Hur kan det finnas sådan ondska?

2001-09-12

Fråga

Kära Fader Daniel !!

Hur kan det finnas sådan ondska, Det som hände i US den 11/9..? Jag som söker så efter något gott att tro på. Jag skulle vilja att Gud hittade denna sårade själ. Hur ska jag bära mig åt?? Jag ber och läser och söker men hittar ingen tröst i mitt liv. Jag är trasig och vet inte hur länge till jag orkar att leva. Nu när ondskan är lös så totalt så finns det snart inget hopp.
hjälp mig Fader
Natalia

Svar

Kära Natalia

Förlora inte hoppet!
När det verkar som mörkast är Guds hjälp som närmast. Så var det för Jesus. Gud befriade honom från döden när han satt fastspikad på korset och Satan och mörkrets makter verkade ha segrat. Hans vänner hade lämnat honom in skräck och förtvivlan. Hans närmaste lärjunge hade förnekat honom. En annan av dem hade förrått honom. Samma folkmassa som några dagar tidigare i Jerusalem hade tagit emot honom med hosiannarop ropade nu "korsfäst". Hans egets folks högsta religiösa representanter hade utlämnat honom till att avrättas av romarna. Och som ett tecken från himlen för att visa på det andliga mörker som rådde blev det solförmörkelse:

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?). Några som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: "Den mannen måste ha varit Guds son." Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor, och modern till Sebedaios söner. (Matt 27: 45-56)

Det var då som Gud segrade över mörkrets makter. För genom Kristi uppståndelse var döden besegrad och Satan med den. Genom sin seger över döden ger han oss som tror på honom också seger över mörkrets och dödens makter.
Hela skapelsen vittnar om denna seger. Efter varje natt kommer en dag. Efter vintern kommer alltid en vår då livet skjuter fart igen. Om naturen utsätts för en ny typ av påfrestningar kan den anpassa sig till dessa och nya livsformer finner vägen.

Också i världshistorien kan man se det. Alla de stora imperierna som förtryckte andra folk har gått under. Ingen organisation, regim eller världsordning som kränker människovärdet kan bestå hur länge som helst. De onda handlingarna slår alltid tillbaka på den till slut. Själva fundamentet i den mänskliga samlevnaden måste vara grundat på värderingar som respekterar människors grundläggande rättigheter för att samhället skall kunna bestå. Om det inte är det skall varje ond handling lite i taget äta sig igenom samhällsbygget som maskarna i ett träd.

I Bibelns sista bok; Uppenbarelseboken beskrivs historien som en kamp mellan de onda och de goda makterna, och det verkar som det är en eskalering av ondskan ända till slutet; ondskan blir bara värre och värre, och starkare och starkare. Men då ondskan verkar få överhanden ingriper Gud till slut och besegrar den definitivt och för alltid.

Också i människans liv ser vi detta mönster. Våra kriser tar alltid slut förr eller senare om vi tror på livets Gud. När mörkret verkar som djupast kommer plötsligt ljuset och när ljuset kommer försvinner mörkret. Tänk på hur det är när man tänder ett ljus i ett mörkt rum; då försvinner mörkret och rummet fylls med ljus - mörkret är borta.

Om vi ber till Jesus Kristus, den som uppstått från döden till livet och som lever hos oss och i oss och överlåter våra liv i hans händer så ger han oss livsgnistan och livsglädjen tillbaka. Då får vi kraft att med honom övervinna alla hinder. Det har jag själv erfarit. Jag befann mig själv i ett sådant mörker och trodde inte på Gud för 30 år sedan och mötte Jesus uppstånden i mitt inre och i mitt liv efter en sådan bön.

Det finns några olika sådana böner i Bibeln som du kunde ta till hjälp. Men det är bra att också använda dina egna ord.

