2003-11-10
Jag skulle gärna villja få tips om var jag kan hitta information om den katolska samhällsläran. Boken "Politiska ideologier i vår tid" av Reidar Larsson har jag redan. Om detta inte finns eller ni ändå har lust, kunde det vara bra med era synpunkter på några omfattande frågor. Det är viktigt att ni skriver vem/vilka och vad ni är så jag kan referera till er i mitt skolarbete.
-Hur ska samhället styras?
-Hur mycket ska staten ingripa i människornas liv?
-På vilket sätt ska samhället förändras?
-Hur ska ekonomi och näringsliv organiseras?
-Hur föreställer man "idealsamhället"?
Alla frågor ställs naturligtvis till hur den katolska samhällsläran
tycker.
Tack på förhand! //Sara
Här kommer svar på dina frågor.
0. När man går igenom de senaste påvarnas, men speciellt den nuvarande påven Johannes Paulus II:s, rundskrivelser finner man att större delen handlar om social-etiska frågor. Kanske undrar någon om också kyrkan och dess högsta ledare har fallit offer för sekulariseringen, lämnat det himmelska budkapet för att befatta sig med denna världens bekymmer. Jag hoppas, att det följande skall visa, att all katolsk sociallära, alla påvliga och biskopliga rundskrivelser i dessa frågor, har sin upprinnelse i Jesu Kristi "glada budskap" som evangelium ju heter översatt. Hur kan man förkunna tron på himmelrikets härlighet, när man inte kan ge något hopp i denna världens misär. Jesus Kristus själv har alltid predikat Ordet och hjälpt de fattiga. Och så har kyrkan gjort under alla århundraden. Som Jakob skriver i sitt brev: "Mina bröder ... Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: 'Gå i frid, håll er varma och ät er mätta', men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: ... utan gärningar är den död." (Jak 2:16-17)
När man ser tillbaka på katolskt - egentligen borde jag säga kristet tänkande eftersom det går tillbaka till Jesus Kristus själv och till hans apostlar, speciellt Paulus - ser man klart att det aldrig var ensidigt bundet vid bokstaven. Till en början fanns ju inte ens Bibeln utan endast den muntliga förkunnelsen. När Skriften väl blivit färdig, hindrade den ingalunda människornas eget tänkande, tvärtom stimulerade det uppenbarade gudsordet det mänskliga förnuftet att dra slutsatser, sätta upp handlingsnormer och eftersträva dem. Kort: filosofin - i ordets bredaste bemärkelse som mänskligt funderande över livsfrågorna - har alltid haft sin plats bredvid teologin som Guds uppenbarelse i katolskt tänkande. Medeltiden kallade filosofin för teologins tjänarinna. Om detta har vi talat i den allra första föreläsningen.
Denna förankring i människans förnuft är fundamental, inte minst i kontakten med icke-kristna kulturer, där den kristna uppenbarelsen inte kan utgöra ett gemensamt fundament att utgå ifrån. Denna det katolska tänkandets beredskap att vända sig till människornas förnuft öppnar vägen till en dialog med vem som helst. Alltid finns det någon gemensam plattform även om den först måste upptäckas.
Den katolska sociallärans dokument grundar sig i hög grad på mänskligt förnuft. Därför vänder de sig också "till alla människor av god vilja" och beaktas även i kretsar långt utanför det katolska lägret. Därmed är dock inte sagt att den katolska socialläran är uteslutande en produkt av mänsklig spekulation. De senaste påvarna och särskilt vår nuvarande påve Johannes Paulus II tröttnar inte att påpeka att det sociala budskap som katolska kyrkan förkunnar är en direkt konsekvens av Jesu Kristi evangelium. Ingen kan predika rättvisa och fred om hon inte också kan ange vad dessa innebär i vår komplicerade moderna värld, åtminstone måste man kunna peka ut huvuddragen. Detaljerna är det sedan fackmännens sak att utforma, menar påvarna.
Så sent som 1891 kom det första egentliga dokumentet av den katolska socialläran när påven Leo XIII sände sin rundskrivelse "Rerum novarum". (I parentes kan noteras att de kyrkliga dokumenten oftast citeras efter de första orden som anger innehållet, i det här fallet "De nya tidernas" och så får man komplettera "problem", konkret "den sociala frågan" eller
"arbetarfrågan".)
