2000-05-16
Hej
Jag studerar på Komvux och ska i ämnet historia göra en tänkt tidnigssida om när drottning Kristina abdikerade. Hade tänkt mig en "intervju" med Vatikanen om hur de reagerade på hennes "tilltag" Tacksam om jag kunde få information om Vatikanens officiella syn på det hela, så fort som möjligt!
Med hopp om snabbt svar!
Vänliga Hälsningar/Britt-Marie
Hej
Jag har frågat Yvonne Maria Werner som är historiker vid Lunds Universitet och hon svarade följande: Du frågar om Vatikanens reaktion på drottning Kristinas abdikation. Den frågan är omöjlig att besvara, eftersom "Vatikanen" inte existerade 1654, då drottningen nedlade den svenska kronan. Vatikanstaten skapades genom ett avtal mellan den italienska staten och den Heliga stolen (det officiella namnet kyrkans regering) 1929.
Fram till 1861 hade påven haft en egen stat, kallad Kyrkostaten, som omfattade centrala Italien med Rom som huvudstad. När kungariket Italien grundades 1861 införlivades detta område med undantag för staden Rom i det nya riket. 1870 erövrades även staden Rom och påven fick då dra sig tillbaka till Vatikanpalatset bakom Peterkyrkan. Det är först nu som man börjar sätta likhetstecken mellan den Heliga stolen och Vatikanen!
Vad gäller drottning Kristinas abdikation i juni 1654, så var reaktionen från katolskt håll inte odelat positiv. Hon hade ju kunnat fortsätta sin regentgärning och så att säga indirekt verkat för den katolska trons återinförande i Sverige. Då drottningen abdikerade hade hon ännu inte konverterat till den katolska tron, vilket skedde hemligen i Bryssel och officiellt i Innsbruck, som hon passerade på vägen till Rom. Att dottern till Gustav Adolf, den evangelisk-lutherska trons firade förkämpe, högtidligen avsvor sig "den lutherska heresin" (denna avsvärjelse var obligatorisk för katolska konvertiter vid denna tid) och avlade den katolska trosbekännelsen, firades som en stor seger i den katolska världen.
I Rom gjorde Kristina ett triumfatoriskt intåg och mottogs högtidligen av påven Alexander VII. Vid det högtidliga mötet mellan de båda föll drottningen, så som cermonialet föreskrev, ner på sitt ansikte och kysste påvens fot. Denna ceremoni förekom fram till andra vatikankonciliets liturgireform och var ett uttryck för underordning under den påvliga auktoriteten. Men Kristina var inte alltid en lydig kyrkans dotter. Hon vägrade föra det fromt asketiska liv som påven och hans rådgivare tänkt sig, och ställde genom sitt självmedvetna uppträdande ibland till med skandaler. Hon fortsatte också att ägna sig åt storpolitiken, och försökte med de katolska stormakternas hjälp åter bli regerande drottning, först den i Neapel och sedan i Polen, efter det att hennes kusin Johan II Casimir abdikerat. Men dessa planer misslyckades. Hon besökte också vid två tillfällen Sverige, givetvis inkognito, för att bevaka sina rättigheter där. Livet ut erhöll hon kunglig livränta (pension) från sitt gamla fädernesland. Om hennes religiösa tro har det spekulerats mycket, och vissa forskare har ifrågasatt om hon verkligen blev katolik. Hennes stora betydelse för tidens kulturliv står däremot utom allt tvivel, liksom det faktum att hon är en mycket fascinerande personlighet. Hon är begravd i Peterskyrkan i Rom. Vi har också skannat in två texter om drottning Kristina åt dig.
Kristina, Gustav 11 Adolfs enda barn, fick en manlig uppfostran - något annat var inte möjligt för en blivande regent i stormaktstidens Sverige. Hon älskade att rida och jaga. Jag sov ofta ute i det fria på bara marken. Jag åt litet och sov ännu mindre. Jag kunde även tåla hunger om så behövdes. Hetta och smärta uthärdade jag utan svårighet», vittnar hon i sin självbiografi.
