2000-10-21
Hej Daniel!
Har du läst Domarboken på länge?? För ett tag sedan hörde en predikan där Simson lyftes fram som en förebild i tro och tillit till Gud. Själv har jag svårt att se det så...
Var det verkligen Guds ande som kom över honom så att han kunde slå ihjäl alla de där männen, kvinnorna och barnen. Det skulle vara intressant att höra hur du ser på de här sakerna.
Allt gott!/ Magnus
Hej Magnus.
Vi brukar tolka liknande texter från GT enligt kyrkofädernas typologiska sätt att se enligt 1 Kor 10:1-13. I v. 6 står det typoi, därav typologisk.
På det viset blir t.ex. erövringen av Kanaans land symbol för en andlig kamp mot himlamakterna. Kristus besegrar också sina fiender men genom att vända på metoden; han dör själv i stället för dem. Han besegrar döden och synden. Vi skall också som Simson be den Helige Ande om kraft att kunna förstöra pelarna i satans hus, i syndens näste i världen... När jag läser texter från GT brukar jag försöka förstå författarens intention. I fallet med Simson t.ex. så kan man väl tänka sig att Domarbokens författare förstod det så att Guds Ande hade kommit över Simson vilket gav honom, mod och kraft att befria sig från sina fiender. Men författaren kan ju inte ha menat att säga att Guds Andes verkning på människan nu och för all framtid skall vara att inspirera till att döda människor. Jag tror inte heller att författaren förstod Guds Ande som vi förstår den Helige Ande. Den Helige Ande i NT är ju given av den treenige Guden genom Jesus död och uppståndelse. Så det kan väl inte ha varit Guds Ande på detta sätt som profeterna i GT hade del av. Förresten talar inte Dom 16:23-31 om någon Ande. Men det finns ju andra ställen i GT som gör det. Gudsvinden i 1 Mos 1:2 t.ex. var väl inte heller den Helige Ande som den andra personen i Treenigheten.
Författaren till Dom 16 menade väl bara att säga att Gud ger kraft till den som älskar honom. Men sedan är det ju upp till var och en att försöka förstå hur denna kraft skall användas. Simson, med den religiöst och moraliskt ganska primitiva nivå han stod på förstod det uppenbarligen så att han skulle använda kraften han fick från Gud till att besegra sina fiender genom att döda dem.
Apostlarna, däremot, som hade mer utvecklad religiös nivå förstod att använda kraften de fick från Gud för att besegra sina fiender på annat sätt: genom att med förkunnelsen av evangeliet få dem till omvändelse: Apg 4:1-31.
På det här sättet måste det väl ha varit med alla personer i GT: de agerade efter sitt samvete och det de kunde förstå var sant och rätt. Gud bistod dem förstås i detta. Han skulle ju inte ha kunnat förvänta sig att få människor med apostlarnas medvetenhet direkt redan på Abrahams tid. Genom att bistå dem och visa att han var med dem i deras val som de fattade efter bästa förmåga kunde han på det viset fostra dem och få dem att utvecklas religiöst. Se t.ex. på Jakob som skaffar sig arvet och löftena från Esau genom en bluff och Gud belönar honom för det. Eller ta Abraham som vill offra sin son och Gud är med honom, i det.
Jag tänker då att det med Andens inspiration till människorna i GT är ungefär som med inspirationen av den Heliga Skrift. Författarna var (enligt olika påvliga encyklikor om ämnet) inspirerade att skriva bara det Gud ville. De skrev det utifrån sin kulturella nivå och med de språkliga och litterära verktyg de hade. Därför måste man när man tolkar försöka förstå vilken litterär genre det var de använde samt vad författarens intention var. På liknande sätt inspirerade då Gud också domare, kungar och religiösa ledare i GT att verka för att hans lag hölls, att Israel fick ett land och att fienderna till detta land med sina heliga lagar oskadliggjordes.