(2002-07-22)
!
Jag har en liten fråga om livet efter döden. Det kanske låter lite fånigt så snälla skratta inte åt mig, men jag frågar ändå för ingen har gett mig något bra svar ännu.
Jag undrar om hur det är i himlen, om man nu har så tur att man får komma dit. Jag har alltid haft svårt att föreställa mig ett liv i himlen, vad gör man, hur ser det ut, hur många är där??
Jag skulle gärna vilja träffa min morfar i himlen, om han kom dit, och om jag kommer dit.
Men OM det nu händer, hur blir det då? Jag menar, jag dör förmodligen när jag är ganska gammal. Min morfar känner igen mig som ett barn/ungdom, men när jag kommer till himlen för att träffa honom så kan han väl inte känna igen mig, för då är ju jag nån gammal gubbe som han aldrig sett, eller? Hur ligger det till egentligen? är det bara en massa gamla människor i himlen? Snälla ge mig ett seriöst svar.
Med vänliga hälsningar Kristian
Hej Kristian!
Frågan du ställde är inte alls någonting att skratta åt. Den är djupt allvarligt. Varje människa som har någon form av tro har väl tänkt så någon gång. - För att säga det på en gång: Jag har inget svar, men några stolpar som kanske hjälper.
Det liv som vi kristna tror och vänta på och som de flesta människor anar, är "något helt nytt". "Vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom" skriver Paulus i sitt första brev till korinthierna " (2:9). Våra sinnen kan inte fatta. Därför kan vi inte föreställa oss den kommande världen.
Det talas om "en ny himmel och en ny jord". Vi förblir alltså människor med kropp och själ, inga frisvävande andeväsen. Den nya kroppen lyder dock inte under våra fysikaliska lagar. Någon uppfattning kan vi få av Jesu kommande och gående efter uppståndelsen: dörrarna var låsta och åndå kom Jesus in, utan att bryta sönder någonting. På samma sätt försvann han ur lärjungarnas åsyn. Han kunde också visa sig på flera ställen samtidigt enligt Bibelns berättelse. För att visa att han verkligen var människa om än i ett nytt tillstånd, åt han i deras åsyn av en honungskaka och en bit fisk.
Ingentig som vi redan här i detta livet uppskattar som positivt och värdefullt kan bara försvinna. Om en liten flicka skulle fråga mig: "Får jag ta min trasdocka med till himmelen", skulle jag utan vidare svara: "Ja, visst!" även om om jag inte tror på trasdockor i himmelen. Den glädje flickan upplever genom sin docka, kommer dock inte att försvinna.
Något liknande gäller våra kära. Vi känner igen dem och gläder oss åt de relationer vi har med dem. Det enda som är borta är de tvister och missförstånd vi haft här i jordelivet.
Kristus, vår Herre, har inte upplyst oss om varje detalj i himmelriket. Han har givit oss vägledning och kraft att nå dit. ändå får vi mycket väl spekulera i, hur det väl kommer att te sig, bara vi inte tänker för smått, och eftersom vi inte kan föreställa oss något så fantastiskt som ett evigt liv inför Guds ansikt, är det bäst att vara återhållsam i våra fantasiföreställningar.