Nedan är några böner

Jag vet inte om det verkligen är mer ondska nu än förr. Vi får kanske det intrycket genom att TV för ondskan så nära in i våra hem. Om det hade varit möjligt att ha folk på plats med TV-kameror när Hiroshima bombades och det hade gått att sända så hade man nog upplevt att det fanns ännu mer ondska, och det var för mer än 50 år sedan. Ett annat exempel som ligger närmare inpå oss är folkmorden i Biafra, Rwanda, Liberia, Sudan, Algeriet. Men där filmades det knappt alls, så det kommer oss inte så nära inpå livet.

Påven talade om attacken mot USA som ett brödramord eller syskonmord. Han tar då termen från Bibeln. Det första mordet i mänsklighetens historia beskrivs nämligen som ett sådant mord. Kain dödade Abel sin broder. Påven menar då att vi människor alla är syskon eftersom vi alla har Gud som vårt ursprung, alltså vår förälder eller Fader som Jesus kallar Gud. Ondskan kom enligt Bibeln in i världen efter den första synden som i grunden var ett uppror mot Gud. Så måste man tolka det bibliska symbolspråket som talar om ormen, trädet och frukten i Edens lustgård. Ondskan enligt Bibeln är alltså i botten beslutet att gå emot människans eget ursprung, källan till människans liv och gå i kollisionskurs med denna ström i henne. Det betyder att försöka leva utanför och emot de lagar som styr hennes mänskliga natur. Bibeln använder uttrycket att "vilja bli som Gud". Konkret i fallet med Kain och Abel och alla andra mord efter det, betyder det att vilja bestämma över andra människors liv och död, något som bara tillkommer Gud och inte människan.

Se nedan för berättelsen om Kain och Abel

När människor alltså går emot meningen med vad de skapades till, planen med deras liv spårar de ur, de blir omänskliga alltså onda. Enligt vår tro är Gud lika med källan för livet i oss. Detta innebär själva ursprunget för allt som harmoniserar med livet; kärlek, sanning, godhet... Går vi emot detta kommer våra liv inte längre att styras och inspireras av livets krafter utan i stället av dödens. Det innebär alltså allt det som är motsatt det mänskliga livet; brist på respekt för liv, brist på inlevelseförmåga, empati, okänslighet för andras välbefinnande och lycka. Allt detta kan sammanfattas med ondska. Men i botten är det alltså att låta sig styras av dödens makt. Skapelseberättelsen beskriver det som att människan blir dödlig och med det blir underkastad lidande och andras förtryck:

"men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, ty när du äter av det, skall du döden dö." (1Mos 2:17)

Och till kvinnan sade han: "Jag skall låta dig utstå stor vedermöda, när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig." Och till Adam sade han: "Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig och sagt: 'Du skall inte äta av det', därför må marken vara förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar. Törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skall vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter bli. "Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande. Och Herren Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem. Och Herren Gud sade: "Se, mannen har blivit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu inte räcka ut sin hand och ta också av livets träd och äta och så leva i evighet." Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna tillsammans med det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd." (1 Mos 3:16-24)

Hade det bara varit detta som var framtiden för människan så hade det inte funnits mening med den mänskliga existensen. Men Gud gav redan botemedlet direkt efter människans första uppror mot sin skapare och sitt ursprung. Den som i texten från 1 Mos 3:15 skall trampa sönder ormens huvud är Kristus: "Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall trampa sönder ditt huvud, och du skall stinga den i hälen." Att "stinga i hälen" betyder att berövas sin makt.

Se nedan för hela texten från 1 Mos

Hela texten från 1 Mos

Skapelsen av människan

5. Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken, ty Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden. Men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse. Och Herren Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte i den människan, som han hade danat. Herren Gud lät nämligen alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt i lustgården, likaså kunskapens träd på gott och ont. Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården. Sedan delade den sig i fyra grenar. Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela landet Havila, där guld finns, och det landets guld är gott; där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela landet Kus. Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat. Så tog nu Herren Gud mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den. Och Herren Gud befallde mannen och sade: "Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, ty när du äter av det, skall du döden dö." Och Herren Gud sade: "Det är inte gott att mannen är ensam. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som anstår honom." Och Herren Gud danade av jord alla markens djur och alla himmelens fåglar och förde dem fram till mannen för att se hur denne skulle kalla dem; ty som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han inte någon hjälp, sådan som anstod honom. Då lät Herren Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen, och förde henne fram till mannen. Då sade mannen:" Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen." Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. Och mannen och hans hustru var båda nakna och blygdes inte för varandra. (1 Mos 2:5-25)

