(2003-07-16)
Jag skulle bli väldigt glad om jag erhöll Er (religions) syn på:
. Hälsa och ohälsa
. Smärta och lidande
. Behandling
. Död
. Begravning
Jag skulle även vilja veta om Er (religion) har specifika krav i vården/omsorgen och vid livets slut.
Tack på förhand Hans
Som väl för de flesta, om inte alla människor, är också för oss katoliker hälsa det som skall eftersträvas med rimliga medel. Sjukdom är en följd av människans uppror mot Guds ordning som den skildras i syndafallet (1 Mos 3), precis som döden, menar vi.
Jag vill betona, att detta gäller kollektivt för hela människosläktet, inte för den enskilda personen, så att man kunde fråga: Vad har denna människa gjort för att hon måste lida så mycket. En sådan koppling är alltid felaktigt, menar vi. Sjukdom är någon prövning som Gud tillåter (inte orsakar) efter hans rådslut till människans bästa, som vi dock ofta inte begriper.
även om människan sitter kvar i "bråtet av sitt självförstörda paradis" är hon förlåten (frälst) genom Jesu Kristi gärning. Vägen till den slutgiltiga fulländningen (himmelen) står åter öppen. Livet har blivit meningsfullt igen. Jordelivet är därför en förberedelse till det eviga, som inte säger att jordelivet inte har stort värde i sig självt.
Som redan framgår av det jag sade ovan, vandrar vi mot ett evigt liv, inte enbart för själen, utan också för kroppen. Människan är och förblir en levande enhet. Döden är en radikal förändring, inte ett absolut slut. "Den nya himmelen och den nya jorden" kan vi dock inte föreställa oss. Vår förmåga är alldeles för litet. Paulus skriver till korientierna: "Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, de har Gud berett åt dem som älskar honom" (1 Kor 2:9).
Förutom de regler och attityder som är självklara för vårdpersonalen anser vi det viktigt att hela tiden vara medveten om att människan inte enbart har en kropp, utan också en själ att ta hand om; att vara lyhörd för patientens önskemål och att följa upp dem, t.ex. genom att kontakta motsvarande själasörjare. Detta är av särskild betydelse i vården av dementa och i terminalvården. Vidare hör till en god vård att ordna en värdig ram för patientens religiösa önskemål - för kristna: nattvarden, de sjukas smörjelse, m.m., för andra religioner: motsvarande.
Det finns åtskilligt mer heltäckande att läsa. Jag kan rekommendera Erwin Bischofberger: Människovärdet vid livets gränser - Etiska riktmärken för livsvetenskaperna och sjukvården, finns på
Hälsa och sjukdom http://www.katoliknu.se/html/vard2.htm
Vård vid livets slut http://www.katoliknu.se/html/vard.htm
Katolsk bokhandel http://www.katolskbokhandel.com
En katolsk begravning har en något smidig ritual för att kunna anpassas till de olika situationer. Normalt börjar den med en rekviemmässa (minnesmässa för de avlidna) som har sorgens, d.v.s svarta eller viloletta skrudar. Ofta avslutas den med en påskpsalm för att ge uttryck åt den kristna tron på uppståndelsen.
Efter att ha stänkt vigvatten på kistan som en symbol för rening och en påminnelse om dopet, och gått runt kistan med rökelse som en symbol för bönerna som stiger upp till Gud, bärs kistan ut till kyrkogården.
Graven välsignas och kistan sänks ner. Prästen läser flera böner, bestänker kistan än en gång med vigvatten och kastar tre skovlar mull i graven. Den senare gesten är egentligen ingen kristen symbol utan härstammar från hedniska tider men änvänds ändå. Därefter defilerar alla närvarande (tar avsked) och efter en avslutande bön/psalm lämnar man kyrkogården.
Eftersom katoliker i Sverige kommer från hela världen, kan seder och bruk från hemländerna förekomma. En balsamering eller liknande används normalt inte. Kremering är också möjlig och blir mer och mer vanlig. Att strö ut askan i en minneslund är också fullt tänkbart.
Se även
Frågor om Frälsning - döden - livet efter detta
Frågor om åldrande, vård, omsorg och handikapp
Frågor om begravning