Man förebrådde kyrkan då att ett halvt sekel hade gått innan ett ställningstagande i en för de stora massorna så vital fråga äntligen kom. Nu hade det sagts åtskilligt tidigare, både från påven och andra som t.ex. Wilhelm Ketteler, biskop av Mainz. Men det samlade svaret på Manchesterliberalismen och den kollektivistiska socialismen dröjde alltså fram till 1891. "Rerum novarum" lade å andra sidan grunden för 100 års katolskt socialtänkande. Först i våra dagar sker en ny ansats. Från en mera spekulativ principvetenskap byter socialläran karaktär till en ständigt pågående samhällsanalys och evangeliets svar på tidens utmaningar. Till denna förändring har inte minst befrielseteologin bidragit.
Det första egentliga var alltså "Rerum novarum" 1891. Utförligt behandlas kyrkans kompetens att utttala sig i sociala frågor. Ett sådant försvar i egen sak behövdes eftersom världen och även kyrkfolket var ovana att höra om sådana frågor från kyrkans sida. Sedan klarlägger Leo XIII att varken extrem liberalism eller kollektivistisk socialism respekterar människans värdighet som person och Guds avbild. En ohämmad liberalism främjar egoistiskt tänkande och ger ohejdat makt åt de starka och förnekar därmed människans karaktär som social varelse som är hänvisad till samhället som helhet och har ett ansvar för det. Kollektivistisk socialism berövar människan hennes gudagivna frihet och underordnar henne helt och hållet samhället och dess makt. Ingendera doktrin motsvarar människans värdighet som person skapad "till Guds avbild". Föreslås det en tredje, "en katolsk" väg? - Nej! Däremot uppträder redan här den berömda "subsidiaritetsprincipen" som reglerar förhållandet mellan den personliga friheten och det sociala ansvaret. Båda dragen är grundläggande för människans natur och endast i deras samspel kan människan finna sin rätta värdighet. Såväl liberalismen som socialismen i sina ovan beskrivna extrema former omöjliggör detta samspel genom att sätta individens frihet respektive kollektivets krav absolut.
40 år senare - 1931 - kom encyklikan (som man också kallar de påvliga rundskrivelserna) "Quadragesimo anno = I det fyrtionde året" ("efter Rerum novarum" är att tillägga). Detta dokument bringar inte mycket nytt. Det sätter några accenter, hänvisar till privategendomens begränsningar när det allmänna bästa kräver det och slår fast att "ett litet fåtal rika och mängden av egendomslösa är en oordning". Samtidigt utvecklar denna rundskrivelse ansatsen till en socialordning som grundar sig på de olika yrkeskategorierna. De som är knutna till ett och samma objekt, må det vara som ägare, som manager eller som arbetare skulle också organiseras tillsammans. Denna föreställning vann dock aldrig genomslagskraft och har under tiden försvunnit ur den katolska socialläran.
Redan Johannes XXIII:s rundskrivelse "Mater et magistra = Moder och lärare" (sagt om kyrkan) som kom 1961 intar återigen en mera praktisk inriktning. Den summerar tidens sociala problem och trycker på deras lösning men tillför inte socialläran något väsentligt nytt.
Paul VI:s "Populorum progression = Om folkens utveckling" 1967 är ett helt program för världens förändring föranlett av de växande klyftorna mellan nord och syd. Läser man texten idag kan man bara konstatera att läget har förvärrats.
Givetvis har också Andra Vatikankonciliet på 60-talet tagit upp de sociala konsekvenserna av evangeliet, främst i sin pastoralkonstitution om "Kyrkan i världen av idag".
Ett mer principiellt bidrag till den katolska socialläran gav den nuvarande påven Johannes Paulus II med encyklikan "Laborem exercens = Människans arbete" 1981. På svenska har detta dokument kommenterats i en bok av Erwin Bischofberger och Maciej Zaremba med titeln "Arbete före kapital - Den katolska kyrkans sociallära" (Brevskolan, Stockholm 1985). Därmed återges hela sprängkraften i katolskt socialt tänkande som om det verkligen genomförs kommer att förändra hela samhället. Argumentationen utgår ifrån människans värde som person och sätter det högre än kapitalet som endast är något materiellt.
