(2002-10-22)
Hej
Min far gick bort i N-stad i somras. Han var svensk medborgare, boende i
N-land och omgift med en N-ska. Begravningscermonin var i en katolsk
kyrka (jag antar därmed att han hade blivit katolik). Enligt viljan i
hans testamente blev han kremerad för att i ett senare skede (när hans
fru går bort) få sin aska blandad med hennes. Idag (två månader senare)
står urnan med askan i hans frus sovrum i väntan på att gravsättas i
trädgården utanför det hus det höll på att bygga i N-land. Detta enligt
önskemål från hans fru.
Min fråga: Får man verkligen förvara en urna hemma hos sig själv? är det
tillåtet att gravsättas i en privat trädgård i N-land? Situationen är
minst sagt obehaglig och sorglig. Det skänker mig ingen ro att veta att
han inte är begravd. Lika otrevlig är tanken på att han skall
gravsättas i en privat trädgård som jag personligen inte har nån
anknytning till.
Med vänliga hälsningar
Johan
Hej Johan!
Jag anar din uppgivenhet över att du inte kan gå till din fars grav för
att sörja. Eftersom det är en familjeangelägenhet, kan jag inte säga
mycket. Möjligen hjälper det dig, att jag förklarar den katolska/kristna
synen på liv och död en aning. Vi kristna, katoliker som protestanter,
tror på människans uppståndelse till "en ny himmel och en ny jord", inte
ett förnyat jordiskt liv, utan något helt nytt. Hur det ter sig, kan vi
inte fatta. Vi är för små. "Vad inget öga sett, och inget öra hört, det
har Gud berett åt dem som älskar honom" beskriver Bibeln detta löfte.
Det vi lägger i graven är inte människan, utan den del av materian som ingått i en levande enhet, just den avlidna personen. Hon lever vidare med själen som är odödlig och med en hel ny kropp som inte längre är bunden till och beroende av jordens materia. Det som är kvar efter den avlidnes jordiska tillvaro behandlar vi med stor respekt, och detta med all rätt. Det har varit en del av en levande person. Vi sätter blommor och en minnesten på gravplatsen för att inte glömma. Vi kunde också minnas personen genom ett bra foto, eller ett föremål som har varit kärt för den avlidne. Där kan det finnas olika sätt att vörda minnet. Det viktigaste och bärande är dock tron, att hon lever.
Om det är lagligt att förvara urnan med askan av den avlidne i privata rum i N-land, vet jag inte. I Sverige är det möjligt. Vad som vidare föreskrivs om begravningssättet i N-land, vet jag heller inte. Har din far önskat det och det är tillåtet i N-land, får du väl acceptera det. Du finner säkert ditt sätt att minnas din far. Må Gud ge dig kraft och tröst.