Syndafallet

Men ormen var listigare än alla andra markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Skulle då Gud ha sagt: 'Ni skall inte äta av något träd i lustgården'?" Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten på de andra träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: 'Ni skall inte äta av det, inte heller röra vid det, så att ni inte må dö.' " Då sade ormen till kvinnan: "Ingalunda skall ni dö; men Gud vet, att när ni äter av det, skall era ögon öppnas, så att ni blir såsom Gud och förstår vad gott och ont är." Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och att det var en lust för ögonen och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man fick förstånd av det. Och hon tog av dess frukt och åt. Hon gav också åt sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades bådas ögon, och de blev varse att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band omkring sig. Och de hörde Herren Gud vandra i lustgården, när dagen började svalkas. Då gömde sig mannen med sin hustru för Herren Guds ansikte bland träden i lustgården. Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?" Han svarade: "Jag hörde dig i lustgården. Då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig." Då sade han: "Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du inte ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?" Mannen svarade: "Kvinnan som du har gett mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt." Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort! "Kvinnan svarade: "Ormen bedrog mig, så att jag åt." Då sade Herren Gud till ormen: "Eftersom du har gjort detta, må du vara förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall trampa sönder ditt huvud, och du skall stinga den i hälen." Och till kvinnan sade han: "Jag skall låta dig utstå stor vedermöda, när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig." Och till Adam sade han: "Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig och sagt: 'Du skall inte äta av det', därför må marken vara förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar. Törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skall vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter bli." Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande. Och Herren Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem. Och Herren Gud sade: "Se, mannen har blivit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu inte räcka ut sin hand och ta också av livets träd och äta och så leva i evighet." Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna tillsammans med det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd. (1 Mos 3:1-24)

Berättelsen om Kain och Abel

Och mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: "Jag har fött en man genom Herrens hjälp." Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel blev en fåraherde, men Kain blev en åkerman. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt Herren. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offergåva. Men till Kain och hans offergåva såg han inte. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk. Och Herren sade till Kain: "Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? är det inte så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp, men om du inte har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren. Till dig står dess åtrå, men du bör råda över den." Och Kain talade med sin broder Abel. Och när de var ute på marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom. Då sade Herren till Kain: "Var är din broder Abel?" Han svarade: "Jag vet inte. Skall jag ta vara på min broder?" Då sade han: "Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden. Så må du nu vara förbannad och förvisad från åkerjorden, som har öppnat sin mun för att ta emot din broders blod av din hand. När du brukar jorden, skall den inte mer ge dig sin gröda. Ostadig och flyktig skall du bli på jorden." Då sade Kain till Herren: "Min missgärning är större än att jag kan bära den. Se, du driver mig nu bort från åkerjorden, och jag måste gömma mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bli på jorden, och så skall ske att vem som än möter mig, han dräper mig." Men Herren sade till honom: "Nej, ty Kain skall bli hämnad sjufalt, vem som än dräper honom." Och Herren satte ett tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå ihjäl honom. Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. (1 Mos 4:1-16)