1987 tog samma påve Johannes Paulus II ställning till en lång rad frågor i ett dokument som fick den svenska sammanfattande titeln "Kyrkans omsorg om utveckling och fred" på latin "Sollicitudo rei socialis". Där ges en dyster bild av utvecklingen sedan den mer förhoppningsfulla rundskrivelsen "Om folkens utveckling" 1967. Under de gångna två decennierna har klyftan mellan fattiga och rika, mellan mäktiga och förtryckta oroväckande ökat. Förhoppningarna som uttrycktes 1967 har inte infriats, tvärtom. ändå och med förnyat engagemang - så kunde man översätta ordet "sollicitudo" - klarlägger påven vad sann utveckling betyder, nämligen inte enbart materiell tillväxt utan allsidig mänsklig livskvalitet uppmätt och styrd av människans värdighet. Dokumentet avslutas med en enträgen uppmaning till alla goda krafter i världen att befria människan - där tar man upp den positiva ansatsen som befrielseteologin åstadkom - men till en verklig och slutgiltig frihet "som Jesus befriat oss till" (jfr Gal 5:1).
Till "Rerum novarums" 100 årsdag kunde man vänta sig en ny encyklika. Den kom också 1991 med titeln "Centesimus annus = Människans välfärd". För första gången talar man i katolsk sociallära också om marknadsekonomi - vår tids universalbotemedel. Man inser mycket väl marknadens och pengarnas styreffekter, men varnar för en övertro på marknadsekonomin. Den kan endast vara ett instrument som i sin tur måste styras av överordnade aspekter och politiska beslut.
Efter denna skiss av den katolska sociallärans utveckling fram till idag kan vi nu klarlägga grundbegreppen något tydligare. Förhoppningsvis kom den förändrade inriktningen av socialläran under de senaste åren från ett mer principiellt tänkande över till de aktuella samhällsfrågorna också fram i utläggningen.
När Statens medicinsk-etiska råd som är sammansatt av företrädare för de mest skiftande värdeföreställningarna i dagens Sverige diskuterade grundvalen för sina ställningstaganden, alltså den gemensamma värdebasen, formulerade man en humanistisk människosyn. Givetvis kan också en katolik gå med på en sådan humanistisk människosyn som arbetsbasis för en bedömning av komplicerade medicinsk-etiska frågor. Men räcker en sådan syn till för den katolska socialläran? Kan en humanistisk människosyn vara det slutgiltiga svaret ens för förnuftet, alltså allmänmänskligt tänkande? - Knappast! Vem är människan? Varifrån tar hon sina normer? Bestämmer hon i egen godtycklig suveränitet? Att ställa dessa frågor som kristen betyder också att besvara dem. Katolskt tänkande ser människan som skapad av Gud. Därmed är hon del av hela Guds skapelse, dess huvud och dess krona. Men hon är inte skapad som slav i ofrihet utan som Bibeln säger redan i första Mosebokens första kapitel "Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem." Människan har fått sin värdighet som en oförtjänad gåva av den Allrahögste, hela världsalltets skapare. Därför är hennes värdighet okränkbar enligt kristen syn.
Det berättas att man på senare år har gjort en undersökning bland Uppsalaelever hur de värderar människor och djur. Jag vill minnas att 60 % av ungdomarna tillskrev djuren lika högt värde som människan. Ett både glädjande och skrämmande exempel: Glädjande därför att det tydligen finns förståelse för att hela skapelsen och varenda del av den, må det vara djur, växt eller sten, har sitt värde. Allt som Gud har skapat är av stort värde eller "är mycket gott" som Bibeln uttrycker det. Resultatet av undersökningen är skrämmande därför att eleverna uppenbarligen inte ser någon värdeskillnad mellan människa och djur. Konsekvent har då en sten lika mycket existensberättigande som en människa. Den kristna attityden är - eller borde åtminstone vara - medveten om sitt ansvar och sin förvaltaruppgift. Samma Gud som skapade henne gav henne också i uppdrag att "lägga jorden under sig" inte för att skövla utan för att vårda den.
