borta från de andra, som i skuggor och bilder söker den ende okände Guden. åt alla ger han ju liv och anda och alla andra gåvor (jfr Apg 17:25-28). Frälsaren vill att alla människor skall bli räddade (jfr 1 Tim 2:4). De som inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen om de söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst. Den gudomliga försynen vägrar inte heller att ge de nödvändiga hjälpmedlen till räddning åt dem som oförskyllt ännu inte nått fram till en uttrycklig kunskap om Gud men som ändå med den gudomliga nådens bistånd söker leva ett rätt liv. Allt gott och sant som finns hos dem uppskattas av kyrkan som en förberedelse till evangeliet och en gåva från den som upplyser varje människa så att hon till slut skall ha liv."
Sedan finns det andra texter som talar om hur vi katoliker borde samarbeta med "människor av god vilja" (oavsett religion) för en rättvisare värld.
Jesus själv är förresten väldigt öppen för alla som kom till honom. Det var faktiskt ofta så att det var folk som inte var judar utan "hedningar" som förstod mera av hans budskap än judarna hans eget folk. Ta den syro-fenikiska kvinnan (Mk 7:24-30), eller den romerske officeren (Matt 8:5-13), eller när Jesus talade till sitt eget folk i Nasaret (LK 4:16-30). Det är bara några exempel. Hela Bibeln är full av dem, även Gamla Testamentet; t.ex. Ruts bok.