Böner om hjälp, frälsning och tröst

1. För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind". En psalm av David.

2. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. 3. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, likaså om natten, men jag får ingen ro. 4. Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. 5. På dig förtröstade våra fäder. De förtröstade, och du räddade dem. 6. Till dig ropade de och blev hjälpta, på dig förtröstade de och kom inte på skam. 7. Men jag är en mask, och inte en människa, till vanära bland män, föraktad av folket. 8. Alla som ser mig smädar mig. De spärrar upp munnen, de skakar huvudet: 9. "Befall dig åt Herren! Han må befria honom, han må rädda honom, ty han har ju behag till honom." 10. Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. 11. På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet. Du är min Gud allt ifrån min moders liv. 12. Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finns ingen hjälpare. 13. Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig. 14. Som glupska och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig. 15. Jag är lik vatten som utgjuts, alla mina leder har skilts åt. Mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt liv. 16. Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga häftar vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft. 17. Ty hundar omger mig, de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter har de genomborrat. 18. Jag kan räkna alla mina ben. De skådar därpå, de ser med lust på mig. 19. De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad. 20. Men du, Herre, var inte fjärran, du min starkhet, skynda till min hjälp. 21. Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld. 22. Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn. 23. Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig: 24. Ni som fruktar Herren, lova honom, ära honom, alla Jakobs barn, och bäva för honom, alla Israels barn. 25. Ty han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse. Han dolde inte sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom. 26. Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen, mina löften får jag infria inför dem som fruktar honom. 27. De ödmjuka skall äta och bli mätta, de som söker Herren skall få lova honom. Ja, era hjärtan skall leva evinnerligen. 28. Alla jordens ändar skall betänka det och omvända sig till Herren. Hedningarnas alla släkter skall tillbe inför dig. 29. Ty riket är Herrens, och han råder över hedningarna. 30. Ja, alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe, inför honom skall knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som inte kan behålla sin själ vid liv. 31. Kommande ättled skall tjäna honom, man skall berätta om Herren för ett annat släkte. 32. Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skall födas, att han har gjort det. (Ps. 22)

1. För sångmästaren, efter "Liljor", av David.

2. Fräls mig, Gud, ty vatten tränger mig inpå livet. 3. Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är, jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig. 4. Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad, mina ögon försmäktar av väntan efter min Gud. 5. Flera än håren på mitt huvud är de som hatar mig utan sak. Många är de som vill förgöra mig, de som är mina fiender utan skäl. Vad jag inte har rövat, det måste jag betala. 6. Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder är inte gömda för dig. 7. Låt inte i mig dem komma på skam, som hoppas på dig, Herre, Herre Sebaot. Låt inte i mig dem bli till skam, som söker dig, du Israels Gud. 8. Ty för din skull bär jag vanära, för din skull höljer blygsel mitt ansikte. 9. Främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn. 10. Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser har fallit över mig. 11. Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till vanära. 12. Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk. 13. Om mig tasslar de, när de sitter i porten, i dryckeslag gör de visor om mig. 14. Men jag kommer med min bön till dig, Herre, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud. Svara mig i din frälsande trofasthet. 15. Rädda mig ur dyn, så att jag inte sjunker ned, låt mig bli räddad från dem som hatar mig och från de djupa vattnen. 16. Låt inte vattensvallet dränka mig eller djupet uppsluka mig, och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig. 17. Svara mig, Herre, ty god är din nåd. Vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet. 18. Dölj inte ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd. Skynda att svara mig. 19. Kom till min själ och rädda henne, befria mig för mina fienders skull. 20. Du känner min smälek, min skam och vanära, du ser alla mina ovänner. 21. Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig. Jag väntade på medlidande, men där var inget, och på tröstare, men jag fann ingen. 22. De gav mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst. 23. Må deras bord framför dem bli till en snara och till ett giller, bäst de går där säkra. 24. Må deras ögon förmörkas, så att de inte ser, gör deras höfter vacklande alltid. 25. Utgjut över dem din onåd och låt din vredes glöd hinna upp dem. 26. Må deras gård bli öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor, 27. eftersom de förföljer dem som du själv har slagit och ordar om hur de plågas, som du har stungit. 28. Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem inte komma till din rättfärdighet. 29. Må de utplånas ur de levandes bok och inte bli uppskrivna bland de rättfärdiga. 30. Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda. 31. Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse. 32. Det skall behaga Herren bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar. 33. När de ödmjuka ser det, skall de glädja sig, ni som söker Gud, era hjärtan skall leva. 34. Ty Herren lyssnar till de fattiga och föraktar inte sina fångna. 35. Må himmelen och jorden lova honom, havet och allt vad som rör sig däri. 36. Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Judas städer, man skall bo i dem och besitta landet. 37. Hans tjänares barn skall få det till arvedel, och de som älskar hans namn skall bo i det. (Ps. 69)