Med människans kallelse följer en rad konsekvenser, rättigheter och förpliktelser. Vi brukar kallar dem de mänskliga grundrättigheterna. FN har tagit upp de viktigaste i sin deklaration. Om våra rättigheter slår vi ofta vakt med högljudd röst, om våra skyldigheter talar vi betydligt lägre. Dem överlåter vi gärna åt myndigheterna - en ensidig fördelning som kränker människans värdighet som fri och ansvarig varelse. Hur skall samspelet mellan rättigheter och skyldigheter se ut? - Vilka ordningsprinciper gäller?
2.3 Katolskt socialtänkande har formulerat en rad sådana principer för den värld vi lever i eller - för en kristen - för den värld Gud har satt människan att förvalta. Den första är den så kallade PERSONPRINCIPEN. Den ger uttryck för människans självständighet, därmed också för hennes okränkbarhet, hennes frihet och ansvar. Inget här på jorden står över henne eller råder över henne. Denna princip är liksom den första eftersom varje människa är omedelbart medveten om sig själv som individ.
Men människan möter andra individer som hon kan kommunicera med och som hon upplever lika sig själv. För en kristen är de andra bröder och systrar av en och samma fader. Här ligger grunden för all jämlikhet eller egentligen riktigare jämbördighet för att undvika en vrångbild av jämlikhet som millimeterrättvisa för robotar. Här ligger framförallt roten till jämbördigheten mellan man och kvinna för att åtminstone har snuddat vid denna fråga.
2.4 Ur samma människans natur och erfarenhet härleder sig också den andra principen: SOLIDARITETEN. Människan vet att hon behöver hjälp för att kunna utföra en del handlingar. Hon vet därmed också att hon måste vara beredd att ge sådan hjälp till andra. Denna dubbla hänvisning till samhället för att få hjälp och för att lämna hjälp är inte godtycklig. Den följer ur människans väsen. Katolsk sociallära talar om människan som "ens sociale" dvs "det sociala väsendet". Målet för solidariteten är "det allmänna bästa". Därmed menas inte statens bästa eller ens kommunens bästa utan den människogruppens bästa som solidariteten riktar sig till vid ett bestämt tillfälle. Man kan alltså inte beskriva det allmänna bästa en gång för alltid, utan det bästa för en grupp kan vara ett hinder för en annan grupp. Det allmänna bästa är kopplat till en värdehierarki. Därmed uppkommer genast frågan, vem som fastställer värdeordningen. För en kristen är den grundlagd i skapelsen och därmed fastlagd av Gud. För en humanist måste den förbli oförklarlig eller resultatet av en maktkamp mellan de olika särintressena. Det senare fenomenet upplever vi i vår tid i växande grad, tycks det.
2.5 Alla förstår att de två nämnda principerna "personen" och "solidariteten" stretar mot varandra. Hur skall balansen åstadkommas? Vilken princip, vilka regler skall där styra? Här möter vi den berömda - eller beryktade, vilket man vill - SUBSIDIARITETSPRINCIPEN. Som vi redan sett i samband med beskrivningen av det allmänna bästa kan balansen mellan personens intressen och solidaritetens krav inte ställas in en gång för alltid. Den kräver ständigt nya justeringar. Därför kan subsidiaritetsprincipen heller inte formuleras som någon lag som lägger fast olika personers eller gruppers inbördes relationer en gång för alltid. Subsidiaritet är alltså inte en bunt kontrakt som olika parter i de ekonomiska, det kulturella, det politiska eller överhuvudtaget samhällslivet har skrivit. Subsidiaritet är en levande process, en bedömning i ett bestämt läge: se den ene och den andre partens intressen och ange rättig- och skyldigheter som följer ur dessa förhållanden.
