Datum
Jag har en fråga som på sätt och vis känns lite fånig och svaret jag får borde väl helt enkelt vara "ryck upp dig", ungefär... Men, hursomhelst: Jag har under väldigt lång tid känt att mitt böneliv är väldigt skralt, nästan obefintligt. Ibland undrar jag till och med om jag nånsin haft ett böneliv att tala om. Sedan c:a ett år tillbaka går jag i terapi, vilket verkligen hjälpt mig att bli en mera hel människa. Det har också hjälpt mig att vara mera hel inför Gud, när jag väl ber - ensam eller i gudstjänsten. Paradoxalt nog har det samtidigt gjort att jag har fått ännu svårare att be än innan. Tidigare var min bön ytlig, men jag bad åtminstone. Jag ber bara sporadiskt och vänder mig till Gud i korta ögonkast under dagen, jag sitter nästan aldrig ner i verklig bön. Jag skulle säga att jag verkligen längtar efter Gud, men jag ger Gud alldeles för liten plats i mitt liv. Så man kan ju förstås ifrågasätta hur äkta min längtan är.
På kvällarna när vi lagt vår son hamnar vi väldigt! lätt framför TVn, eller så läser jag, men aldrig att jag tar mig tid för bön. Jag kan känna att jag längtar efter någon slags ordning att gå in i, något att hålla fast vid, vad det nu skulle kunna vara. Jag vet inte om det finns något bra svar på min fråga. Men just nu har jag ingen själavårdare och därför ingen att prata med om detta. Jag skulle därför vara oerhört tacksam för svar. Vill bara påpeka att jag inte är katolik utan medlem i svenska kyrkan. (Men jag är inte helt främmande för att be rosenkransen eller andra böner till Maria.)
Återigen, många tack på förhand! Frid i Kristus! //Rebecka
Du verkar vara en 'ordningens människa' som vill ha klarhet och reda i sitt liv. Det är säkert bra. Terapin du nämner är tydligen en del i denna strävan. Samtidigt kan 'ordningen' missa livets egentliga uppgift. att leva i kontakt med vår Skapare. - Hur?
Säkerligen stöder regelbundna bönetider vår flyktiga natur. Men de kan också bli till rutin och en handling som snarast tiffredställer oss själva som 'goda kristna' - och missar kontakten med Vår Herre. "De korta ögonkast du riktar sporadiskt mot Gud" är förmodligen de mest intensiva kontakter med Honom eftersom de kommer spontant.
Ta dem som en inkörsport och bygg vidare på dem, inte främst i tiden utan i antal. Då blir så småningom många/alla yttre anledningar till bön. Gud behöver inte fromma föredrag utan mänskliga tankar. Inte minst dina bekymmer och problem, ert barn och mycket annat är utomordentligt bra 'böneämnen'. Försök, och må Anden fylla på.