år 1644, när hon var 18 år, blev hon myndig drottning. Hon sökte manligt sällskap men vägrade bestämt att gifta sig. Om allt detta har redan mycket skrivits. Stolthet och ärelystnad, oviljan att underordna sig var det som hindrade henne. Lusten efter ära drev henne också att ta kontakt med Europas främsta vetenskapsmän. Den förnämste av dem var filosofen Descartes, som kom till Stockholm hösten 1649. Ett par gånger i veckan förde hon långa samtal med filosofen i sin studerkammare, men han frös i de kalla gemaken på slottet, och fyra månader efter sin ankomst fick han lunginflammation och dog. Kristina ville ha ett hov av lärda kring sig. Hon brevväxlade med dem och de hjälpte henne med hennes bokinköp. Det fanns inga förbjudna böcker för henne. Det bibliotek hon samlade på slottet var ett av de största enskilda i den tidens Europa.
Hösten 1653 kom Oliver Cromwells sändebud Bulstrode Whitelocke till Sverige för att sluta en vänskapstraktat. Han steg i land i Göteborg med sin stora ambassad och lastade sitt bagage på hundra hästar. Själv reste han i en stor resvagn. Resan till Uppsala tog tjugo dagar. Värdshusen var små och man sov i halmen på golvet - det var bara han som låg i säng. Maten var illasmakande och ölet uselt men trots allt, säger han, var det skönt att komma inomhus och värma sig vid öppna brasor. Mötet med Kristina var hans största upplevelse. Han lade märke till hennes manliga klädsel och håret som hängde löst. Fast hon var anmärkningsvärt liten, var hennes min och hållning imponerande. De talades vid, och Whitelocke blev slagen av hennes myckna vetande i olika ämnen. Kristina lärde sig tidigt förställningens konst. »Den som inte kan förställa sig kan inte härska», lyder en av hennes aforismer. Ett exempel på denna förmåga visade hon vid 1650 års riksdag. Samma dubbelspel bedrev hon också för att komma i kontakt med höga representanter för den katolska kyrkan. Varför blev Kristina katolik? Om den saken finns olika åsikter, och tydligt är att motiven är svåra att reda ut hos en så sluten person som Kristina, som dessutom gjort förställningen till konst och rättesnöre. Hon ogillade mycket i det gamla landet. Redan när hon var barn, hade man utsett kusinen Karl Gustav till hennes make, men med sin intellektuella läggning ogillade hon hans suporgier och robusta erotik. Det svenska stormaktsväldet var en uppkomlingsstat, brackig, skrytsam och utan fina maner. Den var ett utpräglat manssamhälle, där kvinnan bara uppskattades som sängkamrat och den ogifta kvinnan var föraktligast av allt.
Kristina sökte till en tid leva upp till manssamhällets ideal och urskulda sin kvinnlighet genom sportsliga extravaganser. Hon var också trött på den lutherska ortodoxin, som förföljde alla avvikelser från den rätta läran. Hon led av de ändlösa predikningarna och prästerskapets skräck för nya idéer. Mot det rika intellektuella livet i Mellan- och Sydeuropa förskansade man sig bakom muren av nordtyska protestantiska stater.
Olusten inför äktenskapet och oviljan mot den kulturfientliga ortodoxin fyllde henne med längtan efter den katolska kyrkan som hon bara kände genom hörsägner, världsfamnande och tolerant mot udda personer som hon. Och till slut: att lämna allt för sin tros skull var en handling som tilltalade hennes hjältedyrkande sinne.
Det är ingen tvekan om att katolicismen var det avgörande skälet till hennes tronavsägelse. Hon var inte trött på att regera och hade en politisk begåvning. Men att övergå till katolicismen var i dåtidens Sverige en brottslig gärning. Som konvertit var hon tvungen att lämna sitt land. Det verkliga skälet avslöjade hon inte vid tronavsägelsen år 1654 i tronsalen i Uppsala slott. Också första tiden efter det hon lämnat Sverige fortsatte hon sitt dubbelspel. Hon ville stå i gott förhållande till Karl X Gustav, ända tills hon ordnat sina ekonomiska uppgörelser med kronan. Först i Innsbruck på väg till Rom övergick hon offentligen till den katolska kyrkan. Hon var då 29 år gammal. »Hjärtat är skapat för att älska», lyder en av hennes aforismer. I Rom upplevde hon sitt livs kärlek. Hennes starka men obesvarade passion gällde kardinal Azzolino, som förblev hennes lojala vän. Kärleksupplevelsen bröt hennes stoiska högmod, och först nu började hon ta religionen på allvar. Kristina dog i Rom år 1689 och begravdes under stora högtidligheter i Peterskyrkan. In i det sista förblev hon en klok och osentimental kvinna, som lärt sig att acceptera sitt liv och sin död i ett främmande land. Bland aforismer skrivna med hennes hjärteblod finns också denna: »Man söker alltid lyckan, där man icke är, och letar förgäves efter det, som man icke kan finna i denna usla värld.