Det låter säkert rätt abstrakt. Men kom ihåg att man greppar så mycket mer av verkligheten ju djupare man tar i de centrala styrmekanismerna. För att ändå försöka göra det för katolskt socialt tänkande så grundläggande begreppet "subsidiaritet" något tydligare hänvisar jag till en artikel i Svenska Dagbladet den 18 augusti 93, skriven av Christer Bökwall som är jurist med särskilt intresse för rättsfilosofi. I sin artikel "Subsidiaritet - vaccin mot centralism" beskriver Bökwall mycket klart den säkerligen viktigaste sidan av subsidiaritetsprincipen. Han kallar principen också för "närhetsprincipen" som jag anser vara en träffande beteckning. Inför hotet om en europeisk centralstyrd superstat är betoningen av närheten verkligen angelägen. Hur formuleras nu själva principipen? - Det verkar inte alls så lätt eftersom principen är så flexibel. Följande beskrivning täcker dock de viktigaste momenten. Jag säger momenten eftersom principen har minst två inriktningar: den ena nerifrån och upp mot det överordnade som skydd för individen eller den underordnade gruppen, den andra uppifrån och ner från den större enheten till den mindre som en skyldighet att hjäl pa. (Förresten betonar principens namn "subsidiaritet" just den senare inriktningen. Det betyder nämligen hjälp). En beskrivning som Bökwall citerar och som härstammar från Oswald von Nell-Breuning, en av de stora gestalterna i katolsk sociallära, lyder så här: "Gemenskapen skall vara hjälpsam mot sina medlemmar, i synnerhet mot sina yttersta medlemmar, individerna. Gemenskapen skall främja deras självständighet och inte förtrycka eller suga upp dem... Uppenbarligen har den två sidor: dels avvisar den kollektivistiska, i synnerhet totalitära tendenser ..., dels kräver den av gemenskaperna att de lämnar sina medlemmar hjälp, framförallt till självhjälp." Hela artikeln med titeln "Kristen sociallära" finns i CREDO, katolsk tidskrift, 1964, sidorna 108-115. I motsats till kollektivistiska föreställningar som gör individen till ett passivt objekt av kollektivets omsorg kräver subsidaritetsprincipen att samhället/kollektivet bistår individen att själv lösa sina problem. Jag själv brukar formulera subsidiaritetsprincipen så här: Ingen överordnad gemenskap - allraminst staten, den högsta gemenskapen - har rätt att lägga sig i de underordnade gemenskapernas eller individernas angelägenheter som de själva kan klara av. Däremot är överordnade gemenskaper skyldiga att sätta de underordnade i stånd att själva kunna fylla sina uppgifter. Ser man litet ytligt på denna subsidiaritetsprincip kan man tycka, att den formulerar självklarheter. Visst handlar vi enskilda människor oftast enligt denna princip. "Bra karl reder sig själv" är ett gammalt uttryck för den. Visst finns det hos alla folk seder och bruk som följer subsidiariteten. Tänk bara på Sveriges förflutna med sina tingstraditioner där man skipade rättvisa i bygdemenskapen där alla kände alla. Men lika visst måste man formulera sådana principer för att bli medveten om deras fundamentala betydelse och förankra dem också i världen i stort, speciellt i vår tid då allting har blivit oerhört mycket mer komplicerat jämfört med det gamla bondesamhället.
Vad fordrar ett begrepp som rättvisa mot denna bakgrund? När har balansen nåtts mellan individens rättigheter och samhällets skyldigheter inom t.ex. socialvården, på arbetsmarknaden eller i de ekonomiska förhållandena? Hur jämkas allas meningar samman till ett fungerande samhälle i ett rättvist politiskt liv? - Vi svarar: genom demokratiska beslut. Men kan alla frågor underkastas omröstningar? Vissa människovärden - t.ex. livet - är absoluta och får inte förtryckas genom majoritetsbeslut. Får vi som nation suveränt fatta beslut som har inverkningar också på andra folk? - En uppsjö av frågor där de tre nämnda grundprinciperna - personalitet, solidaritet och subsidiaritet - åtminstone ger en första grovorientering. Sedan blir mera detaljerade och för det mesta mycket komplexa avväganden nödvändiga innan man når fram till "det allmänna bästa" dvs det största möjliga goda för så många som möjligt.