1. En sång av David, som han sjöng till Herren för benjaminiten Kus' ords skull.

2. Herre, min Gud, till dig tar jag min tillflykt. Fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig, 3. så att de inte som lejon, söndersliter min själ och rycker bort henne utan räddning. 4. Herre, min Gud, har jag gjort sådant, och är orätt i mina händer, 5. har jag med ont vedergällt den som höll frid med mig eller plundrat den som var min ovän utan sak, 6. så må fienden förfölja min själ och ta henne fatt och trampa mitt liv till jorden och lägga min ära i stoftet. Sela. 7. Stå upp, Herre, i din vrede, res dig mot mina ovänners raseri och vakna upp till min hjälp, du som har påbjudit dom. 8. Må folkens församling omge dig, och må du över den vända åter till höjden. 9. Herren håller dom över folken. Skaffa mig rätt, Herre, efter min rättfärdighet och ostrafflighet. 10. Låt de ogudaktigas ondska få ett slut, men håll den rättfärdige vid makt, ty du, som prövar hjärtan och njurar, är en rättfärdig Gud. 11. Min sköld är i Guds hand, han frälser de rättsinniga. 12. Gud är en rättfärdig domare och en Gud som dagligen vredgas. 13. Om någon inte vill omvända sig, så vässar han sitt svärd, sin båge spänner han och gör den redo, 14. och han riktar mot honom dödande skott, sina pilar gör han brinnande. 15. Se, denne är i födsloarbete med fördärv, han går havande med olycka, men han föder ett intet. 16. Han gräver en grop och gör den djup, men han faller själv i den grav som han gräver. 17. Den olycka han tänkte vålla vänder tillbaka på hans huvud, och över hans hjässa kommer hans ondska. 18. Jag vill tacka Herren efter hans rättfärdighet och lovsjunga Herrens, den Högstes, namn. (Ps. 7)

1. För sångmästaren, en sång av Koras söner.

2. Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. 3. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte? 4. Mina tårar är min föda både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?" 5. Men jag vill utgjuta inom mig min själ och ha i minne hur jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran. 6. Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud, ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom. 7. Min Gud, bedrövad är min själ i mig, därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. 8. Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall. Alla dina svallande böljor går fram över mig. 9. Om dagen må Herren ge mig sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och be till mitt livs Gud. 10. Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?" 11. Det är som om man krossade benen i min kropp, när mina ovänner smädar mig, när de ständigt säger till mig: "Var är nu din Gud?" 12. Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud, ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud. (Ps. 42)

1. För sångmästaren, till Jedutun. En psalm av David.

2. Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning. 3. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla. 4. Hur länge vill ni rasa mot denne man, tillsammans slå honom ned, som om han var en lutande vägg, en sönderbräckt mur? 5. De rådslår endast om att stöta honom ned från hans höjd, de har behag till lögn. Med munnen välsignar de, men i sitt innersta förbannar de. Sela. 6. Endast i Gud må du ha din ro, min själ, ty från honom kommer mitt hopp. 7. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla. 8. Hos Gud är min frälsning och min ära, min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud. 9. Förtrösta på honom alltid, du folk, utgjut för honom era hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela. 10. Endast ett intet är människors barn, myndiga herrar fåfänglighet. I vågskålen är de för lätta, mindre än intet är de allesammans. 11. Förlita er inte på orätt vinning, sätt inte ett fåfängligt hopp till rov. Om än er rikedom växer, så akta inte på det. 12. En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten, 13. och hos dig, Herre, är nåd. Ty du lönar var och en efter hans gärningar. (Ps. 62)