I den vackra boksalen på Carolina Rediviva i Uppsala finns långa rader av ståtliga vita oktavband i kalvskinnsläder. En hel del av banden behandlar teologiska frågeställningar eller kanonisk rätt. Böckerna har en märklig bakgrundshistoria. En gång stod många av dessa verk i jesuitkollegier på kontinenten och användes för att utbilda ungdomen i den tridentinska reformens anda, inte minst de många ynglingar från Norden som studerade vid dessa kollegier. Genom Gustav 11 Adolfs erövringskrig kunde böcker från katolska kloster, skolor och katedraler föras mot den svenska kusten. Allt började med att jesuitbiblioteket i Riga plundrades år 162 1, därefter följde skövlingarna av cisterciensklostret i Pelplin och jesuitkollegiet i Braunsberg år 1626. Men dessa erövringar var bara ett stilla preludium till vad som komma skulle.
I början av april 1649 skickades en eskader fartyg från Wismar till Stockholm med stora skatter, främst från Prag och övriga Centraleuropa. Inför den tjugotvååriga drottningen öppnades lårarna med krigsbyten på Stockholms slott. Bytet bestod av inte mindre än runt sjuhundrasextio tavlor - däribland verk av mästare som Rafael, Correggio, Tintoretto, Tizian och Paolo Veronese - vidare hundrasjuttio statyer, trettiotretusen mynt och medaljer, trehundra matematiska och astronomiska instrument, samt ett tusental dyrbara pjäser av kristall, agat, diamant, guld och elfenben.
Men skatten bestod alltså också av böcker som innehöll hela den antika och senare västerländska kulturens centrala verk inklusive åtskilliga grekiska och byzantinska arbeten, därtill modernare verk som representerade renässansens, barockens och neostoicismens tänkande. Bland böckerna återfanns även en del arbeten av franska libertiner.
I Stockholms slott fick dessa arbeten åtminstone en nyfiken läsare - drottning Kristina. Att hon studerade en del av denna litteratur rätt flitigt framgår av hennes understrykningar och marginalanteckningar. När den unga drottningen började läsa de många katolska författare som ingick i boksamlingen upptäckte hon successivt att deras åsikter inte stämde med den nidbild av katolicismen som den lutherska propagandan utmålat. Enligt vad drottningen själv hävdade var det studier av katolska författare och samtal med utländska lärde som gjorde att hon gradvis kom att bryta med lutherdomen. Böckerna, tillsammans med kontakterna med den mångkonfessionella hovcirkeln, tycks alltså under en lång följd av år ha preparerat henne mentalt för att alltmer närma sig en katolsk verklighetsuppfattning. Under alla omständigheter är det en av historiens paradoxer att denna katolska litteratur fördes hem från kontinenten till lutherdomens Sverige och i sinom tid hamnade i det kungliga biblioteket på Stockholms slott, samtidigt som den gamla klosterlitteraturen i landet slaktades och omvandlades till kladdpapper för nytt bruk i räkenskapskammaren på slottet. I vissa fall rör det sig om samma verk. På riksarkivet i Stockholm finns fortfarande minst sjuttontusen arkivomslag till olika räkenskapsböcker som härstammar från över femtusen olika klosterböcker. Det har sagts att riksarkivet på detta något egendomliga sätt rymmer Nordeuropas största medeltida »bibliotek«.