2.6 Vi skall inte villa bort oss i sådana detaljfrågor. Låt mig här endast nämna några ytterligare moment som har stor betydelse i alla sammanhang. De är inte principer, alltså inte formella handlingsnormer, utan fakta som anger ramen för den enskildes och samhällens beslut. För det första betonar katolsk etik och morallära att hela världen är till för alla människor. Detta följer enligt kristen syn av att Gud skapade alla människor utan åtskillnad och gav dem uppdraget att förvalta världen. Privategendom är därför något sekundärt, nödvändigt för att människan skall kunna förverkliga sig själv och därmed ge uttryck för sitt människovärde, men alltid öppen för hela samhällets behov. Så har den katolska moralläran alltid hävdat att den som inte har mat för dagen får ta den där han kan finna den, förutsatt att han därigenom inte försätter en annan i ett ännu sämre läge än det han själv befinner sig i. Vilka konsekvenser denna syn på privategendom har i vår tid då två tredjedelar av mänskligheten svälter, överlåter jag åt er att fundera över. De ovan nämnda kyrkliga dokumenten tröttnar aldrig att gång på gång framhäva denna aspekt av all egendom. Också en konsekvens av denna syn på skapelsen är friheten att röra sig fritt. Därmed har vi kanske oväntat kommit fram till ett ytterst brännbart ämne också i vårt samhälle. Har vi rätt att stänga våra gränser, hålla en tämligen hög levnadsstandard bakom våra skyddande murar - låt vara också för dem som vi redan har tagit emot som flyktingar eller invandrare? är inte vårt land lika mycket alla andras också? - Missförstå mig rätt. Jag är självfallet medveten om att en okontrollerad invandring leder till människoovärdiga förhållanden inte endast för dem som redan bor här, utan också för dem som kommer hit. Grundrättigheten som alla människor har till hela världen måste regleras. Detta kräver just subsidiaritetsprincipen. Men att hänvisa till den grundrättighet som också andra har till min lilla täppa tycks vara nödvändigt för att utformningen av invandrarpolitiken skall kunna utformas rättvist. Ett faktum som vi först de senaste decennierna har fått ögonen upp för är begränsningen av jordens resurser. På sina håll påminner naturen med dödligt hot om att Guds uppdrag löd att förvalta skapelsen, inte att skövla den. Om en humanistisk människosyn tvingas att inse dessa begränsningar genom konkret erfarenhet, har kristna så mycket mera ansvar eftersom de visste om sitt uppdrag från början.
Alldeles säkert kan man gå mycket längre in i detaljerna, lyfta fram mera specificerade principer och så komma den konkreta handlingssituationen närmare. Likaledes finns det åtskilliga andra faktorer som bestämmer och oftast begränsar människans konkreta handlingsfrihet, men jag vill ändå här nöja mig med de nämnda. Annars finns det risk att förlora översikten, och att skissa en översiktsbild av den katolska socialläran är mitt syfte här och nu.