1. En psalm av David, när han var i Judas öken.

2. Gud, du är min Gud, tidigt söker jag dig, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten. 3. Så skådar jag nu efter dig i helgedomen, för att få se din makt och ära. 4. Ty din nåd är bättre än liv, mina läppar skall prisa dig. 5. Så skall jag då lova dig, så länge jag lever, i ditt namn skall jag upplyfta mina händer. 6. Min själ blir mättad som av märg och fett, och med jublande läppar lovsjunger min mun, 7. när jag kommer ihåg dig på min bädd och under nattens väkter tänker på dig. 8. Ty du är min hjälp, och under dina vingars skugga jublar jag. 9. Min själ håller sig intill dig, din högra hand uppehåller mig. 10. Men dessa som står efter mitt liv och vill fördärva det, de skall fara ned i jordens djup. 11. De skall ges till pris åt svärdet, rovdjurs byte skall de bli. 12. Men konungen skall glädja sig i Gud, berömma sig skall var och en som svär vid honom, ty de lögnaktigas mun skall bli tillstoppad. (Ps 63)

23. Sedan de hade blivit fria sökte de upp sina egna och berättade vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. 24. När de andra hörde det, började de gemensamt be högt till Gud och sade: "Härskare, du som har skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer, 25. du som har låtit den heliga anden säga genom vår fader David, din tjänare:Varför förhäver sig hedningarna, och varför smider folken fåfänga planer? 26. Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig samman mot Herren och mot hans smorde. 27. Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, 28. alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt. 29. Se nu hur de hotar oss, Herre, och ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord. 30. Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." 31. När de hade slutat be, skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga anden och förkunnade frimodigt Guds ord. (Apg 4:23-31)

20. De förde dem till de romerska domarna och sade: "De här männen stör lugnet i vår stad. De är judar 21. och de talar för seder och bruk som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta och följa." 22. Folket tog då parti mot dem, och domarna slet kläderna av dem och befallde att de skulle pryglas. 23. Man gav dem många rapp och satte dem sedan i fängelse. Fångvaktaren fick order att hålla dem i säkert förvar, 24. och för den skull lät han dem sitta i det innersta fängelserummet och låste fast deras ben i stocken. 25. Vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna hörde på. 26. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I detsamma sprang alla dörrar upp och bojorna föll av dem alla. 27. Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att dörrarna i fängelset stod öppna, drog han sitt svärd för att ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade rymt. 28. Men Paulus ropade högt: "Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop." 29. Då sade fångvaktaren till om ljus och sprang in och kastade sig skräckslagen ner inför Paulus och Silas. 30. Sedan förde han ut dem och frågade dem: "Vad skall jag göra för att räddas?" 31. De svarade: "Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj." 32. Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus. 33. Fångvaktaren tog genast hand om dem, mitt i natten, och tvättade såren efter piskrappen. Sedan döptes han själv med hela sin familj. 34. Han tog dem med upp i sin bostad och lät duka ett bord, och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud. 35. På morgonen skickade domarna dit sina vakter med order om att männen skulle friges. 36. Fångvaktaren talade om det för Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni skall släppas. Ni behöver inte stanna längre. Gå i frid!" (Apg 16:20-36)

1. Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. 2. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror, 3. och när han såg att judarna gillade detta, fortsatte han och lät också gripa Petrus; det hände under det osyrade brödets högtid. 4. Efter arresteringen satte han honom i fängelse, bevakad av fyra vaktstyrkor om vardera fyra man, för att efter påsken ställa honom inför folket. 5. Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom. 6. Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. 7. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. "Skynda dig upp", sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. 8. ängeln fortsatte: "Ta på dig bältet och sandalerna." Petrus lydde, och ängeln sade: "Svep om dig manteln och följ mig." 9. Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. 10. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. 11. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig." 12. När han förstod hur det var, gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön. 13. Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. 14. Men när hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. 15. "Du är tokig", svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: "Det är hans ängel." 16. Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17. Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats. 18. När morgonen kom blev det stor uppståndelse bland soldaterna. Vad hade det blivit av Petrus? 19. När så Herodes skickade efter honom och inte kunde få tag i honom, förhörde han vakterna och befallde att de skulle straffas. Därefter for han tillbaka från Judeen och uppehöll sig i Caesarea. (Apg 12:1-19)