En viktig bakgrundsroll, när det gällde att formera drottningens religiösa åskådning, innehades av hennes lärare Johannes Matthiae. Kristina var endast sex år gammal när den lärde Johannes Matthiae i början av 1630-talet fick undervisningsansvaret för henne. Det är inte underligt att det faderlösa barnet kom att få en mycket förtrolig relation till sin lärare. Utan att tveka kallade hon honom för »pappa« och gav honom många förtroenden och bevis på sin kärlek." Matthiae med sin bildning och världsvana, och med sin milda och ireniska kristendomstolkning kan ha bidragit till att Kristina kom att misstro den ortodoxa lutherdomen. »Någon fanatisk och intolerant lutheran kunde Johannes Matthiaes lärjunge inte vara.« Mer direkta impulser i katolsk riktning fick drottningen genom ett antal vid hovet verkande främlingar. Pierre-Hector Chanut, den franske ambassadören i Stockholm, spelade en viktig roll. 1 ett antal förtroliga samtal mellan denne och drottningen väcktes hos Kristina ett allt större intresse för katolskt tänkande. Drottningen anger själv - i ett för forskningen förbryllande uttalande - att det var den franske filosofen René Descartes, som bekant inbjuden till Stockholm av Kristina, och ambassadör Chanut, som givit henne »de första insikterna« i den katolska tron..
Kristina inbjöd alltså en färgstark skara lärde till det svenska hovet. Flertalet var fransmän och holländare, men där fanns även tyskar och italienare. Kalvinister, lutheraner, katoliker och fritänkare kretsade kring drottningen. Ett par av dessa hade på vanligt 1600-talsmanér bytt konfession, ibland flera gånger. Den grundlärde fransmannen Pierre Daniel Huet, som sades ha konverterat till katolicismen efter att ha läst Descartes Principia Philosophiae (1644), slutade sina dagar som katolsk biskop. En landsman till honom, som också var aktiv katolik, var pjäsförfattaren Urban Chevreau, men denne tycks inte ha spelat någon större roll för drottningens intellektuella utveckling." En undanskymd tillvaro vid Kristinas hov förde likaså den svenske konvertiten Martin Westring, som bott i den heliga Birgittas hus under studietiden vid Collegium Germanicum"'
Läkaren Grégoire Francois Durietz sades ha växlat trosuppfattning ett antal gånger och uppfattades av många som en typisk fritänkare. Samma beskyllningar för fritänkeri drabbade yrkeskollegan Pierre Bourdelot, som visserligen utåt sade sig vara katolik, men vars beteende och yttranden tycktes bekräfta misstankarna om fritänkeri. Den sistnämnde utövade under en tid ett betydande inflytande på drottningen.
Sommaren 1651 lämnade pater Antonio Macedo i hemlighet Stockholm för att bege sig till Rom. Pater Macedo var jesuit och knuten till den portugisiska beskickningen i den svenska huvudstaden. Han medförde nu ett personligt brev från drottning Kristina till jesuitordens general med önskan om att två italienska jesuiter mätte sändas till den svenska huvudstaden för att undervisa drottningen i den katolska tron.
Antonio Macedo var inte vilken beskickningspräst som helst utan hade blivit utvald för uppdraget i Stockholm med stor omsorg. Han behärskade det latinska språket till fulländning, han hade en akademisk karriär som krönts med en professur i filosofi och han hade också hunnit verka som framgångsrik missionär i Afrika. Därtill var han den förste katolske präst som kom i direkt kontakt med drottning Kristina.`
Den lärde kaplanen vid den portugisiska beskickningen i Stockholm hade i Portugal lärt känna Lars Skytte. Det tycks som om den svenske franciskanen i Lissabon gav sin portugisiske vän goda råd inför resan till Stockholm. "' Lars Skytte hade ju vuxit upp i hovets närhet, med en far som var befälhavare vid slottet, med en farbror som var riksråd och tillika med en mor som tillhörde den betydelsefulla släkten Posse, en släkt ur vilken många medlemmar flytt till Sigismund och Polen. Allt detta gör det naturligt att anta att Lars Skytte kunde förse pater Macedo med värdefull information om hovets irrgångar, liksom om politik, religion och kultur i Norden.` Man kan förmoda att drottningen talat med pater Antonio Macedo om deras gemensamme vän Lars Skytte och om hur hans liv som katolik och ordensman nu gestaltade sig. Några år tidigare hade drottningen yttrat sig rappt och spetsigt om Skyttes konversion: »Konvertiter liknar mulatter vit hy och ullhår!«"'
Den 6 mars 1652 anlände, som ett svar på drottningens önskan, två italienska jesuiter till den svenska huvudstaden. De båda fäderna - Francois de Malines och Paolo Casati - var klädda som adelsmän och smälte snabbt in i det kosmopolitiska hovet i Stockholm. Under de två följande månaderna hade prästerna »mycket långa och regelbundna« samtal med drottningen, under vilka hon visade »sitt intellekts skarpsynthet« liksom sin djupa kunskap om katolsk tro. Vid slutet av denna tid beslutade hon sig, enligt fädernas uppgifter, för att antaga den katolska tron.