3 Eftersom ordet "social" nästan automatiskt för tanken till det materiella och ekonomiska vill jag ändå gå litet närmare in på just detta område. Arbetarfrågan - en eminent ekonomisk rättvisefråga - var en gång anledningen att katolskt socialtänkande började formulera sig i ett första stort dokument "Rerum novarum" som vi har hört. Fortfarande ger samma ekonomiska rättvisefråga eller snarare problemet med den ekonomiska orättvisan i världen anledning till de flesta dokument såväl från kyrkans centrala ansvariga som från de olika lokalkyrkorna. Så har de US-amerikanska biskoparna 1986 skrivit ett omfångsrikt manifest "Economic Justice for All: Catholic Social Teaching and the U.S. Economy" som är karakteristiskt framförallt genom sitt arbetssätt. Man har nämligen inte låtit några experter producera ett lärt dokument, utan man har tillfrågat tusentals enskilda och organisationer, sammanfattat deras syn i ett första utkast, återsänt det ut på remiss, sammanfattat ställningstagandena i ett nytt utkast och upprepat samma procedur än en gång innan man kom fram till den slut tgiltiga skrivelsen av 1986. Samma metod hade man redan använt i ett liknande dokument om freden i världen och den US-amerikanska nationens roll i arbetet för en varaktig fred på jorden. Kort sammanfattat slår skrivelsen om ekonomin fast att ett ekonomiskt system som åstadkommer en allt större klyfta mellan de superrika och de som inte ens når upp till existensminimum och detta i det rika US-Amerika är fel och omoralisk och måste ändras. Hur det skall ändras och vilka åtgärder som skall tillgripas aktar sig biskoparna att fastslå även om de ger vissa antydningar. Att välja vägar och metoder måste förbli fackmännens sak. Biskoparna talar som själasörjare och inget annat. De var noga med att betona denna kompetensavgräsning. ändå fick de vid offentliggörandet av dokumentet en våg av kritik från finansvärlden emot sig. Man kan eller vill tydligen inte i finansexperternas kretsar se att de onekligen ytterst komplicerade sammanhangen som styr ekonomin leder till för varje man uppenbara konsekvenser och måste i sin duglighet bedömas från de faktiska resultaten. Detta är vad biskoparna har gjort. Detta är vad påven ständigt gör i både ekonomiska, etniska, politiska och många andra sammanhang. Detta är den katolska sociallärans uppgift eftersom det inte betyder något annat än att tillämpa evangeliet på vår tids komplicerade värld.
S. Låt mig avsluta med ytterligare en konsekvens utav subsidiariteten liksom som en krönande slutsten. Det är den latinamerikanska frihetsteologins förtjänst att ha befäst hela den katolska sociallärans ansats och inriktning på nyare tid. Man tänker inte från abstrakta principer, härledda från de yttersta sanningarna, utan med utgångpunkt från den misär miljoner och åter miljoner människor befinner sig i, och dess orsak och svårigheten att övervinna den. Så försöker man tolka dagens värld från evangeliet. Visserligen har man här och där tolkat evangeliet alltför ensidigt som ett inomvärldsligt befrielseprogram och blivit rättad från kyrkans ansvariga. Men huvudsyftet är riktigt och har fått självaste påvens uttryckliga bifall vid flera tillfällen. Såsom Jesus Kristus själv tillhörde de enkla, fattiga, svaga kommer också de som vill följa honom att vara fattiga och maktlösa enligt denna världens lag. Men Kristus har besegrat det onda. Människan och hela världen är befriad. Det är nu de kristnas uppgift att föra ut denna befrielse till hela världen. De som är mera drabbade av denna världens ondska, de fattiga och maktlösa, behöver därvid särskild omsorg, samtidigt som de står i första ledet att föra fram Jesu Kristi frihet. De förstår honom bättre. Därför har man i befrielseteologin formulerat sin "opcion para los pobres = option för de fattiga". Denna formel har snabbt blivit en fast beståndsdel av katolskt socialtänkande. Den säger inte att inte också någon som har pengar och makt skall kunna följa Jesus Kristus, det krävs dock att han eller hon är "fattig i anden" dvs låter sig inte förslavas under mammon utan arbetar för allas bästa.
Efter denna överblick endast korta kommentarer till dina frågor:
- Samhällets styrelseskick har förändrats genom tiderna med den förändrade synen på människan. Idag anser vi, att demokratin bäst motsvarar människans väsen, rättigheter och plikter. Om den är det bästa sättet i alla situationer, kan diskuteras. Den kräver stor mognad av samhällets medlemmar som inte alltid och överallt finns.
- Så litet som möjligt, så mycket som nödvändigt, allt efter subsidiaritetsprincipen.
- Dagens (världs-)samhälle måste i hög grad förändras till en rättvisare fördelning av resurserna, till större respekt för varje enskilds grundläggande rättigheter och plikter, till kamp mot våld i olika former, m.m.
- De är fackekonomers sak, att finna metoder för att näringslivet skall fungera. Alltid måste målet dock vara människans, alla människors gemensamma bästa.
- Det kan filosofer och författare grubbla över. Alla praktiska försök under människans historia har slutat i kaos. För kristet tänkande blir det först verklighet i "den nya himmelen och den nya jorden". Under tiden strävar vi efter det, för att åtminstone nå ett hyggligt samhälle.
