2002-02-04
Jag skriver just mitt specialarbete i skolan om Barn och döden. Något som jag fokuserar på är Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta.
Min hypotes i arbetet är: Det är bra/nyttigt för barn att läsa om döden på det sätt som Astrid Lindgren beskriver den i Bröderna Lejonhjärta.
Min fråga till dig är: Tror du att det är bra eller dåligt för barn (5-14 år) att läsa om döden i skönlitterära böcker och varför?
Jag har i mitt arbete även intervjuvat en lärare och barnskötare samt pyskolog, men skulle bli oerhört glad om du ville svara på min fråga och på så sätt bidraga till mitt arbete!
Vändliga hälsningar från Clara
Hej
Min uppfattning är att det inte är hälsosamt att isolera döden från människors liv vilket i alltför hög grad görs i vårt moderna samhälle. Förr i tiden var döden en naturlig del av livet. Människor var vana att handskas med döden. Den fanns hela tiden närvarande på ett påtagligt sätt i familjerna, i hemmen, i samhället.
I länder med katolsk kultur är döden en mera naturlig del av samhället. Det är många små detaljer som bidrar till en helhet. T.ex. hur man handskas med döende och döda: För det mesta dör man i hemmet. Vanligt är att ha likvaka med den döde på "lit de parade" - liggande på sin säng i det egna hemmet. Grannar och vänner kommer och vakar, samtalar, ber, sjunger osv. Under begravningsmässan är kistan öppen. Folk kommer fram och tar på och kysser den döde.
Att gå i mässan på söndagar hjälper att handskas med döden. I mässan talas mycket om Jesu död och uppståndelse och om vår egen död och uppståndelse. Det talas om hur vi andligen skall dö med Kristus redan nu för att leva med honom andligen uppståndna nu också.
Detta är som ett sorts sagoberättande, eller fyller en funktion som finns i sagoberättandet. När man läser sagor för barn hjälper man dem att sätta ord på sin rädsla för det okända. Barnen ges instrument för att handskas med ondska, lidande och död genom de arketypiska figurer som i sagorna symboliserar dessa sidor av livet. Därför är sagorna nödvändiga.
Om nu Astrid Lindgrens sätt att tala om döden i Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio och andra av hennes böcker är bra, kan ifrågasättas tycker jag.
Många av Astrid Lindgrens böcker handlar om socialt handikappade eller sjuka barn. Men dessa barn får inte lösningen på sina problem i det här livet, utan genom att dö.
I Bröderna Lejonhjärta flyter gränserna mellan detta livet och livet bortom på ett ohälsosamt sätt, anser jag.
Bröderna Lejonhjärta kan inte lösa sina problem i detta livet. De måste dö för att kunna hitta en lösning: de tar sig till landet Nangiala. Men väl där får de nya problem och måste dö en gång till för att lösa dessa problem: de tar sig då till landet Nangilima. De måste alltså dö två gånger för att klara livets problem - knappast en livsbejakande människosyn alltså.
Nästan enda stället där döden beskrivs naturligt är i Ronja rövardotter när Skalle-Per dör: han är gammal och dör naturlig död.
I Mio min Mio beskrivs döden genom självmord som något positivt.
Pappan "var en slusk", står det. I det andra landet är pappan en kung.
I ett annat land skall Mio kämpa mot riddar Kato.
I flera av Astrid Lindgrens böcker kan man inte lösa sina problem i det här livet. Man löser dem genom att dö.
Det gör att vi kommer till nästa punkt: Hennes syn på män och på pappor är genomgående negativ. I Pippi Långstrump är hennes pappa Kung i Söderhavet (Man får intrycket att han i själva verket är en alkoholist, eller något i den stilen, som inte har tagit ansvar för sin dotter och lämnat henne i sticket. I Saltkråkan är pappan alltid löjlig, i Emilböckerna likaså.
Det verkar som Astrid Lindgrens negativa bild av fäder hänger ihop med denna flykt från denna världens problem genom döden. En dubbelt negativ människosyn alltså.
Därför menar jag att många av Astrid Lingrens böcker inte är hälsosamma för barn.
Däremot finns det många mycket bra skönlitterära verk och sagor för barn som ger mera hopp om livet och människans möjligheter i det hör livet. Hela litteraturhistorien är full av dem. Dessa tror jag är mycket nyttiga för barn. Jag skulle säga det är nödvändigt att ge barn verktyg för att handskas symboliskt med livets frågor eftersom barn tänker symboliskt, svart-vitt. Vad är lek om inte detta?
Malena och Glädjen
Marita Lindquist
Narniaböckerna
C.S. Lewis
H.C. Anderssens böcker
Sagan om Ringen
Tolkien