Forskardebatten kring drottningens motiv för att bli katolik har varit livlig. Var hon den fromma sanningssökerskan som i den katolska kyrkan funnit svar på de stora livsfrågorna, eller ville hon bara komma bort från det trista livet i Sverige? Menade hon rent av att det på kontinenten gick att leva ett mer hedonistiskt och relativistiskt liv? Eller kan det tänkas att det var den intellektuella profilen inom kyrkan som var den verkliga drivkraften till att drottning Kristina valde att bli katolik? Den moderna källkritiska forskningen kring drottning Kristina inleddes av historieprofessorn Curt Weibull som i Drottning Christina: Studier och forskningar (193 1) kom fram till att drottningens abdikation och konversion förorsakades av hennes religiösa nyorientering. Professorn i idé- och lärdomshistoria i Uppsala Johan Nordström delade i sin viktiga studie »Cartesius och Drottning Kristinas omvändelse«, Lychnos (1941) denna grundinställning. Historikern Sven Ingemar Olofsson däremot menade i sin avhandling Drottning Christinas trosavsägelse och trosförändring (1953) att det snarare var politiska än religiösa skäl som låg bakom konfessionsbytet, men att drottningen själv efter konversionen gjorde allt för att framhålla den religiösa aspekten. En utmärkt översikt över forskningsläget ger Oskar Garstein på sidorna 525-546 i fjärde bandet av Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia (1992). Garsteins egna forskningsrön tycks åtminstone delvis bekräfta Weibulls tes om religionen som den primära förklaringen till konversionen.
Givetvis utnyttjade den katolska propagandan maximalt den gåva som Kristinas konversion innebar. Genom traktater och böcker av alla de slag konstaterades att drottningen insett sanningen i den katolska tron: trots heretikernas påståenden om motsatsen så hade den katolska kyrkan genom en obruten kedja av påvar och biskopar bevarat kontinuiteten till apostlarna och deras efterföljare, och även bevisar trons sanning och livskraft genom otaliga helgon och martyrer. Den rätta tron skänkte tillika harmoni och glädje, medan de heretiska ideologierna skapade förvirring och disharmoni. Civiliserade folkslag föredrog därför den katolska läran framför de kätterska varianterna eftersom den var logisk, i samklang med det naturliga förnuftet och inte en skapelse av hugskott och nycker.
Var detta verkligen Kristinas åsikter, eller blev hon exploaterad i den bittra konfessionella striden? Det uppenbara utnyttjandet av Kristina i propagandan har fått en del historiker att fråga sig om hon personligen accepterade allt det som propagandisterna påstod. Sven Stolpe har i sin -avhandling. Studier i drottning Turisternas Maximer (1959) visat på frånvaron av kristocentriska inslag i drottningens religiösa liv vid tiden för konversionen. Det är i första hand intellektuella problem som står i fokus för hennes intresse, menar Stolpe. Likaså nämns inte mycket om bön och andakt, däremot mycket om studier och samtal, i de katolska rapporterna om konversionen. Sven Stolpe ifrågasätter med anledning av detta att konversionen verkligen var seriös. Han hävdar att drottningen vid denna tid snarare stod under inflytande av libertinism och fritänkeri och genom att lämna Sverige sökte befria sig från den rigida lutherdomen i hemlandet. Först under åren i Rom kom Kristina, enligt Stolpe, att gradvis bli en troende katolik. Frågan är väl om inte Stolpes egna föreställningar om tron vid denna tidpunkt fortfarande hade vissa fideistiska inslag som medfört att han missförstod Kristinas intellektuella troskamp.” Den amerikanska forskaren Susan Rosa påpekar i vilket fall, efter att ha granskat många konversionsberättelser från samma tid, att påståenden av det slag som Stolpe gör är förhastade. Det var vid denna tid viktigare att framhålla den intellektuella aspekten i sanningssökandet än att lyfta fram den subjektiva: »Om dogmats sanning skall prövas inte endast mot skriftens vittnesbörd utan även mot de yttre tecken på enighet, helighet, samstämmighet och kontinuitet som visats genom tiden - och som alltså kan verifieras genom undersökning - då blir det nödvändigt att studera både filosofi och historia, och således att läsa och göra noggranna efterforskningar, och att samtala och diskutera om de slutsatser som det går att dra från studierna.«
Den forskare som tydligare än någon annan betonat det problematiska med drottning Kristinas konversion till den katolska tron är Susanna åkerman som i Queen Christina of Sweden and her Circle.- The Transformation of a Seventeenth-Century Philosopbical Libertine (Leiden, 1991) i stället hävdar att Kristina abdikerade a) för att som obunden monark på kontinenten kunna formera en ny politisk konstellation i Europa, b) för att friare kunna utveckla sin hermetiskt och nyplatonskt influerade deism och samtidigt c) för att som nominell katolik få stöd från det katolska Spanien och på det viset kunna spela en politisk roll utanför Sverige.
