(2004-05-29)
Hej
Jag förstår inte skillnaden mellan avlat och den förlåtelse en person som syndat kan få genom biktens sakrament. I katekesen står det att avlat innebär att det timliga straff (ett slags tidsbegränsad "rening"/"skärselden"), som en person har dragit på sig, skulle kunna efterskänkas genom avlaten, om jag tolkat det hela rätt. Det är verkligen mycket svårt att förstå vad Katekesen menar och ingen katolik som jag frågat kan redogöra för vad avlat egentligen innebär. Svaren blir oftast något luddigt i stil med "man blir totalt förlåten" eller "synden försvinner". För mig framstår det som något obegripligt. En person som har syndat kan ju ångra sig och förändra sitt liv. Men följden av den onda gärningen, t ex andra människors lidande, är ju kvar. Kan avlaten ta bort deras lidande? Ett annat exempel som jag hört av en jesuit: Om du har ätit godis så du fått hål i tänderna försvinner ju inte hålen för att du slutar att äta godis. Däremot kan du undvika att få flera hål.
Jag undrar också vilka som kan ge avlat och vad medeltidens avlatsbrev innebar. vidare vilken skillnad är det mellan medeltidsmännniskans syn på avlat och nutidsmänniskans?
Jag är journalist och ska skriva en artikel om pilgrimsvandringar - så det får inte stå fel i tidningen - men jag undrar även som (nybliven) katolik. Tror också att andra katoliker gärna vill förstå vad avlat är.
Tack så mycket för svaret. Avlat är alltså en andlig åtgärd (= botgörelse) som kan tillgripas för att laga den skada en person som syndat åsamkat skapelsen, när det inte går på annat sätt. Syndaren kan genom bikten hoppas på förlåtelse och genom avlaten hjälpa till att reparera skadan som synden åstadkommit.
Nu undrar jag bara över ytterligare två saker - dels vad avlatsbrev är, dels vem som måste avgöra om en person som syndat ska göra bot = få avlat? är det kyrkan som genom prästen föreslår en avlat t.ex i form av en pilgrimsvandring eller kan syndaren själv fundera ut att han / hon bör göra pilgrimsvandringen och därmed få avlat? Det måste väl en präst göra? Slutligen undrar jag över några personer som jag har intervjuat, som till mig har sagt att de blir förlåtna för sina synder när de ska vallfärda till Santiago de Compostella där i år Nådens port är öppen - för de som får avlat - vad händer när de tror "fel"? Kan det skadade bli reparerat då? Att med Guds hjälp först ångra och sedan få hjälpa till att laga det trasiga genom boten "missas" väl då? Det här är svårt. Många verkar inte ha tagit reda på vilken mening deras handlingar (t ex en pilgrimsvandring) har.
Jag är glad att "fråga prästen" finns! hälsar Ewa
Du är inte alls ensam om, att inte kunna skilja mellan syndernas förlåtelse och avlat. Ett enkelt exempel kan klarlägga skillnaden.
När någon av ondska bränner ner grannens hus, förstör han inte enbart byggnaden, utan framförallt den goda relationen till grannen. Den senare skadan kan endast botas genom grannens förlåtelse. Huset ligger fortfarande i ruiner.
Också denna skada borde illdådaren reparera.
Varje synd är ett brott mot Gud, mot medmänniskorna och mot syndaren själv. Den skadar alltid den skapade världen - ex: mord, stöld, lögn.
Själva brottet - mot personen - kan endast övervinnas genom förlåtelse.
Skadan borde syndaren reparera. Men eftersom det ofta inte är möjligt - ex: mord, förtal - ålägger kyrkan en bot som i olika former - ex: fasta, göra pilgrimsfärder, göra sociala insatser, böner, m.m åkallar Guds hjälp för att återställa den skadade skapelseordningen. När boten blev för tung, eller drabbade tredje part, har kyrkan ofta "avlåtit" en del av boten.
Avlat berör alltså inte synder, utan syndaföljder. Inget avlat kan ge syndernas förlåtelse.
Det visste man också i medeltiden. Men oklarhet och missförstånd låg snubblande nära. I samband med konciliet i Trient (1545-63) ändrades också ordningen för avlaten. Den förekommer fortfarande idag, men "betalas" helt med andliga gärningar - böner, pilgrimsfärder, andra goda gärningar. Avlaten förekommer inte direkt i Skriften, men följer väl av dess ord, dvs, som en logisk slutsats. Kyrkans fullmakt att "avlåta" bot hon har ålagt syndaren har sin grund i Jesu Kristi fullmakt till apostlarna "att binda och lösa".
Avlat är en begränsning av den bot kyrkan har ålagt syndaren för följderna av dennes synd. Boten i sig kan inte reparera
skapelseordningen. Endast Skaparen själv kan göra det. Boten är en bön till honom - i ord eller gärningar - att göra så.
Avlatsbrev i 'miniatyrform' kan man ännu se i äldre katolska bönböcker.
Där står det ibland finstilat under vissa böner "200 dagars avlat på de vanliga villkoren" (kyrkobesök, bikt, kommunion). Ett avlatsbrev beskriver alltså ordningen för boten. Föreslå en bot kan syndaren själv göra; att fastställa den tillkommer kyrkan (biskoparna) enligt Jesu Kristi fullmakt "att binda och lösa".
Som du beskriver är begreppen syndernas förlåtelse och avlat rätt suddiga också bland katoliker. Därför en gång till kort och klart: Endast Gud kan förlåta synder och endast Skaparen kan bota skadan syndaren har vållat.