åkerman bygger sitt resonemang på källor av rätt olika värde som alla har det gemensamt att de ifrågasätter uppriktigheten i drottningens trosövertygelse. Redan under drottning Kristinas liv skapade pamflettisterna en bild av henne som skräckinjagande och avskyvärd. Kristinas brott med lutherdomen och det faktum att hon politiskt stödde kardinal Mazarin i Frankrike var skäl nog för att svärta ned hennes anseende: hon svär som en borstbindare, läser Vergilius under predikningar, håller sig med en serie av älskare, påstår att Lucretius materialistiska filosofi är hennes religion och uttalar sig i största allmänhet sarkastiskt om den kristna tron. Men exemplen visar, enligt min uppfattning, på sin höjd att drottningen genom sin uppfostran och kungliga roll ansåg sig ha rätt att stå över normalt socialt beteende och knappast var en ordinär konvertit. Däremot säger allt detta återgivna skvaller inte något om de inre motiven för att konvertera. Ingen vanlig katolik är för övrigt en idealtyp som i sitt handlande återspeglar hela tros- och moralläran. Kristina agerar inte speciellt annorlunda än vad många andra inom släkten Vasa gjorde i andra sammanhang. Det vore orimligt att bedöma uppriktigheten i dessa renässans- och tidiga barockgestalters religiösa åskådning utifrån vår tids liberala och demokratiska föreställningar om ett passande uppförande. Kristina svarade däremot genom sitt agerande väl mot den rådande absolutistiska härskarroll, som under seklet alltmer utvecklades. Suveränen var enligt detta synsätt utvald av Gud och direkt ansvarig endast inför Gud.
Vi måste hålla i minnet att berättelserna om Kristinas konversion sammanställdes av män som var lojala mot kyrkan, välutbildade i kontroversteologi och bekanta med den typ av frågor som dåtidens konvertiter ställde. Samtidigt spred som vi sett ryktesmakare och diplomater, som tjänade olika maktintressen, motsägelsefulla och ibland ofördelaktiga pamfletter om de egentliga orsakerna till drottningens konversion. Går det då utifrån detta disparata material att finna de egentliga skälen till hennes steg? Vi har - hävdar Susan Rosa - att ställa frågan vad människor på 1600talet avsåg, när de skrev uttalanden till stöd för sin nya tro. Vanligen presenterade de inte sina andliga erfarenheter på ett personligt och subjektivt plan. De bekände i stället på den offentliga scenen sin lojalitet mot den nya tron. I bekännelsen ingick att betona kyrkans trosanspråk, liksom att angripa dess vedersakare: »Offentliga bekännelser, på alla tänkbara sätt, är en del av trons väsen och det blir därför konvertitens plikt att ge exemplariska illustrationer till de överlägsna sanningsanspråk som den konfession han övergått till hävdade - och inte att redogöra för individuellt egenartade idéer.«
Kristina var givetvis medveten om att det krävdes av henne, mer än av många andra, att låta publicera sådana bekännelser. Men om detta hade varit en ren formsak för drottningen, varför var hon i så fall så uppmuntrande gentemot de författare som skildrade hennes övergång till den katolska kyrkan? Hon stödde aktivt Sforza Pallavicino i dennes arbete och än mer pater Gualdo, vilkens berättelse om hennes konversion är den mest polemiska av alla. Genom detta agerande - och i full medvetenhet om vilken spridning sådana rapporter skulle få - bekände Kristina »med munnen«, även om andra höll i pennan, sin katolska lojalitet.
Efter Kristinas officiella upptagande i kyrkan i det kungliga kapellet i Innsbruck den 3 november 165 5 följde en magnifik och väldokumenterad triumfresa ner mot Rom. "' I alla de städer och orter som hon passerade hölls festligheter av skilda slag till hennes ära. Kyrkklockorna ringde, kanonerna gav salut, mässor celebrerades, processioner arrangerades. Men det anordnades också konserter, operor och baletter, liksom falkjakter och akrobatföreställningar, samt givetvis middagar och festtal. När Kristina den 21 november anlände till gränsen för Kyrkostaten möttes hon av en orkester som under kanoners avlossande framförde militärmusik. Soldater paraderade för henne och hon hälsades av fyra påvliga sändebud, två apostoliska nuntier och två höga prelater.
Den fortsatta resan mot Rom interfolierades av likartade skeenden samt besök i bibliotek, kloster, naturaliekabinett och museer. I Bologna imponerade den språkkunniga Kristina genom att högläsa ur den förevisade Codex Hebraicus. Efter att ha besökt den kända marianska vallfartsorten Loreto, där Kristina deltog i mässan och skänkte en drottningkrona med tolv diamanter och fyra rubiner till Guds Moder, fortsatte färden, via omvägen över Umbrien och den helige Franciskus Assisi, till Rom. Väl framme i den eviga staden hyllades Kristina på ett enastående sätt. Påven, senatorerna, kardinalskollegiet, den romerska adeln och stora folkmassor hälsade den svenska drottningen. I Vatikanen hade en särskild våning, obekvämt belägen högt uppe i Vindarnas torn, ställts till Kristinas förfogande. I sista ögonblicket utplånades inskriften över den dörr i våningen som vette mot norr. Portalen bar texten: Omne malum ab Aquilone (allt ont kommer från norr). Orden syftade på den bitande nordvinden men kunde ha missförståtts av Kristina.
Juldagen 1655 mottog Kristina bekräftelsens sakrament och kommunionen av påven Alexander VII. Som konfirmationsnamn valde drottningen Alexandra, för att hedra påven (och kanske än mer för att visa sin respekt och beundran inför den gamle världserövraren Alexander den store) samt - på den faderns uppmaning - därtill Maria.
Under den följande tiden besökte Kristina kyrkor, kloster och kollegier av alla de slag. I Collegio Romano förevisade den berömde pater Athanasius Kircher vetenskapliga landvinningar. Bland annat donerade han till drottningen en maskin som tillverkade dåtidens berömda universalmedicin teriak (som mycket annat innehöll pulvriserad huggorm). Efter det att alla dessa officiella ceremonier, hyllningar och besök avverkats kunde en ny fas i den nioåriga Kristina Alexandra Marias liv börja. Men detta är en annan historia.
Den 19 april 1689 avled Kristina, 63 år gammal, och begravdes i S:t Peterskyrkan - hitintills har fem kvinnor beretts ett sista vilorum i denna kyrka. r redan konstaterat att den andra av de två svenskar som ligger jordfäst i Peterskyrkan är ärkebiskop Johannes Magnus, död i Rom 15 44 och begravd r den heliga Veronikas altare.
Låt oss nu ta del av en reserapport. Det är den svenske katolske prästen Johannes Körningh som informerar sina överordnade i Rom om läget i Sverige efter tinas konversion. Berättelsen kan belysa några av de vedermödor som en resenär kunde drabbas av. Att som katolsk präst bege sig upp till Norden var naturligtvis extra riskfyllt men även en vanlig resande utsatte sig för bokstavlig livsfara. Vi kommer att fä höra talas om skeppsbrott, sjukdomar, rövare, hotfulla soldater och mycket annat. Vår informatör, som vi redan tidigare hört berättas om, hade konverterat i Prag år 1650. Dessförinnan hade Körningh varit student vid akademin i åbo, men efter krigsslutet hade han fått, i han skriver, »en sådan längtan efter vetenskaplig utbildning« att han av sig till Prag och jesuituniversitetet därstädes. I hans berättelse kan vi honom genom den första svåra tiden i den av svenskarna plundrade staden. Vi får senare höra om hans ankomst till Rom och om hans samtal med bland andra just drottning Kristina och därefter om hans missionsresa till Lappland.